Clintan still going strong!

THE MULE (Amerikansk dramathriller från 2018 i regi av Clint Eastwood.
Med Clint Eastwood, Bradley Cooper, Dianne Wiest, Laurence Fishburne, Taissa Farmiga, Manny Montana, Michael Peňa med flera.
Från 15 år, 1,56 tim
Sverigepremiär 25 januari, 2019
Betyg: SA SA SA SA

Clint Eastwood är inte bara en legend. Han är ett fenomen. Vid 88-års ålder jobbar han mer och hårdare än kanske någon annan, som både regisserar och agerar framför kameran. Man måste ju bli lite imponerad. 2018 kom han ut med två filmer, förutom The Mule, så gjorde han även The 15:17 to Paris, en film, även den baserad på verkliga händelser, om några amerikanska turister som lyckades stoppa ett terrordåd på ett tåg.

För The Mule har sin upprinnelse i en artikel i The New York Times från 2014 av Sam Dolnick om den 90-årige Leo Sharp, kallad Tata, som hade jobbat som hortonom, det akademiska ordet för någon som jobbar med blommor och växter, och även hade ett förflutet som soldat i Koreakriget. 2010 stoppades han med knark i bilen värt 3 miljoner dollar som tillhörde en mexikansk drogkartell.
Nu har den storyn blivit film i händerna på Eastwood och med sig har han samme manusförfattare som skrev "Gran Torino", Nick Schenk.

Bradley Cooper och Clintan backstage.

Och visst finns det likheter med just den filmen här. En gammal, ensam gubbe som tappat kontakten med typ alla, speciellt sin familj, och som envist håller fast vid sin stil och sina gamla värderingar. Han har alltid satt jobbet före familjen och har tagit sina nära och kära för givna, vilket han så klart får betala för i filmen. Speciellt relationen till dottern (spelad av hans riktiga dotter Alison Eastwood) är riktigt dålig, även den till ex-frun (Wiest). Däremot är relationen till barnbarnet Ginny (Farmiga) bra. Han är ju en gammal charmör, en glad skit som älskar att köra bil och så länge han får göra det är han lycklig. Men så faller det sig så att han inte längre kan dra in pengar på sitt jobb, och får ett tips om att tjäna lätta pengar bara genom att köra bil. Och det kan han ju! Och bra dessutom!
Så kommer han i kontakt med några män som slänger ner en väska i hans trunk, säger att han absolut inte får titta in den, och att han ska köra till ett ställe, svara på mobilen, lämna bilen och komma tillbaka en timme senare. Då finns pengarna i handskfacket och sen är det bara att köra tillbaka igen.
Lättförtjänta pengar tycker ju Earl (Clintan) och det blir många fler vändor och pengarna blir större och leveranserna likaså.

Men en sån här sak går ju inte polisen förbi, i varje fall inte DEA (knarkpolisen) i Chicago. Och den karriärlystne och hungrige polisen Colin Bates (Cooper) får i uppdrag av sin chef (Fishburne) att leta upp den här chauffören som går under namnet Tata.
Eastwood, som i egenskap av regissör fått ur sig ca 40 filmer, gör, i mitt tycke, sina allra bästa filmer när han både regisserar och spelar huvudrollen. Som han gör i t ex "Unforgiven" (De skoningslösa, 1992), A Perfect World (1993), Broarna i Madison County (1995), Million dollar baby (2004). Visst finns det undantag, som tvillingfilmerna om andra världskriget Letters from Iwo Jima och Flags of our fathers (2006) men eftersom hans cv består mer av filmer där han står både bakom och framför kameran så blir det lättare att hitta guldkornen där.

The Mule är Eastwoods bästa film på väldigt länge, visst är både Gran Torino och Million dollar baby mästerliga, men frågan är om inte denna senaste från legenden är hans bästa sedan Oscarsbelönade westernfilmen De Skoningslösa.
Clintans regisserande har alltid varit stabilt, inget som sticker ut, men alltid kompetent och alltid sett till att själva berättelsen är viktigare än det visuella.
The Mule blir nästan som essensen av det bästa och mesta med Clintan, både som regissör och skådis. En stark story, med en tydlig moralisk och mänsklig kompass, mycket humor, distans och en engagerande historia där Clintan långsamt och med små, subtila medel håller oss klistrade i biofåtöljen. Och även om skådisarna inte sticker ut direkt så gör alla ett kompetent och övertygande jobb och Clintan själv är på bra humör. Han verkar stortrivas i den här rollen, han skämtar och driver med sig själv och levererar härliga one-liners, kisar med blicken, är tuff, hård, mjuk, sårbar och insiktsfull, allt i ett.
Finalen är mästerlig och betyget blir högt, men visst blir det ibland lite för "amerikanskt" med det eviga kärleken till familjen. Men en charmig och underhållande lite gammaldags rulle med den fortfarande oslagbare Clintan är det likafullt.

GS.