Odell utmanar gränser och Persbrandt

X&Y (Svensk metafilm av och med Anna Odell. Övriga roller- Mikael Persbrandt, Vera Vitali mfl.

Premiär 23 november 

Betyg: SA SA SA SA

Efter den mästerliga filmen Återträffen (2013) återkommer konstnären och filmregissören Anna Odell med en ny experimentell konstfilm, X & Y, där hon spelar sig själv (igen) och med Mikael Persbrandt (som sig själv) i den andra huvudrollen. Som deras olika alter egon omges de av utmärkta svenska och danska skådisar och samtidigt som alla inblandade är nyfikna på projektet så börjar tvivlet bubbla upp... Vad vill Odell göra för film? Finns det ett manus?

Precis som i Återträffen leker och experimenterar Odell, och man vet inte vad som är verkligt och vad som är fiktion. Om manligt och kvinnligt, om hur vi kan komma mer till insikt om vem/ vilka vi är. Vem/ vilka vi vill vara och/ eller förväntas vara. Likt Ruben Östlundh har Odell en förmåga att göra konstfilm och samtidigt vara ganska mainstream. Och humoristisk! En bedrift. X & Y är intressant, fascinerande, märklig, provocerande, tankeväckande och inte minst,  väldigt rolig.
Att soundtracket består av PJ Harvey och Laurie Anderson känns helt rätt i denna nya mycket sevärda film av den fascinerande Odell.

Göran.

 

 

Sevärd men ojämn hyllning till Argento

SUSPIRIA (2018)
Medverkande: Dakota Johnson, Tilda Swinton, Angela Winkler, Chloë Grace Moretz, Mia Goth m fl.

Regi: Luca Guadagnino

Speltid: 2 tim 32 min,

Från 15 år

Betyg: SA SA SA

Biopremiär 23 november (Sverige)

"Call me by your name"- regissörens nya film, remaken av Dario Argentos klassiker Suspiria från 1977, har inte jättemycket gemensamt med originalet men lyckas ändå både hylla den och skapa något eget. Berlin 1978, en berömd dansskola dit amerikanska Susie (Dakota Johnson) kommer och blir antagen under regissören Madame Blancs (Tilda Swinton) vingar. Men mörka krafter bubblar i skolans skrymslen och vrår och växer sig allt starkare med Susies ankomst... Hade höga förväntningar på denna film, inte för att jag är ett super-fan av Argento's film även om jag håller den ganska högt och inser vilken impact den haft på skräckfilmen som genre, och bitvis infrias dessa.

Den är sjukt snygg, man verkligen befinner sig i Berlin 1978 och stämningen och känslan (den första halvtimmen) är som en Fassbinder-film med övernaturliga inslag. Mycket läcker start, som sen fortsätter vara lite skevt snygg, hela tiden en ödesdiger stämning som skvallrar om en annalkande fara. Regissören Luca Guadagnino målar skickligt och fullt av detaljer upp en krypande obehaglig atmosfär där Radiohead-sångaren Thom Yorkes suggestiva soundtrack och fotot som går från öststats-grått till psykadeliskt och bultande blodrött bildar en stark, emotionell och kompromisslös skräck-fantasy historia som nästan når ända fram.

Nästan, för samtidigt som det finns mycket bra här, så vinglar bygget en del. Dakota Johnson övertygar inte i huvudrollen (det gör däremot Tilda Swinton! Och se om ni upptäcker om hon gör mer än en roll...) och filmen är för lång. Finalen är over-the-top och det blir på gränsen till komiskt.
Men överlag en sevärd och egensinnig film som återigen visar att italienaren Guadagnino är en regissör att ha fortsatt koll på! / Göran

 

 

Vi finns även på Facebook & Instagram!

Utanför murarna

Unga Mirja (Evin Ahmad) kommer äntligen tillbaka till Albys gator efter ett längre fängelsestraff. Hon stannar upp och känner doften av frihet. Hon skriker ur sig hoppets lovsång. Nu ska allt bli bra. Nu ska livet nystarta igen.
Hennes kamrater drömmer om en resa till Montevideo. De saknar pengar. De börjar alltmer snegla mot en juvelbutik med brottsliga tankar. Mirja försöker samtidigt fokusera på sin lilla syster. Hon sminkar sig kraftigare för var dag som går. Hon vill bli modell.

Deras mamma ligger hemma på dagarna och hostar tungt. Modern röker , trots den svaga hälsan. Hon är besviken över Mirjas livsval. Mirja lyckas forcera sig in på ett företag och får ett jobb som städerska. Detta till hennes mamma stora lycka. Men frågan vi alla ställer: hur är Mirjas förhoppningar förenade med hennes historia och lojalitet till kamrater?

Rojda Sekersöz långsfilmdebut , Dröm vidare, utmärker sig på flera sätt. Den pulserar och sprider energi och hoppfullhet. Den undviker förortsklichéerna och bjuder på en övertygande klass-skildring. Sekersözs film får mig att tänka lite på franska Girlhood (2014). Kanske mest för att i båda filmerna figurerar mestadels enbart unga kvinnor. De saknar pojkvänner och relationer till män.
Något som tyvärr har och är dessvärre fortfarande ovanligt i film och tv-serier. Men det känns befriande och förhoppningsvis i kölvattnet av #metoo kommer liknande historier rullas upp och produceras.

Regissören Sekersöz menar själv att hennes film är könsneutral. Berättelsen om tjejkompisgänget skulle lika gärna kunna ha varit ett gäng killar. Den är inspirerad av den franska filmen Medan vi faller (1995). Härnäst kommer hon med en nyinspelningen av Jonas Gardell, En komikers uppväxt, som får biopremiär någon gång under 2019.  http://www.svenskfilmdatabas.se/sv/item/?type=person&itemid=365871#biography
TA

Livsavgörande film

Läser Filip Yifter-Svenssons reportage om entreprenören/klädskaparen Johan Lindeberg med stort intresse (DN Lördagsbilaga, 2018-10-13). Som filmentusiast och beundrare av Tony Scotts 80-talsklassiker Top Gun (1986) hajar man till i texten. Johan Lindeberg säger nämligen följande:
"Jag brukar säga att "Top Gun" förändrade mitt liv. Den frihetskänslan. Flygplanen. Los Angeles. Jag kände att det fanns en livsstil som jag ville leva, men som jag inte levde. Då bestämde jag mig för att lämna allt i en stor protest". https://www.dn.se/ekonomi/johan-lindeberg-top-gun-forandrade-mitt-liv/

En gång i tiden skall Lindeberg också ha kört en Porsche Speedster. Inte helt olik den Kelly McGillis kör i filmen Top Gun. Wow! TA

Rom i regnet

Det är festligt värre i William Wylers Prinsessa på vift (1953). Kanske inte till en början, men så fort prinsessan , spelad av Audrey Hepburn rymmer från sitt residens i Rom, händer det saker. Prinsessan är djupt olycklig. Hon saknar frihet. Hon super sig full. På en av stadens stora gator ligger hon plakat och hittas av en driven reporter. Han spelas av Gregory Peck. Denne är i stan för att följa prinsessans omtalade besök. Han visar sig vara godhjärtad och tar hand om henne. Nästa morgon förstår han vem som ligger i hans gästsäng...... Och doften av ett rejält scoop ter sig ofrånkomlig....Men saker och ting kompliceras när reportern faller för prinsessan....
Om det inte vore för den här filmen hade vi nog inte fått sett filmer som Notting hill (1999) och en rad andra romantiska komedier. Prinsessa på vift är liksom "stammen" / "grunden" till hela genren, skulle man nog kunna säga. Oemotståndligt. TA

Stockholm filmfestival 2018 närmar sig snart med stormsteg (7/11-18/11). Vi ser givetvis väldigt framemot filmfesten i huvudstaden. Äntligen! https://www.stockholmfilmfestival.se/sv
Vi noterar och jublar när vi ser årets nominerade till priset av Stockholm Rising star. Två av årets nominerade skådespelare är Zahraa Aldoujaili och Zara Aliadotter. Båda spelar huvudrollerna i Gabriella Pichlers utmärkta film Amatörerna.

Det är faktiskt en strålande film som visar vägen för svensk film och dess framtid. Gabriella Pichler har gjort en mer optimistisk och faktiskt mer unik film än debuten Äta, sova och dö (2012). I Amatörerna stöter vi på en klarsynt och problematisk landsbygdsromantik.

Vems bild är den rätta av orten/staden du lever i? blir en av frågorna i Pichler /Jonas Hassem Kemiris välskrivna manus. Det blir en vass och kaxig samtidsskildring om integration, demokrati och inte minst mobilens makt. Tänker lite på Slas Vem älskar Yngre Frej och även den brittiska filmen Local Hero.

Men Pichler gör film på eget sätt. Hon har verkligen en unik blick och gör film som ingen annan. Det är inspirerande, lärorikt, medryckande, gripande och mycket underhållande. Amatörerna är smart och förtjänar stor publik. Men här finns också viktigast av allt - stort hjärta....
Amatörerna liksom Tårtgeneralen utspelar sig i en mindre svensk stad , där imagen av den blir avgörande. I Lafors av alla ställen vill en tysk lågpriskedja investera med tusentals jobb i form av ett större varuhus. Politikerna jublar. Innevånarna är försiktigt hoppfulla.  Men det finns en hake. Lafors är inte ensam kandidat till att få jobben. Tyskarna kan lika gärna investera i Alingsås. Den glade och okonventionella lokalpolitikern Musse (Fredrik Dahl, förträfflig debut!) uppmanar därför skolelever att engagera sig. Han vill att eleverna ska göra sin film om Lafors. En film som de sedan kan visa för tyskarna och få dem övertygade om att Lafors är värt att investera i.

Två tjejer blir ovanligt engagerade och har slut att filma med sina mobiler. De brinner verkligen för projektet och blir besvikna och arga , när deras film inte duger. De får se en Stockholmare , en dokumentärfilmare anlitas av kommunen. Hans bild/blick är tydligen den som ska göra Lafors rättvisa... Men kan han verkligen göra det? Vad vet han om att leva i Lafors? Har han någonsin ätit en Ravellikaka? Eller kan han ens formulera något poetiskt om fontänen i stan?
 TA