Crowe kör vilse i Provence

Man har sett detta förut.
Action eller klassiska hjältar som går bort sig i komedier (till och med Steve McQueen hade svårt och bemästra komedi genren).
Det funkar helt enkelt inte. När jag ser Ridley Scotts små fåniga Ett bra år (2006) , är det Russell Crowes tur (otur).

Han spelar en upptagen börsmäklare som får ärva ett hus i Provence.
Redan vid första mötet av Crowes karaktär , får jag onda aningar. Han bär glasögon och mittbena och han hejar på sina börsvalpar att sälja och köpa. Han ser ut som en rektor.

På kvällen och in på natten, hyllas han som en Kapten eller Krigshjälte. Kapitalismens mästare. Kapitalismens kapten. Kvinnor från alla håll och kanter uppvaktar honom. Men, hallå! Han ser ju som en predikant. Men har man pengar så....
Ingen verkar bryr sig.
Och då blir ju frågan hur ska vi som åskådare bryr oss?

Det är replikerna och det är tonen i själva filmen. Allt ska vara lite tokskojigt och vad blir kvar. Åsa nisse.

Russell Crowe är gjord för sorg, drama, allvar, han är som bäst när han bär mörker och aggressioner, det finns värme i dem där hundögonen. Men här är allt som bortblåst.

Hans karaktär är för ointressant, och när han äntligen kommer till Frankrike och i en hybrid bil blåser förbi den ena vinodlingen efter den andra , och han skäller ut sin sekreterare och frågar henne, "valde du den här bilen till mig , bara för att jag inte låg med dig på julfesten?" Där någonstans ledsnar jag. Detta hade kunna blivit en riktigt bra film, men själva utförandet är så slarvigt och det är som Ridley Scott var ganska ointresserad. Det lättsamma och det över styrda hurtiga fick fritt spelrum här och det allvarliga , det komplicerade över att vara människa och hennes spörsmål fick stryka under.... TA

Miljonärer och kärlek i New York City

Tre mannekänger (Lauren Bacall, Marilyn Monroe och Betty Grable) i New York frågar sig en kväll om vad de skulle välja - en rik eller fattig karl?
Modellerna är till synes inte särskilt förmögna och hyr förmånligt en lägenhetsvit centralt i New York. När en av tjejerna träffar en äldre affärsman från Texas öppnas dörrarna till rikedom och de finare salongerna. Detta gynnar trion för stunden.... När det kommer kritan är verkligen pengar allt?

Rumänen Jean Negulescos film How to marry a millonaire (1953) får undertecknad och först förföras av Lauren Bacall. Hon är tuff och känns som en slags kvinnlig motsvarighet till Humprey Bogart. Hon är självklar och det är liksom inget tjafs. En stjärna. En aktris att dö för...

Behöver jag skriva att jag tycker hon är väldigt vacker?

Men jag kom "hit" för och se en skymt av den omtalade Marilyn. Fröken Monroe gör visserligen intryck och står väl för filmens mest uppenbara komiska talang. Men det är Bacall som man vill se mer av. Hon är ledaren i trion och den som inte "köper" vad som helst. Hon är alltmer skeptisk kring män , och kanske med all rätt....Hon har pondus som ingen annan. Integritet. Auktoritet.

Det blir en film som är smått charmig och ganska underhållande och hör till den där typen av komedier som knappt existerar längre. Det blir ett tidsdokument. Bara början eller vinjetten är ett kapitel för sig. I fem minuter filmas det på en stråkorkester, och det känns nästan lite absurt, för man undrar om man ser "rätt film".
Men det är "rätt film"....

En fundering som lämnar mig efter filmen , är huruvida det verkligen hänt så mycket mellan könen och "dejtingvärlden" och jakten och sökandet efter kärleken. Idag är det ju också nästintill samma saker som lockar eller tycks väcka attraktion: ett fördelaktigt utseende, statusyrke, pengar och rikedom och vem du är.
 Pengar spelar roll, säger cyniker.
Romantikern säger något annat. Han eller hon visar omtanke och värme. Kanske kan detta förklara lite varför en film som How to marry millionaire förblir odödlig?

Marilyns kärlek är inte den vi tror. Hon skäms för och bära glasögon i filmen. Hon dejtar en miljonär med lapp för ögat. En pirat på Manhattan. En likasinnad. Men slumpen får henne och träffa stora kärleken, en Mr Right som också bär glasögon och överkommit "fåfängan".... Det krävs dock vissa omständigheter för att parterna skall träffas.... Ett misstag visar sig bli LYCKAN i livet....

Okej, inser jag, det är väl inte den sortens film som du bör ägna dagar åt och analysera kring. Det är knappast sunt eller värt det ens. Negulescos förtjusande film är ju gjord för underhålla och en slags feel good film utan större sensmoral. Det är smågulligt, men något tvetydigt, kvinnorna i filmen är självsäkra, och väljer och plöjer mellan männen och samtidigt framstår de som tvivlare och veliga fram och tillbaka. Det blir en man som får förklara för en annan man hur Lauren Bacall är: "hon säger en sak , men känner något annat".....

Till sist, det är först nu jag förstår hur stort det måste ha varit när Lauren Bacall gästade Stockholms filmfestival för några år sedan. Synd att jag inte förstod det då....
TA

 

Ian Flemings agent 007 får liv 1952 i romanform, ett decennium senare, kommer första filmen. På 60-talet blir James Bond  en populärkulturell ikon.
Älskade spion (1977) blir filmseriens hittills mest inkomstbringande del. Producenten Albert Cubby Broccoli känner inte bara stolthet över framgångarna.
Han kan nu njuta. 
En jättebudget får han till nästa film. De blir en rekord och storsatsning som överträffar de tidigare filmerna med råge.

Egentligen skulle Ur dödlig synvinkel (1981) spelats in då, men  Broccoli och United artists ändrar sig när han sneglar på George Lucas och hans framgångar med Star Wars (1977).

Agent 007 måste bege sig ut i rymden. Och det illustrerade ytterligare ett styrkebesked. Inte ens rymden kunde stoppa  Bond.... Han var större än livet.....

Det vittnar också om samtiden, det som blir så tydligt när man jämför den sortens Bond-filmer med dagens titlar med Daniel Craig. Idag är det terrorism, och skurkar som ser mer gråa i nyansen och borta är storhetsvisionerna, och drömmarna om erövring och skapa en ny värld. Härskarambitionerna och maktgalenskapen är som bortblåst. Det var roligare och vara skurk förr , i alla fall i Bondfilmerna, än vad det är i dag, om man säger så....

 Moonraker (1979) blev en fransk samproduktion, därför föll valet på en fransk skådespelare , Michael Lonsdale som skurken Hugo Drax.
Londsdale är för övrigt strålande , han hade tidigare gjort en del filmer hemma i Frankrike med Truffaut. Här gör han en klassisk Bondskurk som är väldigt noga med att hans fiende Bond "tas omhand ordentligt". Han snuttar på sitt eftermiddagste och ber sin underhuggare och se till att engelsmannen hamnar "illa ut".

Och senare i filmen då agenten nästlat sig in i Drax rymdstation belägen i Amazonas djungel, och 007 har precis kämpat för sitt liv mot en jättelik orm, och med nöd och näppe klarat sig. Drax ber sitt manskap ännu en gång ta hand om 007. "Han fryser säkert nog, se till att han blir varm igen".....säger Drax och manar på sin personal. Bond förs bort....

Skurken Hugo Drax förbereder rymdfärjor upp mot rymden. Han vill ödelägga hela jordens mänsklighet och de enda överlevande är de "perfekta" som finns i rymden som fortplantar sig och deras avkommor skall sedan skapa en ny mänsklighet,  en ny värld på jorden....

Har inte sett en äldre Bondfilm med Roger Moore på många , många år. Valde Moonraker mestadels av två skäl. Det är den första och enda gången vi ser agenten kämpa i rymden. Filmen fick också en del skäll både från fans och utomstående.

Lois Chiles, Moore och Corinne Cléry

Det andra skälet är Bondbruden, Lois Chiles. Hon spelar CIA-agent som infilitrerat sig in i Draxs organisation som forskare. Chiles är kanske tidernas vackraste Bondbrud efter Eva Green. Hon har även en obotlig charm, bedårande elegans och en hejdlöst med skinn på näsan.

Chateau de Vaux -le-Vecomte i Frankrike , får gestalta Drax palats i filmen

Filmen bjuder på flera hisnande och fantastiska miljöer : Amazonas, Rio De janerio och Venedig. Inspelad i 7 länder intygar om dess stora budget och vad man önskade uppnå. Flera av jaktscenerna är fortfarande häftiga. Ta tex gondolen i Venedig. Det är en medryckande inledning och Moores humor sätter prägel på filmen. Det märks att han är väldigt bekväm och trygg i rollen som agent 007. Moonraker var hans fjärde Bond-film.

Blanche Ravalec och Richard Kiel

Det är dock synd att Moonraker inte riktigt håller ända fram. Eller?, Det gör den , kanske, men jag ledsnar lite mot slutet. Rymdscenerna blir ganska sega. Jaws (Richard Kiel) är ju en kultfigur och det känns både roligt och märkligt och se honom. Tydligen fick filmteamet vika för en hel del synpunkter, synpunkter som kom från barn. De ville gärna se  Jaws - godhjärtad....Och barnen fick sitt, kan man väl säga.... (Inside Moonraker, dokumentär som medföljer DVD-utgåvan)

 Moonraker blir en något tudelad och splittrad upplevelse , även för en Bondälskare som mig själv.  Å ena sidan uppskattar jag verkligen den här filmen, å andra sidan inte....Summa summarum, räknas Moonraker ändå till en av Roger Moores starkaste filmer under hans era....

 Shirley Bassey ledmotiv hör till en av de allra främsta i hela Bondserien. Låten är skriven av Burt Bacharachs "skrivföljeslagare" under många år, Hal David. Det är en sällsynt tjusig och ståtlig melodi som liksom sätter ribban för detta spektakulära äventyr. Moonraker Oscars-nominerades också för Bästa Effeker.
TA

I Francois Truffaouts charmiga Stulna kyssar (1968) fortsätter vi följa regissörens alter ego Antoine Doinel (Jean Pierre Léaud) från filmen Dom 400 slagen (1959). Doinel lämnar i den här filmen militära skolan. I Paris driver han runt, och längtar efter närhet och kärlek.

Hans ungdomsförälskelse, Christine (Claude Jade) träffar han då och då. Men det händer aldrig något...

Det är frustrerande för en ung man som Doinel....

 

 Efter några strö jobb får han ett mer fast hos en detektivbyrå. Han blir en sorts assistent till de mer erfarna kollegorna. Han skuggar människor och samlar in information.

En skoförsäljare, Tabard, (Michel Londsdale) söker en dag upp detektivbyrån. Han vill ha hjälp. Han undrar varför folk hatar honom och inte älskar honom. Doinel låtsas bli anställd till mannens butik. Doinel blir skoförsäljare och får ett gott öga från mannens hustru, Madame Tabard (Delphine Seyrig).....
TA

Polanskis kärleksfulla Hitchcockhyllning

Läkaren Richard Walker (Harrison Ford) är med sin hustru Sondra (Betty Buckly) i Paris. Han är där för och medverka på en internationell konferens för läkare.

Hans fru försvinner spårlöst ifrån hotellrummet. Och nu väntar några hektiska och dramatiska dygn för en vilsen amerikan i en mystisk storstadsdjungel.  Språket är en av de större barriärerna , som han måste kliva över....

Ganska snabbt får han besked om att hans fru har kidnappats och att hennes väska förväxlades med en annan väska. Han söker sig till en bar för och finna Dédé, kanske vet han var hans fru finns någonstans....
När Walker finner den man som han söker, mördad i hans hem , förstår han att han är i livsfara....

Det var någon som skrev att vad som kännetecknar en "bra film" och "klassiker" är om du kan se om en film flera gånger och ändå känna viss mersmak.  Om jag inte minns helt fel, syftade skribenten (vars namn, jag dessvärre glömt) på många av hans favoritfilmer från barndomens ljuva 80-tal.

Man tröttnar aldrig på dem. Man ser om dem, och man känner nästan ännu mer nu än när det begav sig. Roman Polanskis film Frantic (1988) är en sådan. Den gjorde givetvis intryck på mig under mina uppväxts-år. Men då handlade det mest om jag vill se allt med Harrison Ford.

Han var ju en idol. Han förändrade mitt liv med Indiana Jones och Han Solo. Och i en 10 årings filmvärld ville jag ju även se "Indiana Jones jaga sin kidnappade fru". Och det var ju annorlunda och se en film som Frantic. Och det är det fortfarande, om man ser till Fords katalog.
Den är europeisk och mycket fransk tack vare miljön. Och ta bara scener då Harrison Ford slåss, här hörs knappt knytnäve slagen, och här får han faktiskt spö av en fransk polis. Ford faller naken ner för golvet. Det blir ganska talande för hur fjärran Frantic var från säg Fords Indiana Jones och de fördömdas tempel (1984). 

Ford hade en fantastiskt 80-tal, han hade flyt som ingen annan och det mesta han gjorde under en period utmynnade i underhållande och spännande filmer. Frantic är inte ett undantag. Han är ganska återhållsam här, ganska stram och det är väldigt få scener som han höjer rösten och närmar sig överspel. Å andra sidan  kommer det då han "blixtrar" till och ger den där grimasen, som bara han kan göra. Och när jag tänker tillbaka, flera scener då han ringer eller talar i telefon, då tömmer han ur sig känslorna. Han gråter efter samtalet med barnen , hemma i San Fransisco. Och han lackar fullständigt när han möts av oförstående diplomater vid ambassaden. Han skriker ur sig "S like Shithead!!!"....

Och ingen springer som Harrison Ford. Det ser lite tung ut, men han springer allt han kan. Och har man sett Han Solo och Indiana Jones springa , då vet man vad man får. Det är lite tungt, men det är så det funkar. Han har en egen stil. Onekligen är det så. Jag skulle inte säga att det är klumpigt, bara att det är Harrison Fords löparteknik, som ingen annan besitter....

Det är en klar och kärleksfull hyllning till Hitchcocks filmografi från Roman Polanski. Särskilda några scener hintar om passningar till Vertigo (1954), och jag tänker osökt på främst tak scenerna då Ford försöker klättra och fånga väskan. Vågar också påstå att Frantic är Polanskis egna tappning av Hitchcocks En dam försvinner (1938). Det är stundtals en alldeles delikat thriller , och det kan förklaras främst hur historien är uppbyggd dramaturgiskt. Polanski är noga med att inte skriva någon på näsan och han vill ju att publiken skall vara precis lika vilsen som Dr Walker är i filmen. Små, små pusselbitar får vi och successivt får vi se helheten presenteras och se  själva härvan som amerikanen halkat sig in på....

Frantic skulle vara ett mästerverk om det inte var för några transportsträckor som inträffar i mitten av filmen. Det blir några scener för mycket , utan större entusiasm och kanske handlar det om kompremiser mellan Polanski och filmbolaget. Inledningen är mycket spännande , och det skall väl sägas att jag har sett den här filmen, minst 10 gånger, och fortfarande rycks jag med, och jag har  svårt och sluta titta.... Det finns givetvis spår av film noir i Frantic, och konstigt vore ju det , om det inte var så... Polanskis karriär förändrades radikalt med Chinatown (1974) och det vore ju egendomligt om han släppte den filmen helt i sitt efterkommande arbete.

Här så möter "vår hjälte" en femme fatale, Michelle, spelad av Polanskis hustru, den mycket vackra Emmanuele Seigner.
Och självklart bör väl Ennio Morricones undersköna filmmusik lyftas fram, men det är ändå Grace Jones som stjäl den musikaliska showen och ljudsätter ett mystiskt, farligt, spännande och sexigt Paris....
Trés bien, Monsieur Polanski!
TA

Läser med nöje Elias Björkman artikel om manusförfattarens otacksamma roll. http://www.svd.se/manusgurun-lar-ut-skrivandets-hemligheter

Manusförfattare finns sällan med när succéer firas , men desto oftare när floppar skall förklaras. Björkman besöker Bob Dolemans manuskurs för branschfolk i Stockholm. Svds reporter tänker på Charlie Kaufmans förträffliga Adaptation (2002). En film som jag torde ha nämnT när vi talade om 100 bästa filmerna från 2000-talet. Har till exempel Nicholas Cage varit bättre? I filmen gestaltar han ju två manusskrivande tvillingbröder.

Låt oss återgå tillbaka till Elias Björkmans text....

Han möter Bob Doleman, en före detta filmarbetare från Drömfabriken. Han har skrivit manus till numera kultförklarade George Lucas filmen, Willow (1988) och Drömmarnas horisont (1992), en film som föll tungt, och som gjorde att han drog sig tillbaka. Det skulle dröja nästan 10 år , då han återvände med filmen Rocksystrar (2002).

Han berättar hur hans skrivande hade blivit ett beroende. Han använde sig av metod från en indianstam i Idaho , som bygger på att man måste sluta upp med "missbruket" i 101 dagar.

Doleman höll också uppe skrivandet i dessa antalet dagar. Under tiden förde han dock dagbok. Det blev klart för honom att han inte behövde skrivandet och att han kunde göra andra saker, som tex måla. Och vad som hände när han släppte taget om skrivandet var att han då också släppte hans ständigt jakt efter perfektion....
TA

Malick - vår tids filmgud

1667 , Virginia. Engelsmannen landsätter området och en kapten vid namn Smith (Colin Farrell) står anklagad för myteri. Hans general (Christopher Plummer) visar barmhärtighet och återkallar dödsstraffet. Han instruerar sitt manskap att i Virginia , skall man inte plundra infödingarna eller lokalstammarna.

Här skall man bosätta sig , efter flera år på haven. Besättningen är sliten och trött. De bygger hus , och de bekantar sig med "terrängen". Men det dröjer inte länge förrän de hamnar i konflikter med infödingarna. "Vildarna" som de kallas stjäl ifrån dem , samtidigt som engelsmännen saknar förmågan att tala och "medla". De drar till vapen och dödar flera av indianerna.

Kapten Smith hamnar i en komplicerad tillvaro. Han får uppdraget att ersätta generalen, då denne måste återvända till England. Smith förälskar sig i en ung indiankvinna (Qórianka Kilcher). Under en period lever han med henne och bekantar sig med hennes stamkultur....

Men alla vet att han måste återvända till den värld han tillhör.... I den världen möter han belackare, och bitterhet. Hans landsmän glöder av hat och är nära svältgränsen. De provoceras av sin "flyende ledare" och begår en kupp. Smith misshandlas och straffas för sitt "svek" mot sina egna. Kort därefter återvänder hans general och Smith skall nu lämna ön , för och leda ett annat manskap i en annan världsdel....
Han tvingas lämna sin älskade.... Hon förlamas i sorg och lidande....Smiths mannar kidnappar henne för och sätta press mot fienderna. Hon är ju kungens ädelsten och man tror att genom att erövra henne , kan man göra en strategisk , krigisk triumf...

Smith rapporteras långt senare avliden i strid. Hans kärlek som nu heter Rebecca och har "civiliserats" och "assimilerats" i den västerländska kulturen och lärt sig engelska - tappar fotfästet ännu en gång...

Förtvivlad, knäckt och vilsen..... När hon fallit på knä och tycks vara bortgången i sorg möter hon en godhjärtad löjtnant (Christian Bale)... Kan hon älska igen? Kan hon lita på en man igen?

Det är svårt och återge en så enastående historia som Terrence Malicks New World (2005).... Han är till och börja med min favoritregissör, numera. Ingen gör film som den mannen! Jag beundrar hans integritet och hans inriktning. Hans filosofiska och undersökande filmstil är inte för alla. I ett snabbt föränderligt samhälle, där film ofta ses -  nedsättande - som "bara tidsfördriv" och "avkoppling" står Malick för någonting annat. Han uppmanar till naturen, det andliga och de stora frågorna kring GUD, DÖDEN, LIVET, JORDEN och liknande. Han stimulerar, intellektualiserar och utmanar sin publik och underskattar den inte. Hans filmer är överjordiskt vackra och jag har inte sett maken på något likande.

Varje bildruta är ett utställningsobjekt i vilket fotogalleri av rang.... Han fångar ljuset som ingen annan, och det långsamma och det fundersamma och eftertänksamma känns oerhört befriande och tilltalande....

Själva historien i sig i New World vore ju inte alls på samma höga skala om det inte vore just för det fenomenal fotot och hur filmen är klippt och hur Malick valt och berätta den på. Det är blir ju en del berättarröster och utifrån tre olika personer i historien, som tillsammans knyter samman en dynamisk och fruktbar massa....

Jag gråter under filmen. Det är vackert, poetiskt drivet, det är storslaget, det är hisnande och överdådigt....

Malick är rätt så unik, han gjorde sig till ett namn under 70-talet och sedan försvann han helt....
Han gjorde come-back efter nästan 20 års frånvaro med krigsfilmen Den tunna röda linjen (1998) och sedan har han fortsatt och förfinat sin "nytändning".

New World följer hans speciella och egensinniga berättarstil som både känns dokumentär och även väldigt skönlitterär.... Den är dock lite mer rakare och mindre abstrakt som säg hans senaste Knight of cups (2015). New World kan vara hans mest traditionella film på senare år , efter just Den tunna röda linjen. Och bägge filmerna lutar sig åt den historiska miljön. Den ena skildrar Vietnamkriget och den andra kolonialismen och världsupptäckterna. Två milstolpar i världshistorien..... 

Så här i efterhand så lät Malick löpa linan fullt ut i filmerna Tree of Life (2011), To the wonder (2012) och nu senast i Knight of cups. Många kritiker har anklagat honom för att ha tappat det helt. Jag menar motsatsen. Terrence Malick har aldrig varit bättre än just nu.

Hans kultklassiker Badlands - Det grymma landet (1973) gjorde avtryck när den kom, det var en kommentar kring dödsstraffet och ungdomskriminalitet i hemlandet, och det var en annan filmmakare vi såg än jämfört med idag. Länge har han fått leva med Badlands, men frågar du mig har Malick gått "vidare". Hans "resa" är annorlunda jämfört med hans generationskamrater. Har någon lyckats komma tillbaka på det sätt Malick gjort?
Tveksamt.
Malick har ju inte bara kommit tillbaka , han har uppfunnit sig själv på nytt, och faktiskt överträffat sig själv och för varje film han gör, blir han bara mer och mer relevant. Omöjlig och leva utan.
Jag utnämner honom till vår tids Gud i filmriket....
TA