Ser verkligen framemot och få se Dirty Dancing (1987) på stor duk , på Stockholms filmfestivals utomhusbio i Rålis (18/8). Det är en film som väcker många minnen. När jag såg filmen (då det begav sig) på biograf för första gången, så , skakade den om min värld.
Musiken, dansen , romantiken och miljöerna gjorde väl sitt. Jag var nio år och bio var nytt för mig. För mig var aldrig Dirty dancing någon "tjejfilm" eller enbart en "dansfilm". Den erbjöd något större. En egen värld. Magi.
Det var verkligen en omotståndlig känsla som bubblade i kroppen, som kunde liknas med filmens ledmotiv: I´ve had the time of my Life.
Tänk om man kunde dansa som Baby och Johnny gjorde i filmen! Här såg jag en film där dansen utmanade och kunde faktiskt tysta - motståndare och belackare. Dans kunde förändra världen! Kärlek kunde krossa klassbarriärer!
Under den här tiden var Patrick Swayze en idol. Jag ville vara honom. Allt började med hans roll som den sympatiske syd-stataren Orry Maine i tv-serien Nord och syd (1986). Pojken jag var då lekte och fantiserade ofta om det amerikanska inbördeskriget och det var inte svårt och memorera just Orry Maines repliker.
Dirty Dancing fick ordentligt med PR i ungdomstidningen OKEJ. Med tanke på dess exponering var aldrig filmens succé någon jätteöverraskning. Det var då mer förvånande att filmens huvudrollsinnehavare Jennifer Grey som spelar Baby , bara tycktes dansa en sommar i Drömfabriken. Efter filmsuccén Dirty dancing försvann hon tämligen omgående från allt rampljus.
Swayze följde upp med en rad publiksuccéer som Road House (1989), Ghost (1990) och Point break (1991). Han skulle dock mestadels förknippas med rollen som dansinstruktören Johnny under hela sin karriär.
I skrivande stund inser jag att Dirty Dancing var min generation (sena 70 och tidiga 80-talister) motsvarighet till Grease (1978). Filmen skapade intresse för dans och vurmade för det tidiga 60talets nostalgiska skimmer i ungdomskulturen.
Minns att jag och syster köpte varsin Dirty Dancing t-shirt efter biovisningen. Vi tjöt ut i glädjetjut. Det var en vit t-shirt med ett tryck på paret Swayze/Grey i sin "klassiska" dans. Jag kan idag ångra djupt att jag inte sparade denna tröja. Filmmusiken har jag fortfarande kvar och än i dag känner jag starkt för musiken (Hungry Eyes med Eric Carmen , t ex).
Det finns många filmer som är betydligt mer konstnärligare och mer relevanta än just Dirty Dancing. Men det är väldigt få filmer som jag älskat så mycket som denna. TA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar