Kraftfullt berättat om desperation

Under en öppen himmel (Wild Life)
amerikansk film i regi av Paul Dano
Medverkande: Jake Gyllenhaal, Carey
Mulligan och Ed Oxenbould m fl.
Speltid: 1 t 45 min
Betyg: SA SA SA SA

Familjen Brinson flyttar till Great Falls i 1960-talets Montana. Pappa Jerry (Jake Gyllenhaal) förlorar jobbet på en golfklubb. Hans hustru Jeanette (Carey Mulligan) försöker uppmuntra honom till att ta ett enklare jobb i stan. Men han ryter ifrån; "det är jobb för tonåringar". Han tänker inte ta vad som helst. Deras son Joe (Ed Oxenbould, fantastisk!) har det lätt i skolan. Han är studiebegåvad. Det är värre på fotbollsträningarna. Han sitter mest av tiden och ser hur tränare samlar ihop kamrater. Men han själv sitter kvar på bänken. Önskar nog mest att han var någon annanstans.
Livet vänder för familjen när fadern Jerry lämnar staden för ett jobb som brandman på annan ort. Det är ett rörande farväl mellan far och son. Trots faderns besvikelse över sonens uteblivna framgångarna på fotbollsplanen så älskar han honom ändå.
Hustrun Jeanette lämnas därhän. Vad är det för man som lämnar fru och son för att släcka skogsbränder? Det sägs inte rakt ut , men det bubblar hela tiden i henne. Livet är hårt och krävande. Jeannette jobbar som simlärare på stans simhall. Hon inleder en romans med av sina studenter. Det blir en upp och ned vänd tillvaro för unge sonen Joe. Ska han vara lojal till modern eller fadern? Vad är det som pågår? Väntar familjen på att bli samlad igen eller är uppluckringen ett faktum?
 
Begåvade aktören Paul Danos (There will be blood, Prisoners, Love and mercy etc) lovordade filmatisering på Richard Fors roman Wildlife (från 1990) har ett mycket tilltalande anslag. Miljöerna är fascinerande och vi kommer lätt in i handlingen. Det är enkelt att känna och sympatisera med huvudpersonen, unge sonen.


Ed Oxenbould gör också en storartad skådespelarprestation. Han lyser i sin roll , utan större ansträngning. Det är känsligt, nervigt och högst dramatisk att se denna fattig mans blues spelas framför oss och berättad ur ett barns perspektiv. Nu ser han det vi ser.  Och det är utan romantisering eller värdering. Vi förstår att saker är svårt. Drömmar raseras. Förhoppningar släcks. Kärleken dör.
Det finns en svärta , ett mörker, en desperathet som jag läser in som känns bekant med Bruce Springsteens rockmusiklyrik. Is a Dream a lie if it don´t come true, or maybe it´s something worse (klassisk rad från klassikern The River)  ekar i mig efter visningen. Det är en kraftfull film, samtidigt känns filmen lite för lång.  Som en teater som får pågå lite alltför länge. Kanske är det också Paul Danos avsikt. Men de goda kvalitéerna överträffar bristerna. Det mystiska, det obesvarade i filmen blir också lite av filmens storhet. Vem var Mr Miller för Jeanette Brinson? Vad låg i deras överenskommelse? Slutscenerna är briljanta. Mycket blir sagt med ganska små medel och få repliker. Kommunikationen sägs med blickar och karaktärernas min och kroppsspråk.
 

Jake Gyllenhaal är alltid sevärd, så även här. Hans arbetarklass man , Jerry Brinson, kastas mellan förtvivlan, ölen , fotbollen och narcissism. "Jag är för bra för er", säger han när han förlorar jobbet eller familjen. Och sen kommer vreden. Raseriet. Han blir oberäknelig och farlig.


Carey Mulligan är också övertygande i rollen som hans hustru Jeanette. Det söta, späda försvinner tämligen omgående. Hon omvandlas till En kvinna under påverkan. Cigaretten finns ofta nära till hands. Blicken vilar över andra än själva nuet. Har hon plats för någon annan än sig själv i sitt liv? Vad såg hon i Jerry Brinson när de träffades? Kanske var det drömmarna som fick dem att tända kärlekseld över sig?

 

Ed Oxenbould är dock filmens stora behållning. Det var länge sedan jag såg en sådan ung talang träda fram på vita duken. Han känns bekant på något sätt. Finns det kanske en naivism i honom eller en outtömlig iver och vilja till överlevnad och efter en permanent plats i tillvaron? Han blir mer vuxen än vad han borde vara. Hans föräldrar lastar över honom alltför belastat bagage. Utan instruktioner eller till synes någon hjälp sitter han där. Han klarar ju klanderfritt matematik hemuppgiften medans Livet utanför skolan ter sig svårare? En flicka uppvaktar honom litegrann på skolbussen, utan hans gehör. Ed Oxenbould känns som en blandning av Tobey McGuire och Anton Glanzelius. Vänligheten själv. Det ska bli oerhört spännande och följa hans utveckling framöver.  TA