Dafeo belönades på Sthlm filmfestival

Det var en oerhört glad Willem Dafeo som mottog priset Stockholm achivement award på Stockholms filmfestival, av juryordförande Peter Fonda på biografen Skandia (8/11). Som kvällens moderator Hans Wiklund noterade har Dafeo jobbat med flera tunga och respekterade regissörer under karriären: Martin Scoresese, Oliver Stone, Lars von trier och David Lynch m fl. Trots det ger Willem Dafeo ett ödmjukt intryck. Det är som lovord, priser, utmärkelser och publikens kärlek inte bekommer honom, i huvudtaget.

När upptäckte du att du kunde agera? frågade Hans Wiklund Visconsin-sonen Dafeo. Han skrattar till och fortsätter:

-          jag vet inte om jag kan agera, egentligen. Men jag minns när jag började tycka om att spela teater. Och så fortsätter Willem Dafoe att berätta om sina tidiga teaterminnen.

Han tillhörde nämligen ett kollektiv som turnerade ett tag runt i USA och i delar av Europa. Han hamnade sedan i New York och med lite tur fick han en roll i den dåvarande okände Kathryn Bigelows debutfilm Loveless från 1979.

Genombrottet kom med Oliver Stones Plutonen (1986). Dafeo berättade om hur han och de andra i filmen skickades iväg i djungeln i Filipinerna. I två veckor fick de försöka klara sig där med tung packning och skjutvapen. Dafeo minns att det var en viktig lärdom för karriären och skådespeleriet.

-          Under dem där veckorna fick vi en historia med våra kläder, vapen och utrustning och med varandra. Vi lärde oss att överleva, och när man behärskar saker, kan man sedan ägna fokus på att låtsas och agera.

 Skådespeleriet är fysiskt för Dafeo och handlar mycket om att - bara göra.  Ett exempel på det är hans kanske mest uppskattade roll, Bobby Peru, den osympatiske bankrånaren i Wild at heart (1990). Dafeo tonar ner sin egen insats och säger att han kom till dukat bord.

 -          Jag behövde inte göra så mycket. David (Lynch) hade förberett rollen så bra. Den var så välskriven. Jag tog bara på mig kostymen, mustaschen och löständerna och sedan gick jag runt som en liten pojke. Jag ägnade inte mycket tid åt att fundera kring vem Bobby Peru var.

Som Willem Dafeos karriär ser ut och har gjort länge – är det blandat, högt och lågt, storproduktioner och smalare projekt. Hans Wiklund frågar honom om Speed 2 – Cruise control, vilket är lite kul. Uppföljaren till succéfilmen från 1994 blev genomgående sågad när den kom 1997. Enligt Dafeo är det ingen dålig film alls. Den kom bara vid fel tid och har en del felaktiga element. Till exempel är titeln på filmen helt fel, eftersom filmen utspelar sig på en långsam lyxkryssare.

Givetvis talas det om Anti-christ (2009) och Dafeo förklarar varför han använde sig av en ersättare i filmens explicita sexscener:

-          Jag vill inte att folk ska diskutera på internet om hur jag egentligen ser ut. Han skämtar med finurlig röst: Ser han verkligen ut så där?

 

 Det är synd att Hans Wiklund inte frågar någonting om Alan Parkers Missisippi brinner (1988), där Willem Dafeo spelar mot Gene Hackman. Men tiden är begränsad och mycket vill man. Dafeo berättar om hur han fick sparken av Michael Cimino från Heavens gate, om varför han drogs till skurkrollen i Spiderman (gillar far och sonen relationen i filmen) och frågar publiken i vilken film skulle de vilja se honom i.

Avengers, säger en åhörare. Vore kul och se dig i en roll som schysst kille eller ännu bättre, hjälte.

 Med andra ord, Willem Dafeo ska spela sig själv, helt enkelt. TA