Kärleksfull dokumentär om svensk superstjärna

I Stig Björkmans kärleksfulla dokumentär Jag är Ingrid lär vi oss en hel del om den forne svenska superstjärnan Ingrid Bergman. Det är en film som omedelbart tar sig in i hjärtat på åskådaren, mycket tack vare den skickligt berättade och fängslande historien om en sällsynt modern kvinna före sin tid. Det är Michael Nymans undersköna musik, Alicia Vikanders läsarröst av Ingrid Bergmans dagböcker och anteckningar och inte minst den fantastiska tillgång på material från Ingrid Bergmans arkiv med fotografier, super 8 filmer som trollbinder dig från första början till eftertexterna.
Ingrid Bergman sparade och samlade tydligen på allt. Hon hade kvar skolböcker, brev m.m. och det är intressant. Det är ju mumma för historikerna och erbjudas ett dylikt generöst källmaterial. Spontant frågar jag mig, varför sparade aktrisen på material från hela sitt liv? Hade hon tankar på att någon gång skulle hennes historia skrivas?
Hon ville bli erkänd, hon ville bli omtyckt , och hon ville bli stjärna.

Tidigt i livet blev hon mor till dottern Pia, men någon hemmafru eller ett liv som småbarnsmamma var inget hon lockades av. Hon skulle lätt bli uttråkad.

Fantasi-världar var något som väckte hennes intresse tidigt i livet. Hon var förfärligt blyg och blygsamheten gjorde att skådespeleriet fick henne och leva och bryta sig loss. Fick hon inte skådespela kunde hon inte andas.
Teatern och filmen kunde vara för henne skillnaden mellan liv och död....

I hemlandet Sverige blev hon aldrig särskilt populär. Hon uppskattades mer i utlandet medans i Sverige hängdes hon ut mer i skandalpressen.
Det skulle dröja till slutet av 70-talet då hon spelade i Ingmar Bergmans film Höstsonaten (1976) som vindarna skulle vända för henne.

Hon var mer som en vän för sina barn än en typisk mamma. Barnen saknade väl sin mamma, när hon reste till andra sidan jordklotet för och spela in en ny film. Dem vill så gärna se mer av sin mamma. Ingrid lär i sina dagböcker och i sina brev ägnat ganska lite tid åt tankar kring sitt jobb. Betydligt fler sidor ägnade hon sina barn.

Det är en smått fantastisk dokumentär av duktige Stig Björkman, han både utbildar oss filmhistoriskt och med lätt hand ger oss ett rörande människoöde. Ingrid Bergman var inte intresserad av rötter, hon ville vara fri. Hon gjorde vad hon kände för. Lättare sagt än gjort. Men hon gjorde det tämligen regelbundet.
TA