Dubbelgångaren

BIO: THE DOUBLE

Drama/thriller/komedi
Storbritannien, 2013
Regi: Richard Ayoade
Manus: Richard Ayoade, efter roman av Fjodor Dostojevskij
Medverkande: Jesse Eisenberg, Mia Wasikowska, Wallace Shawn m fl.
Från 15 år
Längd: 93 min
Premiär: 19 september

Betyg: AT AT AT

Brittiske Ayoade skapade lite vågor som regissör för ett par år sedan med indie-dramat Submarine (2010), annars är han mest skådis, har synts i komedin Grannpatrullen (2012) jämsides Ben Stiller, Vince Vaughn & Jonah Hill och i tv-serien It-supporten (The It-crowd).

Med the double har han tagit sig an en av den djupe ryske klassiske författaren Dostojevskijs kanske minst kända verk, Dubbelgångaren från 1846. Jag har läst en del av Dojjan, som vissa kallar honom, men tycker att den här historien mer påminner om något som Franz Kafka skulle kunnat skriva.
Eisenberg är en färglös, timid man som jobbar på en fabrik i en obestämd tid på en obestämd plats, skulle kunna vara Öst-europa men också utspelas i en diffus retro-framtid i stil med Terry Gilliams Brazil.

Själv tänkte jag både på Roy Andersson och Aki Kaurismäki när jag såg den. Hörde ett uttryck, neo-noir, som passar in här. Filmens utseende, ton, färger och tempo är mer intressant än själva storyn, som är långt ifrån originell. Idén om en man som lever ett tråkigt inrutat, ensamt liv och som varje dag går till den helvetiskt trista och monotona arbetsplatsen och som en dag kommer till jobbet och möter en man som är en exakt kopia av honom själv, har filmats många gånger i olika konstellationer och sammanhang.

Men trots att namn som David Lynch, Gilliam, Kaurismäki, Andersson, George Orwell (1984) och Kafka snurrar runt i huvudet på en, så lyckas ändå Ayoade göra något eget av den här skruvade och bitvis mycket roliga film. En film som masar sig fram på ett nästan provocerande sätt och med de förhållandevis stora och kända namnen i huvudrollerna och att den kallas thriller kan den mycket väl dra till sig en publik som går in med helt andra förväntningar än vad filmen frammanar.

När jag såg den på en gratisvisning en kväll för några veckor sedan var det bevisligen många i publiken som gick ut från salongen klart förbryllade och en del var till och med nästan förbannade.

I ärlighetens namn ska jag erkänna att hade det inte varit för det suveräna skådespeleriet, främst av Eisenberg som gör en fenomenal insats, och för att filmen är fylld av små sköna detaljer, en härlig svart humor, finurlig som just en film av Kaurismäki eller Roy Andersson kan vara och att den känns väldigt originell i dessa tider, om det inte varit för detta så hade jag nog börjat skruva på också. Trots att filmen är kort, mycket kort i jämförelse med de flesta filmer av i dag.

Men jag gillade stämningen, den orwellska tonen och just det faktumet att man befinner sig en diffus, obestämd tid och plats och det blir till ett mardrömslikt kammarspel som skulle kunna vara en neo-realistisk kusin till Terry Gilliams mästerverk Brazil.

Så varför blir betyget bara en trea? Jo, filmen balanserar nära gränsen till pretto och passerar den ibland, fast samtidigt inte... Konstigt, jag vet, men det är en märklig film som är klart sevärd, trots att den ibland står och stampar lite väl trögt och man undrar vad själva grejen egentligen är?

Men jag hyllar tilltaget och utförandet och känner just nu att betyget ligger och touchar på en extra AT...

Göran.