På Chesil beach är ännu en stark Ian McEwan filmatisering av en omtyckt roman. Den har kanske inte det episka och det storslagna över sig som 2007 års Försoning , men visst finns det ändå ett stort dystert drama, värt att berätta om , även här.
Temat är bitterljuv förlust och beskriver hur en kärlek dansar i otakt. En dans utan som helst koreografi. Ibland räcker inte ens järnvilja eller ömsesidig vilja att åstadkomma det vi vill ha. Det krävs andra saker också. För Florence och Edwards del, får de symbolisera - den nya tiden vs den gamla tiden - Chuck Berry möter Chopin ungefär. En världsförnyare möter en konservativ kraft. Kan de bli kärlek? Kan de ens mötas? Tänk om de bara är reaktioner på varandra men knappast det kloka valet sett utifrån deras skilda behov?
Jag gillar bäst sidospåren, de små historierna som finns i själva huvudintrigen. Historier eller snarare faktorer som kanske kan förklara eller skänka ännu mer djupare ljus kring en olycklig kärlekssaga. Miljöerna är stilfulla och skådespeleriet och dialogen är yppersta toppklass. En av årets mäktigaste dramafilmupplevelser, helt klart! TA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar