Dödandet av en helig hjort

THE KILLING OF A SACRED DEER (UK, Ireland, US, 2017)
Drama-thriller med manus och regi av Yorgos Lanthimos, i rollerna
Nicole Kidman, Colin Farrell, Barry Keoghan, Alicia Silverstone, Raffey Cassidy, Bill Camp,
Sunny Suljic med flera.
2 timmar, Från 15 år
Sverigepremiär 9 november
SA SA SA SA

Högsta betyget ligger nära, nära. Det här är den sortens film som man kanske först inte riktigt blir jättedrabbad av, eller som man går ut från bion och bara skriker att det här var så jäkla bra! Nej, grekiske regissörens fjärde film är, för att använda metaforer på det sätt som används flitigt i den här filmen, en kall fisk i motsats till den förra filmen som hetter The Lobster (Hummern).

The Killing... visar upp en familj högt upp i hierakin, pappan (Farrell) är en framstående kirurg som brottats med och vunnit över sina alkoholproblem och nu är vit. Kidman, hans fru, är också läkare och deras barn är välartade och ser bra ut. Helt enkelt en lyckad familj som har ett stort och fint hus, men är det en lycklig familj?

Farrell umgås från och till med en pojke som är ungefär i hans dotters ålder, 16 år, och man förstår inte vad deras relation är för något. Han säger olika saker till olika personer om pojken, och man börjar undra om pojken har någon hållhake på mannen eller om det är något annat. Mystiskt är det i varje fall, och inte blir det mindre konstigt när Farrell en dag bjuder hem pojken på middag hos familjen. Till frun säger han att det kan vara bra för deras son, som inte har så många vänner.

Pojken, som bor hemma hos sin mamma (Silverstone), charmar in sig hos alla, kanske mest hos familjens dotter, men när pojken börjar uppvisa en viss form av stalker-beteende så blir pappan mer och mer undvikande mot honom.
Och då kommer det saker ur pojkens mun, saker som sätter igång en mardröm för familjen som hotar att förgöra allt som de har.

The Kiling... är, likt Lanthimos tidigare filmer, mästerliga debuten Dogtooth (2009), Alper (2011) och The Lobster (2015), en naturlig fortsättning på regissörens utforskande av den mänskliga naturen och i det här fallet, en grekisk tragedi, en moralisk berättelse om att tro sig vara Gud, och om hur den tron och den arrogansen kan slå tillbaka mot en med full, hämndlysten styrka.

Inte lika briljant originell som Dogtooth, och inte lika smart intrig som The Lobster, men frågan är om inte detta ändå är Lanthimos största stund. Ibland känns han som en ny Stanley Kubrick, ibland som en mer episk och humoristisk Michael Haneke, finns också lite David Lynch och även Roy Andersson i vissa moment, men han är verkligen något eget. Kanske en av de få visionärer inom filmen av idag, jämsides med Blade Runner 2049- regissören Denis Villenueve. Det är bitvis nagelbitande spännande och hela tiden otroligt fascinerande. Man skruvar på sig och man undrar vilken riktning filmen ska ta, speciellt under den första timmen då den lakoniska tonen och de till ytan så coola, eleganta och distanserande människorna, är så stark och står så i kontrast till det som man känner är på väg att hända. Och det som sedan händer, vilket är både chockerande, läskigt och brutalt.
Och det häftiga här, tycker jag, är att trots att det är ganska otroliga saker som sker, så är det nästan ingen som kommenterar det, eller som frågar sig själv om de är utsatta för ett stort, dåligt och makabert skämt.

Lite otippat, men inte desto mindre kul att återse Silverstone på vita duken!

Musiken skapar egentligen det enda dramatiska i själva filmen. Ibland blir det rena skräckfilmskänslan över soundtracket men det funkar, då alla inblandade är så ja nästan robotliknande i sina uttryck och man bara känner hur allt dras närmare och närmare katastrofens rand.

Alla skådisar är utmärkta, förutom en helt briljant Farrell, som de senast åren gått mot en ny renässans och en ny sorts status i sin yrkesroll, och minst lika strålande Kidman, så är den charmige, men lätt obehaglige pojken som nästlar sig in i familjen, McKeogh, riktigt mörkt lysande i en tuff roll.

Filmens titel har något med den grekiska historien att göra, de antika gudarna, men jag är tyvärr inte tillräckligt skolad i varken antiken eller filmvetenskap för att kunna göra någon analys utifrån titeln.

Men jag kan bara konstatera att Lanthimos har skapat en märklig, fascinerande, spännande och utmanande film. Ett moraliskt drama om liv och död, berättad på ett lugn, coolt och ordnat sätt där publiken omedvetet tvingas ta ställning och kanske till och med bråka om den sista scenen, eller i varje fall diskutera vad man själv skulle gjort som medlem i den aktuella familjen...

Göran.