Filmljudskaparen Jack Terry (John Travolta) blir vittne till ett mord på en presidentkandidat. Han lyckas rädda livet på Sally (Nancy Allen) som befinner sig i den bilen som beskjuts och far ner i sjön (med den döde kandidaten). Terry har händelsen inspelad på ljudband, och han är övertygad om vad som har hänt. Men polisen och samhället förnekar hans fakta , hans berättelse. Något mord har inte begåtts....
Regissören Brian De Palma hade en glänsande period ett tag i karriären, han tycktes omutbar. Före kultklassikern Scarface (1983) gjorde han denna mästerliga thriller Vittnet måste tystas (1981, mer känd för dess originaltitel Blow out, som direkt översatt betyder däckexplosion). Quentin Tarantino har utnämnt den till "Den bästa thriller som någonsin gjorts". John Travolta fick också rollen till Pulp fiction (1994) tack vare insatsen vi ser i DePalmas film.
Den är mörk, spännande, överraskande, snygg, tät, intelligent och för arvet av Hitchcock vidare - i rätt riktning. Det är en urtypisk DePalma produktion vad nu allt det innebär: film som medium och berättarformel hyllas i både innehåll och i form. Det blir ju extra tydligt när huvudpersonen och antihjälten Jack Terry är ljudskapare till slasher/skräckfilmer. Stillbilder nyttjar han och sätter ihop med ljudklipp och skapar rörlig film.
DePalmas utförande tillhör yppersta klass. När han var som bäst, frågan om någon kunde överträffa honom kreativt; i valet av musik, kameravinklar och övriga bildlösningar (se bara slutfinalen som utspelar sig under Liberation day och en jättelik vaktparad och folkfest, livet hänger på en skör tråd samtidigt som fyrverkerier avlossas i oanade mängder) och glädjen att berätta en spännande historia.
Har aldrig förstått varför kritiker velat beskriva honom som "regissör med Hitchcock-komplex". Snarare hade han begåvningen, kompetensen och influensen som kunde föra Traditionen vidare. Uppdatera skräckmästarens konst , stjäla och utveckla och göra något eget av den.
Våldet är obehagligt och rått och inte sällan riktat mot kvinnor i hans filmer. Det är främsta skälet till varför regissören fått utstå mängder av anklagelsen. Inte minst att han skulle vara "kvinnofientlig" och göra "kvinnofientliga filmer". Men det säger nog mer om dåtida värderingar och samhällsklimat än Brian DePalma. Ibland hamnar populärkulturen olyckligt in i fel sammanhang. En syndabock måste tydligen alltid utkoras...
När man ser Vittnet måste tystas påminns man också om något som har gått förlorat. Slutfinalen är så dramatisk och så långt ifrån ett lyckligt slut som man bara kan komma (lyckliga slut har heller aldrig varit DePalmas melodi i sitt filmskapande). Bilden av Jack Terry förändras , eftersom allt blir ödesdigert för honom, men mina sympatier för honom dör inte. Slutet väcker känslor och funderingar. Ser Jack Terry framför mig, hör Pino Donaggios vemodiga piano med syntar (har faktiskt en del likheter med Scarfaces avslutande musik av Giorgio Moroder) som gråter och man tänker; det var inte så här det skulle ha slutat för en sådan som Jack Terry. Men det hände ändå. Vill så gärna tro att Vittnet måste tystas var en film som folk diskuterade (precis som Hitchcocks Psycho eller Vertigo) när den visades på biograferna. Filmen gjorde intryck på folk, den fick betydelse och skakade om. Folk tog med sig känslorna och pratade om filmen på fikarasten på jobbet osv. När filmen visades på tv , eventuellt i mitten av 80-talet (då Sverige fortfarande bara hades statlig tv) kunde grannar tala om filmen "som gick i går". Film fick plats i folkets minne. Film fick en naturlig del av folks alldagliga samtal. Man delade upplevelsen på ett annat sätt än vad man gör idag. Men jag vet inte. TV-serierna som svenne laddar ner är kanske dagens motsvarighet. Breaking bad blir lika självklar ingrediens i samtalet som Vädret. TA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar