Fastnar mest för hur Lena Dunhams serie ("en slags skitig lillasyster" till Sex and the city) har fått utstå så mycket kritik och märkliga reaktioner under åren.
I min värld är det ganska förbryllande. Det säger något om samtiden eller samhällsklimatet då Dunhams serie väcker arga känslor hos vissa.
Hellsten nämner i säsong 2 då, huvudrollskaraktären, Hannah (Dunham) förälskar sig och inleder en relation med en rik läkare (Patrick Wilson). Och här är det inte helt oviktigt att läkaren spelas av just Patrick Wilson.
Flera reagerade på hur Hannah kunde "få ihop" det med en sådan stilig karl, och tyckte det var osannolikt. Knappast skulle en sådan man ens kolla på en sådan som Hannah, tyckte man, i vissa medier och liknande. Det var inte troligt, det var "fantasier", sade man.
Och detta blir så talande , för hur mycket som fortfarande behöver göras ur ett feministiskt perspektiv och även med demokratiska och samhällsmässiga parametrar. Girls får kritik för att det handlar om en ung kvinna som tar för sig och som inte följer "den förväntade könsrollen". Sexualiteten lyfts fram och hon är sexuellt aktiv. Hon lever inte upp till skönhetsidealen. Hon är företagsam. Frispråkig. Och det borde vara självklarheter. Men icke.
Lena Dunham får kritik för att hon är hon, och för att hon lyfter fram tjejerna. För att hon är människa och förmänskligar tv-serie och populärkulturen.
Om man nu riktar den sorts kritik som vi nämnts ovan mot Lena Dunham, så har ju en sådan som Woody Allen "kommit undan" i alla, alla år. Hur många gånger har inte han "fått ihop" det med yngre och väldig attraktiva kvinnor, i film efter film? Och år efter år? Han har bara blivit gråhårigare, tröttare och gubbigare och kvinnorna yngre. Men ingen har ifrågasatt detta.
Historieböckerna kommer ge en serie som Girls - fullkomlig rättvisa. Det kommer stå i anslutningen till serien om hur den förändrade synen på kvinnan och hur den startade början på en mental revolution.
TA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar