Rockikonens farväl

Stämningsmästaren Gus Van Sant misslyckas sällan. Men även solen har sina fläckar. I väntan på hans nya Restless (biopremiär 25 november, enligt www.Imdb.com) ser jag hans film Last days (2005).

Michael Pitt i Last days

Filmen skildrar fiktivt Nirvana-sångaren Kurt Cobains sista tid på jorden. I filmen heter han dock Blake (spelas av en väldig lik Michael Pitt, aktuell i HBO-serien Boardwalk empire).

Kurt Cobain (1967-1994)

Det är modigt att göra en film med det här temat. Många av oss har sin egen uppfattning om Kurt Cobains dödsprocess. Jag trodde att hans nedräkning utspelade sig i en liten stuga någonstans i bushen. Med laddat gevär, tända ljus, gitarren vid hans sida, cigarrettrök och en djungel av tankar, vilsenhet och negativ energi. 

Någon stuga är det inte tal om i Van sants skildring. Det är istället ett hus beskaffat med många rum och flera våningar. Här lever Blake inte ensam. Men när hans bekanta sjunger till Velvet Underground, röker på och sover med varandra, väljer han Ensamheten.  Han klär sig i kvinnokläder, springer runt med pälsmössa och leker med gevär som om han vore Davy Crockett.

Scenen får mig att tänka på Ernest Hemingway.  Kanske för att jag har läst någonstans att han också gillade att dra på sig kvinnokläder. Jag vet, det är en haltande jämförelse att ställa dem mot varandra. Men de bägge påverkade generationer med sin konst (om jag nu får räkna in rockmusik i det begreppet) . Och både Ernest och Kurt blev deprimerade och tog sina liv.

 Last days bjuder på enstaka scener som träffar åskådaren. Men det känns mer som lösryckta målningar eller snygga modebilder än film. Att den släpptes direkt på DVD i Sverige är knappast förvånande. TA