Urusel uppföljare

Det är upprörande, väldigt upprörande. Kaj Pollacks uppföljare till Såsom i himmelen (1999) heter Så  ock på jorden (2015) och jag grejar inte ens se färdigt hela filmen. Jag vill inte vara en sådan som sågar och angriper regissörer eller filmer. Men i det här fallet är jag alldeles för upp-triggad för att låta det vara. Film är för viktigt för mig för att jag bara ska nicka till och vara förlåtande och förstående. Jag behöver få ur mig vreden, tyvärr, för att kunna gå vidare. Jag behöver skriva ur mig vreden för och kunna lugna mig.

Jag var väl en av få som kanske trodde på denna uppföljare och jag var ju på väg och se den här filmen på bio tidigare i höstas. Med facit i hand var det tur att jag aldrig gav mig i väg mot biografen.  Jag brukar normalt tycka att folk som vill ha tillbaka sina pengar när dem sett en film som inte föll dem i smaken, är ute och cyklar.
Vad då? Det är ju bara en film.
Men nu när jag själv försöker se Så ock på jorden blir jag först irriterad och störd av allt överspel och enformiga scener med skrik och gapande och karaktärer som verkar drabbats av smärre ADHD. Och det känns som man blir lurad. Blåst på konfekten. Eller kanske allra värst, det känns som slöseri på ens värdefulla tid.
I filmen smälls det åtskilliga gånger i dörrar och inledningen är direkt plågsam när "hjältinnan", Lena (Frida Hallgren) skall föda barn och det körs i iskall vinter i norrländska skogar och barnmorskan kommer inte och den lokala bygdens präst ligger stupfull mitt i vägen...
Det är maxat, för maxat....
Och skådespelare som normalt är duktiga (Hallgren inte minst) framstår som högst mediokra i den här filmen. Det värsta är att filmen börjar aldrig, det finns ingen större intrig eller ens historia och berätta här. Michael Nyqvist saknas minst sagt , och jag börjar undrar om han inte bar upp originalfilmen - alldeles själv.

Kärlekshistorien är makalöst förutsägbar och det kan den ju få vara, men karaktärerna är ju så ofantligt blanka och förbannat ointressanta. En lastbilschaufför som fastnat i ett konstlat leende och fjäskar med sin uppvaktning så klockorna slår högre än brukligt. Det visar sig att han delar sorgearbetet med filmens hjältinna.
Filmen känns väldigt gammal och daterad, präster som skriker på varandra och säger att "allt är skit", och det blir nästan ironiskt. Det blir nästan som skådisarna vet om att filmen stinker och manuset är lövtunt. Dialogen blir riktat mot projektet dem försöker "tejpa" ihop, men för varje minut som filmen går , blir jag bara argare och besvikelsen hinner aldrig sjunka, man blir mest upprörd. Hur kan en sådan här film få produceras? Hur kunde den ens godkännas av ett filmbolag och producenter?
Jag vill inte vara sådan som jag nu framstår som. Men det här kan vara bland det sämsta som gjorts i det här landet.
Och jag känner mig genast mycket främmande med och läsa dem tidigare positiva omdömena som givits till Så ock på jorden. Har vi sett samma film? Vad är det som dem ser som jag inte ser? Och varför blir så jag otroligt upprörd av den här filmen?
TA