Hans fru försvinner spårlöst ifrån hotellrummet. Och nu väntar några hektiska och dramatiska dygn för en vilsen amerikan i en mystisk storstadsdjungel. Språket är en av de större barriärerna , som han måste kliva över....
Ganska snabbt får han besked om att hans fru har kidnappats och att hennes väska förväxlades med en annan väska. Han söker sig till en bar för och finna Dédé, kanske vet han var hans fru finns någonstans....
När Walker finner den man som han söker, mördad i hans hem , förstår han att han är i livsfara....
Det var någon som skrev att vad som kännetecknar en "bra film" och "klassiker" är om du kan se om en film flera gånger och ändå känna viss mersmak. Om jag inte minns helt fel, syftade skribenten (vars namn, jag dessvärre glömt) på många av hans favoritfilmer från barndomens ljuva 80-tal.
Man tröttnar aldrig på dem. Man ser om dem, och man känner nästan ännu mer nu än när det begav sig. Roman Polanskis film Frantic (1988) är en sådan. Den gjorde givetvis intryck på mig under mina uppväxts-år. Men då handlade det mest om jag vill se allt med Harrison Ford.
Han var ju en idol. Han förändrade mitt liv med Indiana Jones och Han Solo. Och i en 10 årings filmvärld ville jag ju även se "Indiana Jones jaga sin kidnappade fru". Och det var ju annorlunda och se en film som Frantic. Och det är det fortfarande, om man ser till Fords katalog.
Den är europeisk och mycket fransk tack vare miljön. Och ta bara scener då Harrison Ford slåss, här hörs knappt knytnäve slagen, och här får han faktiskt spö av en fransk polis. Ford faller naken ner för golvet. Det blir ganska talande för hur fjärran Frantic var från säg Fords Indiana Jones och de fördömdas tempel (1984).
Ford hade en fantastiskt 80-tal, han hade flyt som ingen annan och det mesta han gjorde under en period utmynnade i underhållande och spännande filmer. Frantic är inte ett undantag. Han är ganska återhållsam här, ganska stram och det är väldigt få scener som han höjer rösten och närmar sig överspel. Å andra sidan kommer det då han "blixtrar" till och ger den där grimasen, som bara han kan göra. Och när jag tänker tillbaka, flera scener då han ringer eller talar i telefon, då tömmer han ur sig känslorna. Han gråter efter samtalet med barnen , hemma i San Fransisco. Och han lackar fullständigt när han möts av oförstående diplomater vid ambassaden. Han skriker ur sig "S like Shithead!!!"....
Och ingen springer som Harrison Ford. Det ser lite tung ut, men han springer allt han kan. Och har man sett Han Solo och Indiana Jones springa , då vet man vad man får. Det är lite tungt, men det är så det funkar. Han har en egen stil. Onekligen är det så. Jag skulle inte säga att det är klumpigt, bara att det är Harrison Fords löparteknik, som ingen annan besitter....
Det är en klar och kärleksfull hyllning till Hitchcocks filmografi från Roman Polanski. Särskilda några scener hintar om passningar till Vertigo (1954), och jag tänker osökt på främst tak scenerna då Ford försöker klättra och fånga väskan. Vågar också påstå att Frantic är Polanskis egna tappning av Hitchcocks En dam försvinner (1938). Det är stundtals en alldeles delikat thriller , och det kan förklaras främst hur historien är uppbyggd dramaturgiskt. Polanski är noga med att inte skriva någon på näsan och han vill ju att publiken skall vara precis lika vilsen som Dr Walker är i filmen. Små, små pusselbitar får vi och successivt får vi se helheten presenteras och se själva härvan som amerikanen halkat sig in på....
Frantic skulle vara ett mästerverk om det inte var för några transportsträckor som inträffar i mitten av filmen. Det blir några scener för mycket , utan större entusiasm och kanske handlar det om kompremiser mellan Polanski och filmbolaget. Inledningen är mycket spännande , och det skall väl sägas att jag har sett den här filmen, minst 10 gånger, och fortfarande rycks jag med, och jag har svårt och sluta titta.... Det finns givetvis spår av film noir i Frantic, och konstigt vore ju det , om det inte var så... Polanskis karriär förändrades radikalt med Chinatown (1974) och det vore ju egendomligt om han släppte den filmen helt i sitt efterkommande arbete.
Här så möter "vår hjälte" en femme fatale, Michelle, spelad av Polanskis hustru, den mycket vackra Emmanuele Seigner.
Och självklart bör väl Ennio Morricones undersköna filmmusik lyftas fram, men det är ändå Grace Jones som stjäl den musikaliska showen och ljudsätter ett mystiskt, farligt, spännande och sexigt Paris....
Trés bien, Monsieur Polanski!
TA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar