http://www.vi-tidningen.se/anglagard-25-ar-senare/
om historien när Colin Nutley gjorde en av svensk films största succéer genom tiderna, Änglagård (1992). Filmprojektet kom till under märkliga omständigheter.
Regissören Colin Nutley befann sig i en skilsmässa. Han hade med exfrun besökte den västgötska byn Liared om somrarna. Han blev förälskad i såväl byns omgivningar och befolkning. Nutley gjorde en dokumentär om bygden, som han senare förädlade till filmmanus.
Med SF var inte begeistrade. Det visade sig att SF ville inte finansiera projektet , de var inte bekväma med att en av huvudrollerna skulle vara öppet gay, berättar Rikard Wolff.
Bristen på Pengar skulle vara projektets stora problem. SVT Göteborg visade dock intresse och kunde tänka sig en tv-serie. Budgeten som gavs skulle varken räcka till en teve-serie eller långfilm. Men Colin Nutley och SVT Göteborg chansade.
En hel andra frågor förutom pengarna stressade filmteamet. Vem skulle spela Gottfrid? (Ernst Günthers roll) och var skulle man hitta "Huset" Änglagård?
Ernst Günther fick rollen bara några veckor kvar till inspelningen. Han var en nödlösning, som visade sig bli ett ordentligt triumf kort. Men det visste man inte då. Han kändes mest bara fel för rollen , eftersom han var mest känd för och gestalta ondskefulla själar. Hans skägg rakades bort, och det skulle visa sig vara avgörande för rollkaraktären.
Huset fann man av en ren slump på vägen mot Göteborg. Colin Nutley svängde in vid skylten "Lönnarp". Gården var perfekt , men inte helt lätt-tillgängligt för ett filmprojekt. Byggnaden ägdes av Kammarkollegiet. Det skulle fodras flera telefonsamtal och ett antal brevväxlingar för och "få loss" huset till en filminspelning.
Bibi Andersson hoppade av filminspelningen och ersattes av Görel Crona. Det mesta gick väl och påverka , desto svårare var det och styra över naturen. Under de två första veckorna öste regnet ned och långa stunder fick filmteamet vänta i bilar på att solen skulle skymta fram.
Men den som väntar på något gott - väntar aldrig för länge....
Sol skulle uppdagas, minst sagt, och inte bara skina mellan och ovanför aktriser/aktriser under produktionen.
Filminstitutet godkände en ansökan om ekonomiska bidrag, vilket gjorde att filmen kunde till slut slutföras.
Och ca 1,2 miljoner svenskar skulle sedan se filmen på bio.
Ett osannolikt kapitel i svenskfilmhistoria anno 1990-tal hade nu skrivits.
TA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar