Urusel uppföljare

Det är upprörande, väldigt upprörande. Kaj Pollacks uppföljare till Såsom i himmelen (1999) heter Så  ock på jorden (2015) och jag grejar inte ens se färdigt hela filmen. Jag vill inte vara en sådan som sågar och angriper regissörer eller filmer. Men i det här fallet är jag alldeles för upp-triggad för att låta det vara. Film är för viktigt för mig för att jag bara ska nicka till och vara förlåtande och förstående. Jag behöver få ur mig vreden, tyvärr, för att kunna gå vidare. Jag behöver skriva ur mig vreden för och kunna lugna mig.

Jag var väl en av få som kanske trodde på denna uppföljare och jag var ju på väg och se den här filmen på bio tidigare i höstas. Med facit i hand var det tur att jag aldrig gav mig i väg mot biografen.  Jag brukar normalt tycka att folk som vill ha tillbaka sina pengar när dem sett en film som inte föll dem i smaken, är ute och cyklar.
Vad då? Det är ju bara en film.
Men nu när jag själv försöker se Så ock på jorden blir jag först irriterad och störd av allt överspel och enformiga scener med skrik och gapande och karaktärer som verkar drabbats av smärre ADHD. Och det känns som man blir lurad. Blåst på konfekten. Eller kanske allra värst, det känns som slöseri på ens värdefulla tid.
I filmen smälls det åtskilliga gånger i dörrar och inledningen är direkt plågsam när "hjältinnan", Lena (Frida Hallgren) skall föda barn och det körs i iskall vinter i norrländska skogar och barnmorskan kommer inte och den lokala bygdens präst ligger stupfull mitt i vägen...
Det är maxat, för maxat....
Och skådespelare som normalt är duktiga (Hallgren inte minst) framstår som högst mediokra i den här filmen. Det värsta är att filmen börjar aldrig, det finns ingen större intrig eller ens historia och berätta här. Michael Nyqvist saknas minst sagt , och jag börjar undrar om han inte bar upp originalfilmen - alldeles själv.

Kärlekshistorien är makalöst förutsägbar och det kan den ju få vara, men karaktärerna är ju så ofantligt blanka och förbannat ointressanta. En lastbilschaufför som fastnat i ett konstlat leende och fjäskar med sin uppvaktning så klockorna slår högre än brukligt. Det visar sig att han delar sorgearbetet med filmens hjältinna.
Filmen känns väldigt gammal och daterad, präster som skriker på varandra och säger att "allt är skit", och det blir nästan ironiskt. Det blir nästan som skådisarna vet om att filmen stinker och manuset är lövtunt. Dialogen blir riktat mot projektet dem försöker "tejpa" ihop, men för varje minut som filmen går , blir jag bara argare och besvikelsen hinner aldrig sjunka, man blir mest upprörd. Hur kan en sådan här film få produceras? Hur kunde den ens godkännas av ett filmbolag och producenter?
Jag vill inte vara sådan som jag nu framstår som. Men det här kan vara bland det sämsta som gjorts i det här landet.
Och jag känner mig genast mycket främmande med och läsa dem tidigare positiva omdömena som givits till Så ock på jorden. Har vi sett samma film? Vad är det som dem ser som jag inte ser? Och varför blir så jag otroligt upprörd av den här filmen?
TA

Bier ger oss ännu en gång ett laddat drama

Under en uttryckning finner polisen Andreas (Nikolaj Coster-Waldau) ett vansköt spädbarn hemma hos ett narkomanpar i centrala Köpenhamn. Polisen som nyligen själv blivit pappa blir illa berörd. Den där dagen glömmer han inte i första taget.
Kontrasten blir alltmer stor mellan Andreas  stillsamma och trygga hem med hustrun (Maria bonnevie) och det han upplevt i tjänsten.
Men så en morgon slår katastrofen in i hans liv och i hemmet.
Det som inte får hända, händer....
Och polisen Andreas förlorar allt han har på några sekunder, och när hans tillvaro plötsligt smulas sönder, transformeras han från en man som har haft allting till en man med - ingenting.... Vad händer då med en människa?

Susanne Bier är sedan en tid tillbaka en mycket aktad regissör i min filmvärld. Hon har bjudit mig på väldigt intensiva och känslofyllda filmupplevelser tidigare (Älska mig för evigt, Hämnden, Efter bröllopet), och hon ligger även bakom en av mina absoluta favoritfilmer Bröder (2004). I En andra chans fortsätter hon i liknande spår, hon förädlar sig i det hon behärskar bäst, tunga filosofiska och moraliska tyngd drama berättelser med influenser från Bibeln och liknande texter. Hon fortsätter samarbeta med skådespelare som tillhör Danmarks definitiva toppskikt.

Här ser vi just skådespelarna från Bröder i annorlunda roller: Ulrich Thomsen som alkoholiserad poliskollega till Andreas,  samt suveräne Nikolaj Lie Kaas som obehaglig narkoman och våldsman. Det är en mörk och på många sätt smärtsam berättelse om människans litenhet och människas välvilja som vänder sig emot henne....
Lika mycket en psykologisk studie av människor i olika världar och i svår sorg och extrema situationer är detta en utomordentlig funderare kring, Om alla förtjänar och ha barn och vilka sorts människor är lämpliga föräldrar? TA

Kärleksfull dokumentär om svensk superstjärna

I Stig Björkmans kärleksfulla dokumentär Jag är Ingrid lär vi oss en hel del om den forne svenska superstjärnan Ingrid Bergman. Det är en film som omedelbart tar sig in i hjärtat på åskådaren, mycket tack vare den skickligt berättade och fängslande historien om en sällsynt modern kvinna före sin tid. Det är Michael Nymans undersköna musik, Alicia Vikanders läsarröst av Ingrid Bergmans dagböcker och anteckningar och inte minst den fantastiska tillgång på material från Ingrid Bergmans arkiv med fotografier, super 8 filmer som trollbinder dig från första början till eftertexterna.
Ingrid Bergman sparade och samlade tydligen på allt. Hon hade kvar skolböcker, brev m.m. och det är intressant. Det är ju mumma för historikerna och erbjudas ett dylikt generöst källmaterial. Spontant frågar jag mig, varför sparade aktrisen på material från hela sitt liv? Hade hon tankar på att någon gång skulle hennes historia skrivas?
Hon ville bli erkänd, hon ville bli omtyckt , och hon ville bli stjärna.

Tidigt i livet blev hon mor till dottern Pia, men någon hemmafru eller ett liv som småbarnsmamma var inget hon lockades av. Hon skulle lätt bli uttråkad.

Fantasi-världar var något som väckte hennes intresse tidigt i livet. Hon var förfärligt blyg och blygsamheten gjorde att skådespeleriet fick henne och leva och bryta sig loss. Fick hon inte skådespela kunde hon inte andas.
Teatern och filmen kunde vara för henne skillnaden mellan liv och död....

I hemlandet Sverige blev hon aldrig särskilt populär. Hon uppskattades mer i utlandet medans i Sverige hängdes hon ut mer i skandalpressen.
Det skulle dröja till slutet av 70-talet då hon spelade i Ingmar Bergmans film Höstsonaten (1976) som vindarna skulle vända för henne.

Hon var mer som en vän för sina barn än en typisk mamma. Barnen saknade väl sin mamma, när hon reste till andra sidan jordklotet för och spela in en ny film. Dem vill så gärna se mer av sin mamma. Ingrid lär i sina dagböcker och i sina brev ägnat ganska lite tid åt tankar kring sitt jobb. Betydligt fler sidor ägnade hon sina barn.

Det är en smått fantastisk dokumentär av duktige Stig Björkman, han både utbildar oss filmhistoriskt och med lätt hand ger oss ett rörande människoöde. Ingrid Bergman var inte intresserad av rötter, hon ville vara fri. Hon gjorde vad hon kände för. Lättare sagt än gjort. Men hon gjorde det tämligen regelbundet.
TA

Det vankas premiär för nya Star Wars i veckan. Och jag vet inte riktigt om jag kan ta orden på allvar. Star Wars hysteri.
Det handlar egentligen om en slags krystad , liknande julfirande, ritual eller försök till och skapa en hysteri som vi inte längre minns.
Undertecknad var själv alldeles för ung för och minnas Star wars (1977), däremot under 80-talet har jag vaga minnen hur jag jagade figurer och min stackars far fick slita hund kring stadens alla leksaksbutiker för och hitta något som hette CP30.... eller Arti dito...

Oavsett vad man tycker om filmerna, och om det är hysteri eller inte, så kan man ändå fastslå en sak -George Lucas har byggt upp och förvaltar en fascinerande miljardindustri. Få eller vem kan motsvara hans ekonomiska framgångar med sin filmsaga?
Det är en ringa skara , om det ens finns några som kan motsvara hans bedrifter. Det är makalöst. Och däri ligger kanske en del avundsjuka och avsky mot filmerna, inte minst. Mainstream filmer som brer ut sig och drar hejdlöst in så mycket pengar som skulle kunna kanske rädda halva jorden...
Men Lucas har ju varit smart och ordentligt lyckosam.
Det vi kan fråga oss dock, Vad är det med Star wars som vi gillar så mycket?
TA

En julfilm att hänga i granen.

"It's the season to be jolly..."

Ju närmare julen vi kommer desto fler och mer julfilmer visas på alla möjliga kanaler och på bio går Helena Bergströms senaste film Ha en underbar jävla jul som tåget.

Men vill man se en lite annorlunda julfilm, så kan man med fördel spana in Edward Burns The Fitzgerald Family Christmas från 2012, en liten pärla speciellt för alla oss som i och med filmen Bröderna McMullen (1995) fick upp ögonen för Edward Burns som både regisserade och spelade med i denna underbart bitterljuva komedi som blev en smärre indie-hit. En del ville stämpla Burns som en ny Woody Allen med sina New York-stories där olika människoöden flätades samman och det fanns en lätthet och en självklarhet i regin och manuset och hos skådisarna som påminde lite om Allens bästa filmer.
Bröderna McMullen, som handlade om tre irländskt katolska syskon på Long Island, blev en av det årets mest framgångsrika independentfilmer.
Trots ännu en hit, Hon är min (She's the one, 1996), där Burns hade med kommande storstjärnorna Jennifer Aniston och Cameron Diaz, blev det inte riktigt den spikraka karriären för Burns som det såg ut att kunna bli.

Längst till höger Michael McGlone som även var med i Bröderna McMullen och Hon är Min.

Han har blandat med att stå bakom och framför kameran genom åren och är nog ändå mest känd som skådis i Rädda menige Ryan och 15 minutes (2001) där han spelade mot Robert DeNiro.

Så att jag av en slump upptäckte The Fitzgeralds familjejul var något av en glad överraskning och även om filmen inte var ett mästerverk så var den så där njutbart underhållande, välspelad och ganska träffsäker i hur komplicerat det kan vara när familj och släkt ska försöka träffas under julen.

The Fitzgerald family christmas finns på Netflix och visar på att den numera nästan 50 år gamla Burns fortfarande kan göra bra och solida filmer precis utanför mainstream-motorvägen.

GS.

Tack för filmfesten!

Hur summerar man Stockholm filmfestival 2015?
Inte det lättaste kanske, men en sak är säker, filmfesten har bjudit på ett generöst filmurval. Med Migrationstemat visade festivalen att man återigen är samtida och takt med samtiden.
Det har varit en fantastisk festival med både smalare och bredare titlar. Och alltmer kvinnor både syns bakom och framför kameran.
Dokumentärerna (Listen to me Marlon etc) fortsätter och hålla klass och drar folk gör dem också,  i år blev det till och med närmast omöjlig och se Wolf pack, till exempel

Face2Face förgyller alltid filmfesten och skapar och väcker en viss glamour och internationell glans. Undertecknad missade giganterna: Frears, Burstyn och Lanthimos, däremot fick jag bevittna Erik Gandini i samband med visningen av hans nya The Swedish theory of love.

Joachim Trier som vann igen för bästa film (Louder than bombs) var väldigt entusiastisk över publikens frågor.
Could you tell us something about the title? frågar jag honom och moderatorn upprepar och förtydligar frågan. Trier nämner The Smiths skivan med samma namn och en dikt från Virgina Wolf.

Efter visningen av Shane Meadows This is England´90 råder en smärre pop-hysteri kring de gästande skådespelarna, Thomas Turgoose (spelar Shaun i filmerna) och Andrew Ellis (Milky). Det är inte det lättaste att få en bild med dem eller ens ställa någon fråga. Det verkar just då i den begynnande November-kylan som om alla vill ta en selfie med dem.
Och jag vill ju inte vara sämre.

Ellis hjälper mig både med kameran och får mig och le. Han spelar Milky i filmerna och jag frågar honom om vad som varit dem bästa erfarenheterna som aktör i This Is england.
Svår fråga, säger han först och lägger armen runt några beundrare och ler återigen framför en mobilkamera. Hans kollega Turgoose vill helst gå på puben och artigt tackar beundrarna och ställer upp på ytterligare en selfie. Ellis fortsätter:
- Dem bästa erfarenheterna? Det är ju när man får tänja på gränserna som skådespelare, och det känner jag att jag har fått göra med This is england.

Nu blåser det också, en ruggig vind och det blir svårt och hålla kvar britterna utanför biografen Grand. Puben väntar. Värmen är ett måste. En fråga hinner jag dock avlossa innan Turgoose försvinner:
Scenerna i filmen/serien då ni beger mot skogen och hamnar i drog rus  på en underlig alternativ fest, hur förberedde ni er för dem scenerna?

Han ler mot ännu en kamera blixt och säger ganska snabbt och huttrar lite under sin Fred Perry jacka: Vi drack och blev fulla, det är det enda, mate, säger han, och cheers, thanx.... Och sedan är han och Ellis borta med vinden....
TA

Praktfulla egendomligheter i Lanthimos värld

Stockholm filmfestival 2015
http://www.stockholmfilmfestival.se/sv
Sektion: Special Presentations

THE LOBSTER irländsk,brittisk,grekisk-fransk film i regi av
Yorgos Lanthimos.
Medverkande: Colin farrell, Léa Seydoux, Rachel Weisz, John C
Reilly, Ben Whishaw, Ashley Jensen, Ariane Labed m fl.
Speltid: 118 min
Betyg: AT AT AT AT

Grekiske regissören Yorgos Lanthimos (Dogtooth) har gjort sig känd redan som en av världens mest egensinniga filmmakare, och hans första engelskspråkiga produktion, The Lobster, befäster hans rykte. I The Lobster möter vi nyblivna singlar som tvingas checka in på ett hotell. På hotellet har dem 45 dagar på sig och hitta en partner, om inte, så tvingas de välja och bli ett djur....

Har inte sett något liknande förut, det är en slags samhällssatir över dagens dejting-värld och starka normer om en värld där allt premieras tvåsamhet. Ensamheten är något fult och något vi räds för. Ingen vill var ensam och rädslan för att bli ensam är större än någonsin. Utan din "andra hälft" riskerar du leva kvar endast med djuriska drifter och du får ett primitivt leverne.

Det här är en fantastiskt originell , fascinerande abstrakt och spretig historia som är kreativt underfyndig och intellektuellt utmanade och stimulerande för fantasin. Lanthimos verkar ha hittat ett slags kreativt zenit i samband med den här filmen. Till en början bjuder han på en extremt underhållande och lekfull film med mycket svart humor och absurditeter. Det växer sedan till en ganska makaber, mörk och dyster fabel där obehagligheter staplas på rad. Det är oförutsägbart och ju länge berättelsen rullar desto mer komplicerad blir den.

Det är som vi växlar mellan tre olika världar, eller tre olika delar i hierarkiska världar: vi har dels hotellet som är det sämsta tänkbara. På hotellet är människan en slav i ett system, ett regelverk , där du inte får tänka själv eller vara kritisk.

Du rutas in i en institution och styrs in i koder som du skall följa, hur du ska vara som man , kvinna och hur ni ska vara som par. Men här finns inga känslor, och här finns ingen mänsklighet. Det är mekaniskt, det är maskinellt, det är kallt och hjärtlöst.

Sedan har vi den andra världen, skogen. I skogen jagar hotellmänniskorna "skogs-bor". För varje fångst får hotellmänniskorna extra dagar/liv på hotellet, innan dem tvingas själva flytta ut i skogen. Men i skogen råder det en viss frihet och här är du inte lika strängt hållen som på hotellet. Här finns dock en ledare som uppmanar till "det kärlekslösa". Konversationer är tillåtna , men inget samlag, ingen kärlek, inget flirtande. I skogen kan du avancera till det bättre, det bästa, den utopiska kulturen i staden. I staden ler dem mot dig , du är uppklädd och i bästa fall håller din käresta i handen. Men för hur länge?

Som sagt , har inte sett något liknade , det är en ytterst märklig film, men den kommer leva kvar länge i mina sinnen. Det finns så oerhört mycket bottnar, referenser (Bibeln etc.) i filmen. Bara en sådan sak som en av karaktärerna väljer och se Stand by me (1986) under sin sista kväll som singel (människa) på hotellet. Och tro mig, The lobster, vill du se om, för och förstå den och för och se nya infallsvinklar och budskap i historien. Men jag förstår att The Lobster är knappast en film för alla. TA