Den oändliga historien

Lille pojken Bastian (Barret Oliver) sörjer sin mammas bortgång. Hans pappa vill att han slutar dagdrömma och bli mer flitig i skolan.
Mobbarna jagar honom och han blir nedkastad i sopcontainer. När han flyr en andra gång gömmer han sig inne i en antik bokhandel.

Bokhandlaren sitter fastgjuten i en bok han knappt kan ta bort ögonen ifrån. Han berättar för Bastian att den här historien som han läser är inte som Robinson Krause eller som Bastian brukar läsa.
Den här historien är inte ofarlig.
Han ber Bastian att undvika den inbundna  boken med en märklig symbol på omslaget och med den enorma titeln "Den oändliga historien"....

Men som barn ofta gör.
De gör inte vad du säger. De härmar och tar efter vad du gör....

Bastian "tjuv-lånar" boken och springer iväg med den i famnen. I skolan är det matteprov. Han tar sig upp på vinden, tänder ljus, hämtar filt och börjar läsa....
Han är fast redan efter några meningar.

Han läser om Atreyu (Noah Hathaway), den unge krigaren med den vita hästen som måste rädda landet Fantasien från och förfalla ifrån mörkrets krafter, Ingentinget som breder ut sig och förstör och förintar allting.... Atreyu är den enda som kan rädda Fantasien och Kejsarinnans(Tami Stronach) öde.....

 Wolfgang Petersens (Ubåten, I skottlinjen, m.m.) färgstarka filmatisering (1984) på Michael Endes barn/fantasybok Den oändliga historien är fortfarande helt ljuvlig och bedårande. Och liknar ingenting jag sett varken förr eller senare....En milstolpe, en klassiker, ja, orden räcker liksom inte till....

Filmen såg jag flitigt som barn, och jag har inte sett om den på över 30 år. Den är tidlös, har inte alls åldrats som jag befarade, den står värdigt som E.T (1982). Liksom Spielbergs film ger den mig - barndomen tillbaka. Jag gråter, skrattar och gråter igen och sveps in i det spektakulära miljöerna med makalösa effekter, fantastiska figurer och Giorgio Moroders magnifika musik. När jag nu ser om Den oändliga historien så kan jag bara konstatera att jag är otroligt stolt att jag växte upp med den här filmen. Här känner jag värmen, intelligensen och respekten mot barn. Här känner jag allvaret, men även humorn och spänningen. Det är en film som både vuxna och barn kan få ut någonting av.

Som barn såg jag ju inte alla metaforer ( Södra oraklets portar där du möter spegeln av ditt sanna jag, Sorghetens träsk t ex) och vad filmen egentligen handlar om (konsekvenserna av våra drömmar och fantasier), och det var väl sekundärt då. Gillade främst äventyret, och jag ville ju vara Atreyu men även Bastian (som slår tillbaka mot mobbarna) och jag älskade lycko-draken, eller "Hunden" som jag kallade honom, Falkor. Det gör jag fortfarande.

Det var ett hisnande äventyr som väckte stora känslor (i likhet med tidigare nämnda E.T och Star Wars) och man levde sig in i filmen , och det var en egen värld , en egen sfär som kändes unikt.
Idag känns det fortfarande så...  Och idag gillar jag verkligen hur filmen trycker på flera olika budskap; i synnerhet kring hur vi människor inte får ge upp våra drömmar och fantasier.
Den oändliga historien förändrade mitt liv - förändrade den ditt liv?
TA