Här skall man bosätta sig , efter flera år på haven. Besättningen är sliten och trött. De bygger hus , och de bekantar sig med "terrängen". Men det dröjer inte länge förrän de hamnar i konflikter med infödingarna. "Vildarna" som de kallas stjäl ifrån dem , samtidigt som engelsmännen saknar förmågan att tala och "medla". De drar till vapen och dödar flera av indianerna.
Kapten Smith hamnar i en komplicerad tillvaro. Han får uppdraget att ersätta generalen, då denne måste återvända till England. Smith förälskar sig i en ung indiankvinna (Qórianka Kilcher). Under en period lever han med henne och bekantar sig med hennes stamkultur....
Men alla vet att han måste återvända till den värld han tillhör.... I den världen möter han belackare, och bitterhet. Hans landsmän glöder av hat och är nära svältgränsen. De provoceras av sin "flyende ledare" och begår en kupp. Smith misshandlas och straffas för sitt "svek" mot sina egna. Kort därefter återvänder hans general och Smith skall nu lämna ön , för och leda ett annat manskap i en annan världsdel....
Han tvingas lämna sin älskade.... Hon förlamas i sorg och lidande....Smiths mannar kidnappar henne för och sätta press mot fienderna. Hon är ju kungens ädelsten och man tror att genom att erövra henne , kan man göra en strategisk , krigisk triumf...
Smith rapporteras långt senare avliden i strid. Hans kärlek som nu heter Rebecca och har "civiliserats" och "assimilerats" i den västerländska kulturen och lärt sig engelska - tappar fotfästet ännu en gång...
Förtvivlad, knäckt och vilsen..... När hon fallit på knä och tycks vara bortgången i sorg möter hon en godhjärtad löjtnant (Christian Bale)... Kan hon älska igen? Kan hon lita på en man igen?
Det är svårt och återge en så enastående historia som Terrence Malicks New World (2005).... Han är till och börja med min favoritregissör, numera. Ingen gör film som den mannen! Jag beundrar hans integritet och hans inriktning. Hans filosofiska och undersökande filmstil är inte för alla. I ett snabbt föränderligt samhälle, där film ofta ses - nedsättande - som "bara tidsfördriv" och "avkoppling" står Malick för någonting annat. Han uppmanar till naturen, det andliga och de stora frågorna kring GUD, DÖDEN, LIVET, JORDEN och liknande. Han stimulerar, intellektualiserar och utmanar sin publik och underskattar den inte. Hans filmer är överjordiskt vackra och jag har inte sett maken på något likande.
Varje bildruta är ett utställningsobjekt i vilket fotogalleri av rang.... Han fångar ljuset som ingen annan, och det långsamma och det fundersamma och eftertänksamma känns oerhört befriande och tilltalande....
Själva historien i sig i New World vore ju inte alls på samma höga skala om det inte vore just för det fenomenal fotot och hur filmen är klippt och hur Malick valt och berätta den på. Det är blir ju en del berättarröster och utifrån tre olika personer i historien, som tillsammans knyter samman en dynamisk och fruktbar massa....
Jag gråter under filmen. Det är vackert, poetiskt drivet, det är storslaget, det är hisnande och överdådigt....
Malick är rätt så unik, han gjorde sig till ett namn under 70-talet och sedan försvann han helt....
Han gjorde come-back efter nästan 20 års frånvaro med krigsfilmen Den tunna röda linjen (1998) och sedan har han fortsatt och förfinat sin "nytändning".
New World följer hans speciella och egensinniga berättarstil som både känns dokumentär och även väldigt skönlitterär.... Den är dock lite mer rakare och mindre abstrakt som säg hans senaste Knight of cups (2015). New World kan vara hans mest traditionella film på senare år , efter just Den tunna röda linjen. Och bägge filmerna lutar sig åt den historiska miljön. Den ena skildrar Vietnamkriget och den andra kolonialismen och världsupptäckterna. Två milstolpar i världshistorien.....
Så här i efterhand så lät Malick löpa linan fullt ut i filmerna Tree of Life (2011), To the wonder (2012) och nu senast i Knight of cups. Många kritiker har anklagat honom för att ha tappat det helt. Jag menar motsatsen. Terrence Malick har aldrig varit bättre än just nu.
Hans kultklassiker Badlands - Det grymma landet (1973) gjorde avtryck när den kom, det var en kommentar kring dödsstraffet och ungdomskriminalitet i hemlandet, och det var en annan filmmakare vi såg än jämfört med idag. Länge har han fått leva med Badlands, men frågar du mig har Malick gått "vidare". Hans "resa" är annorlunda jämfört med hans generationskamrater. Har någon lyckats komma tillbaka på det sätt Malick gjort?
Tveksamt.
Malick har ju inte bara kommit tillbaka , han har uppfunnit sig själv på nytt, och faktiskt överträffat sig själv och för varje film han gör, blir han bara mer och mer relevant. Omöjlig och leva utan.
Jag utnämner honom till vår tids Gud i filmriket....
TA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar