Scrubs-stjärnan Zach Braff regisserade, skrev manus och spelade själv huvudrollen i filmen Garden State (2004). Jag såg filmen på Stockholm film festival, och har inte sett om den förrän nu. Det var och är fortfarande en sorts ostbricka av american independent "mysdramakomedi". Det har gjorts otaliga efter Zach Braff film , men långt ifrån så här lyckade. Det är en ganska perfekt avvägning mellan drama och komedi, högt och lågt och här finns en välmående självdistans , vilket gör att historien om en misslyckad LA-skådis som finner sig själv , blir mindre klyschig än väntat. Natalie Portmans karaktär Sam (som ljuger för mycket) och som blir föremål för avtrubbade Largemans (Braff) nyväckta kärlek och livsaptit, blir talande för hela filmen och anger dess ton: "Om man inte skrattar åt sig själv, blir livet hemskt långt."
När filmen närmar sig slutet tänker jag litegrann på Bob Rafelsons film Five easy pieces (1970). I bägge filmerna ser vi en ung man som har fastnat , förlorat sig själv och ställer sig frågan; vad har jag då kvar? I Five easy pieces var det Jack Nicholsons byggarbetare som förbannade sig över sitt trista liv. Hans vrede tycktes ta över , och till och med bli starkare än drömmarna. I Garden state är Zach Braff avstängd från känslor och vrede. Åren av terapi, internatskola, läkemedel och litium har fått honom och bli frånvarande. Trots olika livsöden, tidsepoker och klassbakgrund ser jag likheter mellan dessa unga män; de behöver förlåta sina föräldrar och sig själva - för och kunna komma vidare. Och de behöver även acceptera deras mörker, deras förflutna och minnen. Bestämma vad de ska ha för betydelse i deras fortsatta liv. Kan minnen bara få vara minnen , och inte hinder för framtiden? Lättare sagt än gjort. Och visst, ska det sägas att Garden state är en betydligt lättare, ljusare, roligare och snällare film än Five easy pieces.
Ställer mig dock lite tveksam till hur afroamerikanska karaktärer framställs i en film som Garden state. Deras frånvaro lyser nästan i genom i hela filmen , vilket ger en segregerad och ensidig bild av USA. Filmens huvudrollsinnehavare är själv jude, till exempel. De få afroamerikaner som faktiskt förekommer, har inga särskilt smickrande roller. En spelar skum hotellportier och en annan spelar Natalie Portmans adopterade lillebror som pluggar kriminologi. Visst, man behöver väl inte göra det större än vad det är. Zach Braff vill nog mest leka med stereotyperna, men någonstans slår han sig själv i foten. Känns det som.
Däremot förstår jag poängen med att se honom extraknäcka som kypare på en asiatisk restaurang i Los Angeles. Han bär smink och försöker se asiatisk ut, men det går sådär. Några kunder har synpunkter på att han faktiskt inte är Vietnames. Och kyparen som egentligen vill hålla på med teater och film får en stark påminnelse om den återvändsgränd han befinner sig i. TA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar