Det är fredag. Och inte vilken fredag som helst. Den svarta kommersiella fredagen. Stockholms stads gator är nästintill överbefolkade. Vakter får kontrollera köerna utanför butikerna. Lagerrensning. Halva priset. Det går inte och blunda för den kommersiella festen som pågår och blossar fullständigt runt huvudstaden. Jag rymmer in i filmens värld. Förväntningarna är skyhöga inför kritikerhyllade Blade runner 2049. Det ryktas om en uppföljare som är fullt värdig kultklassikern av Ridley Scott från 1982.
Inledningen är massiv och blytung , men också våldsam och ovanligt rå. Musiken är fullständigt överdådig och sätter sin prägel på filmen ganska omedelbart. Ryan Gosling gör det han är bäst på, han iklär sig ännu en tystlåten ensam man i en orolig omvärld.
Framtidens Los Angeles är spektakulärt och visst regnar det även i Denis Villeneuves (Arrival) film, 35 år efter Ridley Scotts originalfilm. Visuellt är Blade Runner 2049 oerhört ståtlig och en djupt mäktig filmupplevelse.... Men , ja, det kommer ett men, ändå.
Filmen känns ändå långtifrån klockren eller så där bra som alla hävdar. Jag har svårt och släppa att man väckt en kultklassiker till liv och försöker berätta något 30 år senare. Det känns forcerat och krystat, ja, onödigt, och flera skådisar känns felplacerade. Robin Wright-Penn som jag normalt gillar väldigt mycket , är direkt intetsägande som tuff polischef, Jared Letho spelar över och blir nästan parodi på sina föregångare i originalfilmen från 1982. Lägg också till att flera scener känns så pretentiösa på ett sätt att undertecknad blir en smula generad. Jag har också stora problem med filmens "skurk" Sylvia Hoeks. Det är säkert en duktig aktris på alla sätt, men hennes karaktär i den här filmen saknar utstrålning och påminner alltför mycket om Cate Blancetts fyrkantiga och stela figur Irina Spalko från Indiana Jones och kristalldödskallens rike (2008). Gäsp.
I Empire läser jag att recensenten är alldeles överväldigad av Denis Villeneuves film, och han hävdar även att Harrison Ford "gör här karriärens bästa rollinsats". Jag ser dock inte samma sak. Jag tycker bara att det är beklagligt att min gamla barndomshjälte aldrig tycks få gå i pension. Ford "tvingas" spela igen sina ungdomsroller på äldre dagar. Det är besynnerligt, befängt och urbota sorgligt. Tänk er om Marlon Brando hade behövt spela Don Corleone vid 75 års ålder? Eller Sean Connery spela James Bond igen på ålderns höst? Vad säger fackliga företrädare i Hollywood om detta? Vad säger PRO om det här?
Det jag saknar i dagens filmklimat eller i det affärsmässiga Hollywood är ett slags gott omdöme eller eftertänksamhet. Jag vet, jag tillhör nog en minoritet. Men jag anser att låt gamla filmkonstverk vila. Låt gamla filmer vara i fred och på sätt kan dessa titlar tillöka i dess magi, mystik och kultstatus. Jag menar, inte försöker man skriva en ny Mio min mio, eller ens tänka tanken att måla en fortsättning på Picassos tavlor eller ens spela in en ny Abbey road? Konstverken är redan självklara, tidlösa och lever kvar och går vidare i generationer. Det borde även gälla filmer.
Det man dock kan göra är ju det som SF gör numera. SF visar återigen gamla klassiker på stor duk (nu senast Predator) , vilket ger yngre publik chansen att se dem.
Önskade bara att man valde att inte peta mer i gamla klassiker. Det är så ovärdigt. Så respektlöst. Och det blir en sån påfallande markör för vår samtid. Idag bör allt bli serverat. Ingenting får överlåtas till vår fantasi. Allt ska besvaras. Och allt ska förklaras. Vad händer då med vår fantasi? Att se film kan ju vara väldigt kreativ process, i den mening att vi tar del av berättelser som ger ÖPPNA slut eller lämnar frågor till publiken.
Samma sak gäller ju också att låta berättelser vara olösta eller ens "färdigskrivna". I detta finns en naturlig kittlande spänning. Denna "magi" försvinner lätt när vi talar om uppföljare som dyker upp så väl 30 år senare eller kanske tidigare. Låt mysteriet vara (let the mystery be), som Iris Dement, så fint, sjunger.
TA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar