Finlandsfärja i rymden

ANIARA (Svensk rymdfilm från 2018 med manus och i regi av Pella Kågerman och Hugo Lilja. I rollerna syns Emelie Jonsson, Bianca Cruzeiro, Arvin Kananian, Anneli Martini, Jennie Silfverhjelm, Emma Broomé med flera.
Från 15 år, 1 h 46 min
Sverigepremiär 1 februari 2019
Betyg: SA SA SA SA

Jorden har blivit omöjlig att bo på efter allt skit och galenskap som mänskligheten pinat den med och gigantiska rymdskepp fraktar tusentals människor till nya hemplaneten Mars. Aniara, ett av alla dessa skepp, råkar dock ut för en osannolik olycka i rymden och hamnar ur kurs. Filmen, som är den första filmatisering dom gjorts av Harry Martinssons diktepos från 1956 (tv-film, opera, balett och teater har det blivit tidigare av nobelpristagarens verk), utspelas på Aniara, som är en slags enorm futuristisk Finlandsfärja där i stort sett allt finns för att kunna försörja och underhålla alla passagerare under de veckor det tar att komma till Mars.
Framförallt är skeppet utrustat med Mima, en slags dator som lagrat hela mänsklighetens historia och till en början kommer människor dit mest för underhållning och för att få lite lugn och ro. Men när olyckan sker och man efterhand förstår att skeppet varken kommer nå sin destination eller kanske inte ens tillbaka till jorden, så blir Mina-rummet ett slags altare, en kyrka, en tillflykt för en alltmer desperat och ångestfylld tillvaro för de ombord.

Både konstigt och inte konstigt att Aniara inte filmats tidigare. Med tanke på temat och själva berättelsen om hur vi behandlar vår jord och vad som kan hända om vi tvingas hitta andra ställen att bo på. Och med tanke på alla frågor som berättelsen rymmer, om liv, död, religion, sex och existens.
Men att det inte gjorts något försök i Sverige tidigare är ju inte konstigt, med tanke på hur få rymdfilmer som gjorts här och hur dyrt det i normala fall borde kunna bli. De filmer som gjorts är mest pinsamma, även om de blivit lite kultförklarade, som Rymdinvasion i Lappland från 1959 och Gröna gubbar från YR från 1986.

Regissörerna Hugo Lilja och Pella Kågerman har löst problemet med kostnaden på ett ganska så briljant sätt. De har bara använt sig av befintliga inspelningsplatser, som gallerier och en riktig Finlandsfärja och faktum är att detta "knep" för att överhuvudtaget kunna göra en sådan här film, funkar och funkar riktigt bra till och med. Det är snyggt gjort och ser mer påkostat ut än det är och jag kände mig lite skeptisk till en början, men jag drogs in i storyn och karaktärerna och den ångestladdade och lätt panikartade känslan som sprider sig bland passagerarna är påtaglig och smittar av sig. Just den biten, provkartan på hur alla reagerar inför faktumet att de kanske aldrig kommer lämna Aniara, är skickligt iscensatt och musiken av Alexander Berg understryker verkligen känslan av ångesten som bara växer och växer.

Aniara är ingen upplyftande historia, men som med all bra science-fiction så ställer den frågor om vår existens och om tillvaron i stort och åtminstone fick jag en klump i halsen och hade svårt att skaka av mig filmen flera dagar efter att jag sett den.

Drabbande, läcker, spännande och modig, är några epitet jag skulle vilja sätta på detta ambitiösa och ganska så imponerande verk av två debuterande långfilmsregissörer!

GS.