Att återvända kan kosta magin

Jag måste säga att jag är högst osäker om vad jag kommer tycka om senaste Star Wars filmen. Har inte varit särskilt entusiastisk och kan inte säga att jag längtat efter den. Man borde kanske låta bli och ens se Awakens film. Det kanske vore det bästa.

 Som många andra växte jag upp med filmerna och det var en stor del av mitt liv. Och 70 och 80-tals-filmerna är fortfarande en stor del av mig.

Har mycket minnen kring filmerna och på senare år ser jag inte bara på George Lucas rymdepos med nostalgisk blick, jag ser Rymdimperiet som slår tillbaka (1980) som en riktigt bra film.

När Lucas sedan gjorde Det mörka hotet (1999) och en slags före trilogi väcktes inte bara min besvikelse. Mitt intresse dog då bit för bit för Star Wars. Mitt galax-hjärta krossades.

Det räckte tyvärr inte med att Mörkrets hämnd (2005), tredje och sista avsnittet om hur Darth Vader "föds" , var bra. Dem föregående filmerna hade visat sig vara för svaga och dessvärre förstörde en del av "magin" och myterna kring hela parojektet och Lucas livsgärning. Och framförallt statuerade dem senare filmerna exempel på att Star Wars kunde vara urbota  tråkigt....

Det har nu gått så långt att jag nöjer mig med och bara höra vad andra säger om senaste Star Wars - the force awakens. Det känns nästan som folks omdöme kring filmen är intressantare än själva filmen i sig. Några arbetskamrater som är födda på 90-talet är vansinnigt förtjusta i senaste filmen. Det vittnar ju om hur George Lucas skapelse firar triumfer i och värva och hitta hem till nya och yngre generationer än min och äldre. Star Wars lever och fortsätter leva.

En god vän som är född på mitten av 70-talet och liksom mig växte upp med Luke Skywalker, Leia och Han Solo var inte lika munter efter sett nya filmen. Han bekräftade det som jag dock fruktar och befarar med Awakens. Harrison Ford visar sig vara en ganska dålig skådis och försöker spela en karaktär som han gjorde som 30 åring. Det fixar han inte.

Carrie Fisher spelar Leia efter år av tungt drogmissbruk och Mark Hamill är också märkt av livets och karriärens berg och dala bana. Enligt min vän är det deprimerande minst sagt och se en "tok-fixad" Leia och se en gubbig Luke Skywalker. Det visar bara att det oskyldiga och det hoppfulla var en lögn, ett påhitt. Ens hjältar och hjältinnor och stora kärlek i barndomen försvann och kom tillbaka, men är då förstörda av mörkret (pengar, girighet, drogmissbruk, fåfänga etc). Och det smärtar inte så lite och möta den insikten, när det kommer till Star Wars.

En arbetskamrat som liksom mig växte upp med filmerna på 80-talet var inte heller särskilt entusiastisk över Awakens. Han menar att det stora problemet med dem "nyare" filmerna härstammar i Disneys inblandning i produktionen och på så sätt "barnanpassar" filmerna mer än nödvändigt. Filmerna görs medvetet för en barnpublik. Och kanske har det alltid varit så. Men eftersom man såg filmerna som barn och växte upp med dem och det var tidiga filmupplevelser, så förhåller man sig annorlunda till dem tidigare filmerna. Det var en annan tid, jag var en annan och film var något annat än vad det är idag.

Men någonstans är min arbetskamrats ord att lita på. Redan i Jedins Återkomst (1983) tappade sagan något av sitt allvar och mörker när många reagerade på ewokerna som gjorde historien "gulligare" än förväntat.

Jag tillhör väl den skaran som inte upprörts av ewokerna var eller icke vara. Däremot hade jag klara problem med karaktären Jar Jar Binks i Det mörka hotet (1999), Det kändes som jag såg Boli bompa, och jag var inte barn längre.

Det som kanske skrämmer mig allra mest, handlar egentligen om något annat, men hör ändå ihop med sammanhanget ändå.

Det handlar väl om synen på Harrison Ford och det han stått för, nu börjar smulas sönder och var som blir kvar är ingenting. Han är en av få skådespelare som har för mig stått för hårresande filmupplevelser och verkligen "magi" av ordets djupaste innebörd. Han kommer alltid vara för mig  Han Solo i Star Wars och äventyraren Indiana Jones. Sedan har han ju gjort andra filmer (Vittne till mord, Blade runner, Misstänkt för mord, Moskitkusten, Frantic, Jagad, Patrioter)  som även dem har berört mig väldigt mycket.
Men för och komma till saken.

2008 återvände Harrison Ford till Indiana Jones karaktären och filmen Indiana Jones och kristalldödskallens rike kom på biograferna. Jag gick på premiären i Göteborg. En matinévisning, precis som man vill ha det. Men ganska tidigt under visningen var jag enormt besviken. Förstod ingenting. Vad hade hänt? Var det jag som hade vuxit upp och vuxit ifrån äventyrsfilmerna? Eller var det i själva verket ett omöjligt uppdrag att göra en ny Indy-film efter nästan 20 års tystnad?

Förmodligen ligger sanningen någonstans mittemellan. Nåväl, Kristalldödskallens rike drog ner myten om Indy och något liknade hände ju med Det svarta hotet (1999) och Klonerna anfaller (2002) med Star Wars sagan. Och något som också gjorde ont i mig och se var ju hur larvig Harrison Ford var i rollen som Indiana Jones på senare år.....Och skurkarna och interiören och miljöerna kändes som bleka kopior av tidigare filmer som t ex Jakten på den försvunna skatten (1981). Det kändes krystat, fejkat och nästan som det var en helt annan filmmakare än Steven Spielberg som låg bakom filmen.

I Star Wars fall, och något som faktiskt talar för nya filmen är just valet av regissör, löftet JJ Abrahams (Super 8). Lucas regisserade ju Det svarta mörkret, och om jag förstått saken rätt, ogillar Lucas att regissera, Han är mer trygg i producentrollen och tittar vi bakåt, var både Rymdimperiet och Jedins, Lucas skapelser fast med en utomstående regissör, Irwin Kershner och Richard Marquand.
TA

Par i brott

Läser Donald Ray Pollocks roman Djävulens hantverk (Tristero) med högt intresse. I denna stundtals råa skildring med trasiga förlorare fångade av frustrationens och desperationens järngrepp , fascineras jag av ett par som beger sig ut på en våldsturné. Carl och Sandy säger sig jobba med "modeller", men i själva verket mördar dem män. Det som dock kännetecknar deras "mördande" är hur de gärna fotograferar/dokumenterar "vägen fram till mordet".

Historien om Carl och Sandy i boken Djävulens hantverk får mig osökt och tänka på Oliver Stones film Natural born killers (1994). I filmen såg vi även Micky (Woody Harelson) och Malory (Juliette Lewis) bege sig ut på en oändlig "mördare-trip". Och hur kan deras val förklaras och ens förstås? I ärlighetens namn har jag inte sett filmen på många år, vilket gör att jag inte minns särskilt mycket. Bioaktuella Quentin Tarantino skrev ju filmens manus och Oliver Stone har ju alltid väckt uppståndelse i sitt hemland. Även med Natural born killers, ska väl sägas. I filmens fanns det en kritik mot mediernas cynism och hur våldet blir en inkomstkälla inte minst för dem stora mediehusen. Det är inte bara sex som säljer, om man säger så....
I både Carl och Sandys fall i romanen Djävulens hantverk och i Oliver stones film bottnar det ändå om sår och trauma från barndomen. Deras förflutna, och parens våldsodyssé blir ett sätt och göra upp med mörkret, smärtan och få revansch mot sina forna förtryckare.

Äh, jag får nog gå och hyra Natural born killers, för tro det eller ej, jag hittade den som hyr-dvd i en liten puttrig hyr-butik i närheten av Märsta pendelstation. Var Natural born killers 90-talets motsvarighet till 70-talets Badlands? Det är frågan.TA  

Rörande dokumentär om sångbegåvning utan dess like

Från producenterna bakom sevärda dokumentären Senna (2010) ges Amy (2015) en gripande skildring av artisten och sångerskan Amy Winehouse (1983-2011). Hon förblir ihågkommen som en av de övriga i "klubb 27". Under mycket kort tid blev hon alltmer en kvinnlig ikon, hon gjorde musik som ingen annan, hon hade en röst som höjde sig över mängden och hon talade som "vilken London-tjej som helst från östra sidan". Men framförallt dök Amy Winehouse upp , när det inte riktigt fanns någon stark kvinnlig kraft längre i popmusiken. Frågade man artisten själv , så såg hon sig själv främst som jazzsångerska.

Och hela hennes karriär skulle väl präglas av hur hon placerades in i sammanhang och kategorier som hon själv inte blev nöjd över. Hon tillhörde samma skivbolag som Spice girls, och även om hon inte gjorde någon större affär av detta , så gick det nog och läsa mellan raderna om ett viss missnöje...

I filmen målas det upp en enkel, tämligen okomplicerad tjej med judisk bakgrund som är älskvärd, och rolig och vara med och mycket musikintresserad. Tidigt i hennes liv drabbas hon av ett svår läkande sår, hennes pappa lämnar henne, syskonen och mamman. Mamman säger själv att hon har svårt och sätta gränser för sin lilla dotter, som är väldigt bestämd och säker på sin sak. Hon lär även ha sagt till sin mor ; "du är alldeles för snäll mot mig, du borde ställa högre krav och inte vara så tillåtande hela tiden".....
Och gränser var kanske det som också fällde henne, Hon behövde någon satte gränser för henne, för hon själv inte hade tillgång till egna tyglar.
Det kanske var så, det kan ju spekuleras, för det här är en film som inte ger några entydiga svar, den ger oss idéer och tankar kring sångerskans tragiska död.

Hon gjorde musik som hon själv tycktes inte fanns och som hon själv önskade höra. Ett skivbolag, 19, satsade rekordbelopp på en okänd ung tjej utan skivkontrakt. Men hon gjorde givetvis ingen besviken. Hon hade talang som skivbolags-folk kunde drömma år efter år om. Hon fick länge hjälp av barndomsvänner , men när hon möter stora kärleken i "själsfränden" Blake Fielder, en festprisse som hänger på inneställen där nya och heta akter som Libertines och Amy Winehouse själva uppträder, avlägsnas det gamla inför det nya.
Blake Fielder är lik henne själv ärrad av barndomens sår och han säger själv i historien att de mötes i kärlek och gemensamma intresset att "förstöra sig själv"....
I Amy Winehouse fall är det viktigt och nämna att under 12 - 13 års ålder drabbas hon av en depression och börjar ta då medicin och lugnade preparat , något som gör henne "korkad" enligt henne själv.

Med Blake Fielder finner hon inte bara stora kärleken, hon upptäcker heroin och blir successivt beroende. Samtidigt säljer hennes skivor och hon älskas av inte minst unga tjejer både i USA och i Storbritannien. Skvallerpressen jagar henne och vill frossa i hennes dekadenta och destruktiva privatliv. Hennes förhållande med Blake visar sig inte hålla särskilt länge. Han går tillbaka till sin tidigare flickvän....
Nu är sångerskans hjärta krossat och musiken blir hennes sätt och överleva och förhålla sig till något , när sorgen är för stor, för kraftig , för orubblig. Hon skapar nu sin kanske mest kända melodi, Back to black....

Det som kanske är mest uppseendeväckande med hennes öde och historia är ju och se hur ensam hon dansar kring livets slutände. Och ändå finns det stora sällskap omkring henne, men vem är hennes vänner och vilka är bara där för och tjäna egna intressen?
Hennes pappa Mitch Winehouse återvänder in i hennes liv när hon står i rampljuset och blir ett framgångsrikt namn. När han träffar sin dotter , kommer han inte ensam, han har med sig kameramän.... Det vittnar ju om något som inte riktigt står rätt till, eller hur?

Det är en musikdokumentär minst lika drabbande som Cobain-filmen Montage of heck,  oerhört välgjord och genomarbetad , och som visar en musikalisk begåvning utan dess like, som dessvärre äts upp av demoner och mals sönder av en girig och cynisk medieindustri..... "Jag önskar bara att jag fick skriva musik och sjunga, om jag kunde byta ut det andra, så skulle jag göra det när som helst", säger Amy Winehouse i filmen, ett uttalande som nästan förkroppsligar tittaren och kommer bäras av mig länge framöver.....
  Filmen Amy får räknas som en av dem  mest framgångsrika brittiska dokumentärerna på senare tid Regissören Asif Kapadia och producenten James Gay-Rees jobbar härnäst med en film om Oasis. Det lovar gott för framtiden, om du frågar mig. TA

Stiller når höjder med Walter MItty

Ben Stiller spelar huvudrollen och har även regisserat The Secret life om Walter Mitty (2013), och han gör faktiskt en av sina bästa insatser i karriären.
Han spelar en grå-mulen arkivarie  på nedläggningshotade Life magazine. Han försöker förgäves vinna kärlek via nätet, men hans profil får inga flirtar och meddelanden. Han verkar inte helt klara av och  fylla kvinnornas ideal och önskningar: "drömmannen ska vara äventyrlig, modig, kreativ eller helst anställd". Han är inte heller särskilt berest....

Han är dock intresserad av den nyskilda ekonomen och småbarnsmamman Cheryl (Kirsten Wiig) som jobbar på samma företag, men aldrig lagt någon notis av honom.

När tidningen nu hotas och läggas ner och flera av dess arbetskraft möter en osäker framtid kantad av arbetslöshet börjar Walter dagdrömma. Dagdrömmarna svämmas över om hur han räddar jorden, om hur han vinner Cheryls hjärta och hur han lyckas vända tidningens negativa spiral. En av tidningens mångåriga "äventyrare" och fotografer , Sean o Conell (Sean Penn) har en sista önskan kvar och det får Walter att ge sig ut i världen och besöka platserna han inte ens kunde drömma om.....

Filmen har jämförts med Forrest Gump (1994) och uppriktigt sagt ser jag kanske inte riktiga dem självklara parallellerna. Men visst, i bägge fallen handlar det väl om två outsiders, den lilla människan som överraskar inte bara sig själv utan hela hennes omvärld.
Men Walter Mitty är ju ingen dumhals eller lika dumsnäll som Forrest Gump var, Mitty är mer vardaglig och har fastnat i ett slentrianmässigt liv , och söker mening och större sammanhang, och framförallt är längtan efter kärlek större än någonting annat.  Om man så gärna vill hitta jämförelser med Stillers film så föredrar jag mer Adaptation (2002) eller Djävulen & jag (2000) än Robert Zemeckis Forrest gump.

Det är en film som är ojämn , det vardagliga , det mänskliga fångar Ben Stiller väl och hans romans eller försök till uppvaktande av självsäkra Kirsten Wiig är charmigt och räcker långt. Även hur han ser på egna självbilden och glappet mellan den och hans önskan hur han kunde bemöta svåra prövningar annorlunda. Filmen tappar dock mot slutet, och på några korta minuter skall allt förenklas, knytas ihop och slutföras. Det känns krystat och lite av en besvikelse, var det bara det här? Var det inte mer? Varför sa ni inget? vill man själv fråga Ben Stiller, en fråga han själv ställer till sin mor (Shirley McClaine) , som länge visste "Hemligheten" bakom allt....

Även dagdrömmarna när de går mot blockbusters och katastrofgenren blir det lite gäspigt och man förstår ju grejen, men det blir upprepning och väl tjatigt.

Filmen är en nyinspelning av Här kommer en annan (1947) med Danny Kaye och Boris Karloff (Frankenstein). I många år har man försökt göra en remake, bland annat har Steven Spielberg varit involverad men lämnat projektet. Jim Carrey var länge tilltänkt och spela Walter Mitty. (www.imdb.com)
TA

ÅRETS 10 BÄSTA FILMER, enligt Thomas

1) SOUTHPAW
Helt oväntat dyker en boxningsfilm upp, väloljad i genre-traditionen och inte alls befriad från klichéerna men Jake Gyllenhaal gör sin bästa rollinsats på många år, och ännu en gång behöver vi faktiskt ett dunkande eko av hopp och en sägnen som berättar om hur Hjälten reser sig upp igen och kommer tillbaka. Den här gången är upphöjelsen och lyftet så starkt och du måste sakna hjärta om du inte berörs av Gyllenhaals white trash boxare.

2)  WILD
Med tung ryggsäck, obruten ensamhet och sår och smärta som skaver längs med knäna beger sig Reese Witherspoon ut i okända marker. Feministisk, bitterljuv och fullständigt älskvärd historia om att finna sig själv och komma ur tragedins mörka klor. Livet går vidare, trots allt, även när det är som allra svårast.

3) VIRGIN MOUNTAIN
Isländsk rom-com med grådaskiga färger och bitvis rå och skoningslös uppriktighet och realism. Här finns en outsider som har alla oddsen emot sig , men som hittar kärlek och vi och honom tror ju att allt kommer ordna sig. Men kommer det verkligen bli som vi har tänkt oss? Nej, precis som livet, så vill historien annorlunda.

4) THE SEVENTH FIRE
Dokumentären om indian-minoriteter som lever på USAs baksida, och försörjer sig på narkotika langning. Historien är briljant och skildrar en ung man och hans drömmar om och bli lika respekterad "pusher" som den äldre förebilden, som själv vill helst bara leva "vanligt". Djupt rörande film som har lovordats av inte mindre än Terrence Malick. Och det är inte svårt och förstå varför. Filmen har en poetisk , närmast brutalt vackert bildspråk där säsongsskiftningar i det lokala landskapet fullständigt överöser dig med känslor.

5) MARYLAND
Överraskande bra och spännande fransk thriller med stjärnorna Schoenaerts och Kruger i huvudrollerna. En trasig själsligt f d krigssoldat anlitas som livvakt för en libanesisk affärsman och dess fru och lille son. Det här är början på en krypande och infernalisk psykologisk konflikt i en mans huvud mellan fantasier, skräck, rädslor och verklighet.

6) THE LOBSTER
Greken Yorgos Lanthimos har gjort årets mest egensinniga filmverk, en klurig satir över dejting-samhället och samhällets normer kring kärlek och förhållanden. Abstrakt, Intelligent, rolig, obehaglig, mörk och säreget underhållande. Hurra för den grekiska filmkonsten!

7) CAROL
Todd Haynes ger sig på thriller-författaren Patricia Highsmiths mest personliga bok och ger den overkligt magiskt filmiskt liv. Drabbande från första bildruta, utsmyckad med fantastisk känsla för tidsandan/miljön och Rooney Mara är väl värd priset i Cannes och alla tidigare hyllningar.

8) LOUDER THAN BOMBS
Norrmannen Joachim Trier gör sin första engelskspråkiga och utländska film och landar helt rätt. Det är en eftertänksam familjeuppgörelse i sorgeprocessen efter en avliden mor/maka. Fenomenala skådespelare och Triers bildspråk vill man ha mer av!

9) WHILE WE´RE YOUNG
Noah Baumbach går mot ljusare tider och för varje film, han verkar nästan vilja distansera sig ifrån hans genombrottsfilm The Squid and the whale. Här finns ett alter-ego , en medelålders dokumentärfilmare som kört fast. Han och sambon går emot normen och väljer bort barn. Ett ungt hipster-par börjar dem umgås med. Till en början är detta inspirerande och ett lyft för det "äldre paret", men är det verkligen som det ser ut och vara? Det finns spår av drama och psykologisk thriller här, och Ibsen-citat. En film som är mycket bättre än sitt rykte!  

10) INHERENT VICE
Det är inte en film för alla, onekligen är det så. Paul Thomas Andersons utsatte sin publik tidigare för prövningar med The Master, nu gör han det igen, med betydligt mer humor och en rad ur-flippade scener. Det som ser ut och vara en skruvad deckarhistoria på förhand kan mycket väl vara en mer beskrivning av ett mentalt tillstånd i en mans huvud. Joaquin Phoenix är superb i denna Thomas Pynchon-filmatisering , galet bra och jag har inte skrattat så här gott på många många år. Lustiga småroller med Martin Short, Joanna Newson, Eric Roberts, Owen Wilson, Jena Malone och Benicio Del Toro

ÅRETS 11 (!) BÄSTA...

...FILMER enligt Göran.


1. MAD MAX: FURY ROAD

Diesel-doftande och adrenalinpumpande ökenrally med feministiska förtecken som ger dig blod och sandsmak i munnen. Otroligt imponerande action av den 70-årige regissören George Miller som precis som i de tidigare filmerna struntar i digitala effekter och gör allt på riktigt så det sjunger i hela kroppen. Och i alla sinnen.

2. CAROL

Både Cate Blanchett och Rooney Mara är nominerade till Golden Globes för bästa huvudroll och lär även kunna bli det i Oscars-tävlingen. Regissören Todd Haynes fabläss för nostalgi och dåtidens kontroversiella frågor som blandäktenskap och homosexualitet firar här nya triumfer i filmatiseringen av Patricia Highsmiths roman med samma namn. Klockrent, smärtsamt vackert och överjordiskt välspelat drama som är inget mindre än ett mästerverk.

3. STAR WARS THE FORCE AWAKENS

JJ Abrams väcker åter liv i den älskade rymdsagan och återupprättar det något naggade ryktet som serien fick efter den senaste trilogin. Givetvis förväntningar av sådan grad att det nästan är omöjligt att infria men Abrams lyckas frälsa fansen och ger oss den bästa Star Wars-filmen sedan Rymdimperiet slår tillbaka från 1980. Eskapism av allra bästa märke, inte minst när den ses i det nya formatet IMAX.

4. IT FOLLOWS

David Robert Mitchells skräckfilm där dåtid och nutid glider samman är ett mästerverk i genren och kan ses som både en hyllning till den typ av filmer John Carpenter var mästare på i slutet av 70-talet och som en kommentar till sexualskräcken som alltid funnits. Filmen är som ett konstverk med sina bilder och inte minst musiken. Läskigare filmer har setts, men sällan snyggare eller mer läckert komponerade.

5. MOMMY

Underbarnet Xavier Dolan (26 år) går bara från klarhet till ännu större klarhet. Hans filmer är lite som ett indie-svar på Tarantino. Extra-allt, storslaget, sentimentalt, pretentiöst och egentligen omöjligt, men Dolan är en trollkarl. Det blir helt extraordinärt bra om en ensamstående mamma och hennes våldsamma, plågade son.

6. EX-MACHINA

Alicia Wikanders framgångar bara fortsätter. Nominerad till en Golden Globe för The Danish girl och i denna smarta och oerhört tankeväckande film om ett hemligt projekt om artificiell intelligens gör hon en lysande insats i ett högklassigt spännande sci-fi drama som känns allt annat än artificiellt.

7. THE MARTIAN

Sir Ridley Scotts bästa filmer utspelas i rymden eller handlar om framtiden. Det senaste decenniet har han haft en svagare period men det här Robinson Crusoe-dramat på Mars är hans starkaste sedan Gladiator och bärs i mångt och mycket upp av en fantastisk Matt Damon.

8. BIRDMAN

7-faldiga Oscars-vinnaren 2014 är en superb och visuellt hisnande hyllning till livet och konsten. Och en efterlängtad och välförtjänt succécomeback för Michael Keaton.

9. THE BABADOOK

2015 var ett bra år för skräckfilmen. Australien-födda skådisen Jennifer Kent regidebuterar med denna högst originella rysare om en dysfunktionell familj bestående av en ensamstående mamma och hennes väldigt fantasifulla son. Precis som It follows en skräckis som går bortom genren och är full av symbolik och tolkningar.

10. KINGSMAN - THE SECRET SERVICE

En av årets större biosuccéer som också visade på det enorma suget efter storslagna högbudget-äventyrsfilmer som det görs alldeles för få av. En riktigt spektakulär popcorn-rulle med stor glimt i ögat, vildsint lekfullhet och härlig torr brittisk humor. Move over, James Bond!


Och så nr 11... Varför 11 filmer? Tja, man vill ju inte vara sämre än ansedda Critic's Choice Awards som nyligen lade till Star Wars: The Force Awakens sent till nomineringarna som den elfte och sista filmen. Den galan brukar skvallra om vart både Golden Globe och Oscars så småningom hamnar...

Och jag måste ju ha med en film som sågs sent, sent på året...

11. THE WALK
Robert Zemeckis biografi-film om den franske lindansaren Philippe Petit som 1974 "kuppade" och gick mellan de två World Trade Center-tornen innan de var helt färdigbyggda. Jospeh Gordon-Lewitt är fenomenal som Petit och fram till finalen är filmen spännande som värsta thrillern. Sen när Petit ska börja gå på vajern... Jisses! Är glad att jag slapp se det i 3D och IMAX för då hade jag nog fått svindel och svimmat. Promenaden tar i filmen ca 15 minuter och det är något av det svettigaste jag sett. Kom på mig själv med att hålla andan stora delar av det partiet. Zemeckis starkaste sedan Forrest Gump.

Och årets bästa TV-SERIER...

FARGO Säsong 1 & 2

Martin Freeman var en av många suveräna skådisar i tv-serien som baserades på biosuccén Fargo. Få serier i modern tid har fängslat så, fascinerat så och varit så banbrytande i stil och berättande som båda säsongerna. Sopranos, Homeland, Breaking bad och Boardwalk empire är främsta exemplen på moderna tv-serier som redan fått klassikerstämpel. Fargo sällar sig nu till dessa.

JESSICA JONES
Säsong 1.

I en tid då man börjar tröttna på superhjältar så träder en mycket annorlunda och väldigt sympatisk sådan fram i Jessica Jones. Krysten Ritter, som man kunnat se bland annat i Breaking Bad, är mycket bra i denna överraskning som utspelas i New York och handlar om Jessica som bär på ett mycket plågsamt förflutet och försöker hanka sig fram samtidigt som hon tvingas inse att hennes antagonist är henne på spåren.


BRON Säsong 3.


De två första säsongerna var klart sevärda, en ganska briljant idé att låta Sverige och Danmark mötas i en högklassigt välskrivet kriminaldrama där genidraget var att vrida på omaka-poliser-genren och sätta in en karaktär som Saga Norén, en komplicerad och annorlunda kvinna med minst en diagnos som ställer till det för henne, framförallt i det sociala samspelet. Men med säsong 3 har Hans Rosenfeldt & Co. skruvat till serien ordentligt och fått upp den på en helt ny nivå med Sagas utveckling och en historia som visserligen är lite sökt, men samtidigt så grymt spännande att man knappt kunde vänta till nästa avsnitt.

HOMELAND Säsong 5.

Även här domineras serien av en karaktär med diagnos, CIA-agenten Carrie Mathison, och hela produktionens proffsighet på alla nivåer höjs ytterligare av att serien lyckas vara kusligt aktuell gentemot händelser i omvärlden. Är det verkligheten som överträffar dikten, eller tvärtom...? Hur som helst är Homeland en "24" för de intellektuella. Eller i varje fall en serie för alla som vill ha lite mer realism och nyanser. Oerhört rafflande.

DOWNTON ABBEY Säsong 6.
Trots den lite väl påtagliga känslan att det här var den sista säsongen med allt vad det innebär så var det svårt att inte svepas med ännu en gång av denna njutbara och mycket välspelade tv-serie. Älskvärda karaktärer både bland herrskap och tjänstefolk tillika ett oerhört välskrivet manus var några av de starkaste orsakerna till att denna serie gjorde många svenska till anglofiler och drömmare av en förlorad värld.

GS.

I utmärkta kulturmagasinet VIs november nummer (s.14-23)
http://www.vi-tidningen.se/mitt-liv-som-hund-30-ar-senare/

firas Lasse Hallströms film Mitt liv som hund (1985) 30 år med en återförening med nyckelpersoner från filmen. Markus Wilhelmsons reportage om filmens uppkomst är förträffligt! Liknande reportage görs i brittiska och amerikanska filmtidningar i perioder, och det en fröjd att det även höjs här hemma för vår egna "klassiker".

En sak är ju ohyggligt intressant i sig , vad som hände med huvudpersonerna efter filmsuccén. Melinda Kinnaman gjorde ju med filmen sin första roll och blev så förälskad i yrket så hon fortsatte och drog med sin bror (Joel). Lasse Hallström fick en biljett till Drömfabriken som han inte kunde tacka nej till och pojken Anton Glanzelius erbjöds feta kontrakt även i Drömfabriken, men valde att stanna kvar i Göteborg och drömma om och bli fotbollsproffs.

Det jag slås mest av är bakgrunden till filmens historia och manus. Författaren Reidar Jönsson får kontakt med sin barndom efter flera år i psykoanalys. Han bearbetar motvilligt barndomens sår, att vara oönskat barn och förlusten och sorgen av sin tidigt avlidna mamma. Han får en förfrågan av Riksteatern i Växsjö att skriva en pjäs, och när han sedan tackar ja, uppkommer hans alter-ego från barndomen upp,i form av pojken Ingemar Johansson.

Pjäsen blir aldrig riktigt av, men  Reidar Jönsson fortsätter skriva , starkt inspirerad av författare som tex Philip Roth (som skrev romanen Mitt liv som man) och slutar i en självbiografisk roman vid namn Mitt liv som hund (1983).  Jönsson är därefter säker på sin sak, han har tillverkat något mycket bra.

Han gav boken till Lars Björkman på Sveriges dramatiker-förbund som tipsade Waldemar Bergendahl, produktionschef på Svensk filmindustri. Den senare läste och tänkte ganska omgående på Lasse Hallström, att han var rätt man för jobbet. Jobbet att ge Reidar Jönssons historia filmiskt liv....
Bergendahl tyckte nämligen att regissören bakom En kille och en tjej och Jag är med barn inte riktigt hade fått blomma ut som han skulle. Det fanns mer djup och allvar i Hallström, än vad han fått chansen hittills och visa för allmänheten.

När Reidar Jönsson fick beskedet om Hallström blev han inte särskilt positiv. Jönsson tyckte attt Hallström var alltför lättviktig för hans material. Författaren ställde därför krav på SF, om dem nu skulle filma hans bok.  Han krävde 100 000 kronor i förskott (han såg detta som skadestånd , ersättning för sveda och värk) , att han skulle godkänna manus, och detta skulle skriftligen uttryckas i kontraktet och slutligen skulle han få 1 000 kronor om dagen , om de ville snacka med honom.

Lasse Hallström skrev manus ihop med kompisen Brasse Brännström. Jönsson fick sedan ta del av utkasten och blev milt sagt rasande. Han kunde inte godkänna manuset. Det gick bara inte. Men det var inte bara Jönsson som reagerade. SF bestämde sig att skjuta upp inspelningsdagarna för projektet i sex månader.

Alla aktriser och aktörer vara klara, utan en , och den viktigaste för hela filmen, han som skulle spela Ingemar, filmens huvudkaraktär. Regiassistenten Catti Edfeldt fick tips om en ung pojke som varit med i Carin Mannheimers tv-serie Tryggare kan ingen vara....

Edfeldt begav sig till Göteborg och träffade Anton Glanzelius och förstod ganska snabbt under mötet med honom, att han hade det som filmteamet sökte efter, magi och utstrålning som få....

Regissören Hallström plågades av en rädsla för att inte bli tagen på allvar. Rädslan för att vara som Jönsson och andra belackare beskyllde honom för - att vara för lättvindig. Flera vredesutbrott kom ur regissören under inspelningen, han var pressad av tidschemat, där dem låg efter tidsplanen....

Sommaren 1985 avslutades inspelningen och i oktober var filmens färdigklippt. Waldemar Bergendahl var besviken över resultatet. Vad i helvetet hade Hallström gjort med filmen? Reidar Jönsson var som väntat inte heller nöjd. SF fick hålla krismöte. Hallström tvingades klippa om filmen. Under lucia , 1985 fick filmen svensk biopremiär.
Hallströms fruktan besannas i svensk press, flera anmärker på filmen för och sakna substans och vara alltför lättsam. Opinionen kring filmen vänder när den börja slå internationellt. Och till och med Reidar Jönsson säger i dag att Hallström gjorde ett mästerverk.
TA