Sevärd men ojämn hyllning till Argento

SUSPIRIA (2018)
Medverkande: Dakota Johnson, Tilda Swinton, Angela Winkler, Chloë Grace Moretz, Mia Goth m fl.

Regi: Luca Guadagnino

Speltid: 2 tim 32 min,

Från 15 år

Betyg: SA SA SA

Biopremiär 23 november (Sverige)

"Call me by your name"- regissörens nya film, remaken av Dario Argentos klassiker Suspiria från 1977, har inte jättemycket gemensamt med originalet men lyckas ändå både hylla den och skapa något eget. Berlin 1978, en berömd dansskola dit amerikanska Susie (Dakota Johnson) kommer och blir antagen under regissören Madame Blancs (Tilda Swinton) vingar. Men mörka krafter bubblar i skolans skrymslen och vrår och växer sig allt starkare med Susies ankomst... Hade höga förväntningar på denna film, inte för att jag är ett super-fan av Argento's film även om jag håller den ganska högt och inser vilken impact den haft på skräckfilmen som genre, och bitvis infrias dessa.

Den är sjukt snygg, man verkligen befinner sig i Berlin 1978 och stämningen och känslan (den första halvtimmen) är som en Fassbinder-film med övernaturliga inslag. Mycket läcker start, som sen fortsätter vara lite skevt snygg, hela tiden en ödesdiger stämning som skvallrar om en annalkande fara. Regissören Luca Guadagnino målar skickligt och fullt av detaljer upp en krypande obehaglig atmosfär där Radiohead-sångaren Thom Yorkes suggestiva soundtrack och fotot som går från öststats-grått till psykadeliskt och bultande blodrött bildar en stark, emotionell och kompromisslös skräck-fantasy historia som nästan når ända fram.

Nästan, för samtidigt som det finns mycket bra här, så vinglar bygget en del. Dakota Johnson övertygar inte i huvudrollen (det gör däremot Tilda Swinton! Och se om ni upptäcker om hon gör mer än en roll...) och filmen är för lång. Finalen är over-the-top och det blir på gränsen till komiskt.
Men överlag en sevärd och egensinnig film som återigen visar att italienaren Guadagnino är en regissör att ha fortsatt koll på! / Göran