När jag hörde om Dredd första gången så tänkte jag direkt på Stallones gestaltning av den futuristiska polisen Judge Dredd i filmen med samma namn från 1995. Inget mästerverk, men som jag kom ihåg den var den underhållande och trogen serieförlagan av John Wagner.
Men vilken chock när jag väl bestämde mig för att se Dredd, där Karl Urban är den mest fruktade juryn, domaren och avrättaren i en och samma person.
Det är en otroligt tajt, hård, rå, våldsam, blodig, osentimental och häftig actionfilm vi bjuds på här. Framtid, USA har gått åt skogen och längs hela östkusten sträcker sig Mega city one, en gigantisk plats där alla kriminella och fattiga samlats.
Där jobbar Dredd och får en dag en ny partner, rookien Anderson (Olivia Thirlby) som visar sig vara synsk och blir till ovärderlig hjälp för Dredd när det kommer till kritan.
Tillsammans rycker dom ut till jättekomplexet Peach trees, en 200 våning hög byggnad som styrs med järnhand av den onda Ma-ma (Lena Headey) som kontrollerar och distribuerar den nya, farliga drogen Slo-mo som, precis som namnet antyder, får användaren att uppleva att allt sker som i super-extra slow-motion.
Serieupplagan av Judge Dredd
Vet inte exakt vad som fick mig att direkt gilla och dras in i Dredd. Men nåt med det direkta tilltalet, enkelheten, inget tjafs liksom. Allt är bara självklart och man kommer rakt in i storyn och inramningen är storslagen utan att skryta eller ta överhanden.
Någon skrev att regissören inspirerats av amerikanska 70-tals-action-filmer och det är inte helt fel. Lägger man sen till top notch- modern teknik och effekter och mer blod och splatter än någon mainstream-film som gått på bio på väldigt länge, så blir det både överraskande bra, uppfriskande och en fest för actionälskare som är trött på urmjölkade och förutsägbara kopior till actionrullar. Som nya Total recall eller Taken 2 eller Expendables 2 för att ta några nyare exempel.
För att återvända till drogen slo-mo och hur den upplevs så är det något av det ballaste och häftigaste jag sett i en film på länge. Slow-motion har ju använts hur länge som helst och på alla möjliga sätt, kors och tvärs och så vidare, men här känns det som effekten skruvas till ytterligare och tillsammans med det ypperliga fotot och musiken nås ibland faktiskt rent poetiska höjder.
Men det är bara där och då, i övrigt är Dredd en njutning för action-älskare och har man möjlighet att se den i 3-D och på en stor tv med schysst ljud så är man lyckligt lottad.
Frukta inte Dredd. Kolla in honom!
GS.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar