Regi av Denis Villeneuve
I rollerna Ryan Gosling, Harrison Ford, Jared Leto, Robin Wright, Ana de Armas, Sylvia Hoeks m fl.
Från 15 år
2 timmar 43 minuter
Premiär 5 oktober
Betyg: 5 av 5
Blade Runner från 1982 av Ridley Scott är lite av en heliga graal bland filmfans världen över. Det inflytande och den inverkan filmen haft på efterföljande dystopier kan inte överskattas. Och den saknar fortfarande motstycke i sin genre med sin "look" av futurism och noir och med en känsla av melankoli och existentialism. Och vem får inte rysningar av soundtracket av Vangelis?
Men frågan är om inte Denis Villeneuve med sitt team (bland annat Hampton Fancher, som skrev första Blade Runner) lyckats, om inte överträffa, så i varje fall, matcha originalet med denna mäktiga uppföljare. Och det är ingen liten bedrift med tanke på hur lång tid som gått och hur många turer projektet haft. Och, inte minst, med tanke på de förväntningar som en uppföljare till en klassiker som Blade Runner för med sig. Det förpliktar.
30 år har gått sedan första filmen och en ekologisk katastrof har förvandlat Kalifornien till en dammig, apokalyptisk plats där, likt den första filmen, invånarna går omkring hukandes under paraplyer och reklam för bosättning i de yttre kolonierna. Vilket förstås bara de välbeställda har råd med.
En ny sorts Blade Runners har tagits fram och Gosling (som vanligt utmärkt i "tysta" roller!) är den främsta bland de som jagar och "pensionerar" de äldre och opålitliga replikanter som fortfarande olovligt finns där ute. Ett uppdrag leder honom så småningom till en viss Deckard, som då som nu spelas av Harrison Ford. Och faktum är att Ford är riktigt bra, han utstrålar pondus och har inte sett så här engagerad ut på väldigt länge!
En av de stora styrkorna i nya filmen, som mer känns som ett drama än action, är fördjupningen av de filosofiska och existentiella frågor som originalet lockade fram. Istället för som brukligt är med uppföljare att man väljer att satsa mer på action och effekter.
Eviga frågor om vad som utgör en människa och vilka behov och önskningar hon har och även frågor om klass och miljö broderas ut i denna visuellt mästerliga film. Som även lyckas vara extra allt samtidigt som den är eftertänksam och meditativ med små våldsamma utbrott här och där.
Soundtracket och ljudet är en annan viktig hörnsten, precis som i originalet. Hans Zimmers musik är fenomenal; tung, suggestiv, störig, brötig, hotfull, distad, vacker. Och eftersom det här är ett Blade Runner - universum måste ju Vangelis smäktande, suggestiva synthar vara med och Zimmer mixar in de på ett ljuvligt sätt. Som en hommage till originalet. Och tillsammans med det högt uppskruvade ljudet och det visuella, svindlande fotot av Roger Deakins känns de nästan 3 timmarna oerhört mäktiga både fysiskt och emotionellt.
Är inte den första att slå fast detta men få uppföljare kan stå sig mot originalet, egentligen är det nog bara Gudfadern 2 och Rymdimperiet slår tillbaka som lyckats överträffa sina föregångare. Men Blade Runner 2049 är inte bara en ytterst lyckad och värdig fortsättning på, i mitt tycke, en av världens bästa filmer.
Den är faktiskt där uppe och nosar på sin föregångare och bara det är ju över alla förväntningar!
Stabila skådis-insatser och fler än Ford som återkommer från första filmen. Jared Leto som "skurk" är något mindre färgstark än Rutger Hauers ikoniska karaktär vars filosofiska oneliners saknas här.
Det högsta betyget är än så länge lite mer löst hängande än originalets topp-betyg men vid en snar omtittning sitter den nog mer fast.
Och, som om det skulle vara en nyhet, se den för Guds skull på stor duk! Och helst på IMAX i 3D för att verkligen uppleva att film fortfarande är överlägset på bio!
Göran.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar