När jag ser HBO-dokumentären Elvis Presley - The Searcher (regisserad av Thom Zinmy) slås jag av hur snäll och vänlig han verkade vara. Hade han svårt att säga nej?
Managern som kallades för "Översten" drev på , och här skulle det tjänas pengar. Den karismatiska artisten förlorade sig själv och sin publik i flera undermåliga Hollywoodfilmer. Hur skulle Evis Presley komma tillbaka? Kunde han ens komma tillbaka?
Det har ju skrivits mängder av böcker och texter om ikonen Elvis. Han är ständigt förknippad med ungdomskulturen som växer fram under mitten av 50-talet. På sätt och vis blir han en symbol idag för nostalgi. Men ser man den här filmen , The Searcher blir bilden av honom antagligen en annan.
Elvis bröt barriärer och var en innovatör. Han var nyfiken , sprängde musikaliska gränser, provade sig fram. Han samarbetade med afroamerikaner och på så vis motkämpade han rasismen.
Elvis var och är fortfarande den kompletta artisten, så modern och det är ingen slump att Springsteen har honom som idol. "The King" visste verkligen hur man fångade en publik.
Det är lite kul också att se ett klipp då Elvis figurerar i en och samma TV-show som Sinatra. De var ju båda stora och omtyckta underhållare och artister. Men de stod för olika musikaliska uttryck och möjligen "tidsepoker" i ungdomskulturen. Sinatra var till och börja med , 25 år äldre (född 1915) än Elvis (1935). Det är direkt frestande att se detta skådespel som något mer och större än vad det själva verket var. En läromästare och dess gesäll. Tronskifte. Men , nej det var "bara" två giganter från olika skrån som försökte få bukt på sina karriärer. TA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar