THE MASTER amerikansk film skriven och regisserad av Paul Thomas Anderson

Medverkande: Joqauin Phoniex, Philip Seymore Hoffman, Amy Adams, Laura Dern m fl.

Speltid: 144 min

Premiär: 1 februari 2013

Betyg: AT AT

Det är Amerika. Det är 50-tal. Hav. Fartyg. Blått. Friskt. En sexfixerad Andra världskrigsveteran (Joqauin Phoniex) ligger utslagen på däck. Han kollar upp mot skyn. Vad det här allt? Vad det här allt med att finnas till?

Han bygger kvinnokroppar med sanden på stranden. Han juckar. Han dricker och kedjeröker. Han är förlorad i mörkrets impulser och slav under sina begär. Han är ett enkelt byte för SAKEN, en sekt liknade samling.

När regissören Paul Thomas Anderson kommer med ny film, The Master, så givetvis höjs förväntningar och temperaturen. Han har genom åren gett oss krävande, fantasifulla, mustiga, uppseendeväckande, bisarra och egendomliga filmer. Det är ofta män i fokus, män som söker fadersgestalter som i Boggie nights, eller män som försonas med den svekfulle fadern som i Magnolia, eller den onde och cyniske fosterpappan i There will be blood.

 

Far och son temat finns även med The Master. Den bortkomne sjömannen Freddie Quell (Joqauin Phoniex), söker vägledning. Han finner den i den oberäknelige ledaren Lancaster Dodd (Philip Seymore Hoffman). Maktförhållandet och beroenderelationen kan knappast vara större. På en presskonferens i Venedig filmfestival, tidigare i år säger regissören Anderson att han ser inte något far och son relation i filmen. Dodd och Quell liknar mer Tjänare och Herre, ett slags kärleksförhållande med starka beroende band (http://www.youtube.com/watch?v=kr7NnYjWL_g.

The Master handlar egentligen om någonting annat än det vi tror oss se. Jag tror att det handlar om USA och hur detta land kunde vara med fel regim. Jag tror att filmen handlar om Staten i relation till den lilla individen. Paret Dodd (Philip Seymore Hoffman och Amy Adams) som leder sekten SAKEN, är en metafor för amerikanska samhället/staten. En styrande makt (möjligen med religiösa värderingar) som tycker sig göra insatser och hjälpa människor, men i själva verket är det bara hjärntvätt. Den lilla utsatta människan kontrolleras, får fina kläder och ett anpassat språk men inombords råder kaos och förvirring och avtrubbning. Och tveklöst förbjudna begär.

Jag vet inte vad det var när jag såg The Master. Men jag kunde inte uppskatta filmen. Jag kunde inte vara här och nu med historien. Den är sparsmakad i både tempo och i formen. Enkel i sitt foto och berättartekniska utförande. Inte mig emot. Men historien blir enformig och i symbios med Freddie Quills statiska ohälsa. Man sitter och väntar på BOMBEN. Ett Ah-a. En vändning. Att fartyget ska närma sig destinationen. Men det händer aldrig.  2 timmar och 24 minuter har sällan känt så långa som här. TA