Det är väldigt svårt att inte gilla Kathryn Bigelows andra spelfilm, Natten har sitt pris eller Near dark (1987) om man föredrar originaltiteln. Här flirtas det ogenerat med flera populära genres: western, skräck, rysare, b-action och thriller. Men liksom i regissörens andra filmer , tar hon alltid historierna på fullaste allvar. Här finns inte ett uns av vare sig ironi eller flams. Intrigen är tämligen enkel.  Den uttråkade bondpojken Caleb (Adrian Pasdar) i Texas faller för "fel flicka". Mystiska Mae (Jenny Wright) är inte bara himmelsk vacker, hon är också medlem i ett gäng som kommer hota hans egen familj....

Mae och de andra i hennes gäng lever som vampyrer. De klarar inte av dagen eller dagsljus, det hotar deras existens. De lever för natten och deras näring tar de genom andra människors liv. Caleb älskar Mae men måste välja Henne eller sin egen familjs säkerhet…

 Det finns en svår-definierad stämning, en grace och en skönhet och nyckfullhet som sprider sig och lägger sig över film och hänför åtminstone mig. Ser en alldeles vacker kärlekshistoria (påminner lite om Jason Patric och Jami Gertz i Lost boys) med gotiska och poetiska undertoner. Man leker lite med Skönheten och Odjuret och vrider och vänder på dess klichéer och förväntningar. Tangerine Dreams musik skall heller inte negligeras. Natten har sitt pris är minst sagt fascinerande och får mig nästan i hypnotiskt tillstånd. Får tunnelseende. Ser bara , lever bara och vill bara vistas  i Bigelows våldsamma och brutala värld: där dör du en gång , men du jagas, utsätts för hemskheter och du ser hur ditt liv trasas sönder och samman. Hur stoppar man nedgången?

Let the sunshine in - Du släpper in ljuset!

Lance Henriksen diskuterar Natten med Kathryn Bigelow

Det övernaturliga inslagen är nedtonade och man slipper daterade effekter och sminkning. Man känner igen Bigelows filmberättande inte minst i de råa och brutala actionscenerna. Tänker på filmen hon gjorde senare Point break (1991). Liksom i den filmen och här handlar det om hur en outsider tar sig in i en farlig gemenskap och vacklar i sin identitet. Vem är jag nu? Vilka tillhör jag? och till slut Vem väljer jag vara?    

Caleb i Near dark och FBI-agenten Utah i Point break delar också erfarenheten av ytterst komplicerad kärlek. Konflikten trappas ju upp i historien när de försöker ”rädda dem de älskar”.

Bra skådisar som alltid i Bigelows filmer: här blir jag främst imponerad av Adrian Pasdar (Top Gun) som spelar Caleb med en vardaglig anti-hjälte attityd med cowboy-attribut. 

Jenny Wright (Young Guns 2) spelar Mae och hon är, eh, jag förstår Caleb att han faller för henne. Det är svårt , nästintill omöjligt att ta bort blicken från henne, när du väl sett henne första gången. 

Jeanette Goldstein, Bill Paxton, Lance Henriksen och Jamie Legros utmärker sig i färgstarka biroller. TA

I Rodger Dodger (2002) ser vi Roger, en medelålders cynisk reklammakare (Campbell Scott) i New York briljera med sin kvickheter i olika sociala sammanhang. Han har bestämda åsikter om allt och alla. Intresset för "spelet" mellan kvinnor och män ligger honom varmt om hjärtat. När hans 16 årige systerson Nick (Jessie Eisenberg) plötsligt infinner sig på hans kontor utan någon förvarning höjer han på ögonbrynen. Rynkor i pannan.
Den omaka duon ger sig ut i Natten bland kvinnor, klubbar och barer. Nick skall få lära sig "spelet" om hur man erövrar kvinnor med konversation.....

Regissören Dylan Kidds första film blev prisbelönad och mycket uppskattad. Filmen har också tydliga förtjänster, inte minst i den intelligenta dialogen och en Campbell Scott som verkligen glänser i huvudrollen.

 Det är närmast unikt är hur underhållande samtalsscenerna och restaurangbesöken ter sig , då Roger och Nick uppvaktar Sofie (Jennifer Beals) och Andrea (Elizabeth Berkley). Kittlande, humoristiskt och en levande film. Men ta den för vad den är, det är ju en bagatell. Men en väldigt underhållande sådan. Och visst har åren gått. Filmens inledande samtal rör kring , videoapparater och huruvida det är attraktivt med någon som kan reparera en VCR.

Vi noterar Isabella Rossellini i en liten men inte helt oviktig biroll som Rogers chef som han dessutom har en vilsen relation med. Och Jesse Eisenberg gör en av sina första roller, och som jag för övrigt känner mig lite trött på. Han är ju alltid bra, men också nästan alltid likadan, dvs "lillgammal",  avvikare?
TA

Obegripligt bra!

14 år har gått. 14 år har passerat sedan jag såg Paul Thomas Andersons Magnolia (inspelad 1999, premiär i Sverige , mars 2000 enligt imdb.com) senast. Frågan jag ställer mig först; vad tycker jag om den idag? Men frågan visar sig vara felställd. Man bör snarare fråga sig: Varför ser jag inte om den här filmen oftare? Kan man älska en film mer än vad jag gör med Magnolia? Jag tror inte det.

Hur sammanfattar man då en sådan enorm filmupplevelse? Man gör det genom  -  Ge upp - ens tanken att ens försöka.

I DVD-utgåvan ser jag också extramaterialet i form av en dokumentär, That moment, en videodagbok under 80 dagar med regissören själv och arbetet med produktionen. Inledningsvis samlar Anderson filmteamet och ser Network (1974) ihop. Och kanske läser jag in för mycket. Men jag tror att han influeras av filmen och dess skildring av direktsändningen av nyhetshowen och det dramatiska som utspelar sig, då ett nyhetsankare förklara självmord.

I Magnolia ser vi en cancersjuk frågesportsvärd vid namn Jimmy Gator (Philip Baker Hall) leda ett teve-program. Men det är inte bara han som plågas i den arenan.

En av barndeltagarna Stanley är trött på att lyda vuxna och aldrig få göra det han vill. Han får inte ens gå på toaletten för producenterna. Hans far pressar honom och hoppas få smaka på prispengarna som tävlingen inbringar till vinnarna.

I en bar någonstans i Los Angeles sitter Donnie (William H Macy) och misströstar om livet. Han kastar en blick mot teve-skärmarna som sänder tävlingsprogrammet. Han säger:  "jag brukade vara smart, men nu är jag bara korkad". Donnie är f d barnstjärnan och var med i programmet under 60-talet. Han är förälskad i tandställningspryde bartendern Brad. Donnie drömmer om egen tandställning , men ingreppet kostar en del, och när han sparkas från jobbet , vet han inte riktigt vad han ska göra...
Han fortsätter: "jag har så mycket kärlek i mig, men har ingen jag kan ge den till". Han åker i sin bil, och ur den hörs tonerna av Gabrielles hit Dreams:
Dreams can come true
Look at me babe im with you
you know you gotta have hope
you know you gotta to be strong


Bara det är fullständigt briljant. En mästare jobbar bara så. Valet av musik, sättet han regisserar och väljer skådespelare och väljer ämne och tema för historien. Bara en mästare jobbar så.

Paul Thomas Anderson berättar i dokumentären That moment, om hur han ville göra en film så snabbt som möjligt efter genombrottet med Boggie nights (1997). Resultatet blev mästerverket  Magnolia. Det säger en del om regissören/manusförfattaren Andersons kapacitet. Det är en film som rymmer så mycket, som skakar om, berör och skapar sagolika stormar och eldlågor i mitt hjärta. I dokumentären om inspelningen får man följa från allra första början med tradiga och utdragna möten om finansiärer och till själva inspelningen där Anderson visar hur han jobbar.

Han vill t e x att Jason Robards i sjuksängen inte använder sin hand alltför mycket när han spelar den dödssjuke Earl patridge. Robards var för övrigt allvarligt sjuk ganska strax före filmprojektet påbörjades.

Samtliga av ensemblen deltar i videodagboken , förutom Tom Cruise. Han gör för övrigt en oerhört imponerade rolltolkning som Earl Patridges förlorade son , sonen som han lämnade. Vad hände då med den förlorade sonen? Han bytte namn till Frankie Mackey Jr och blev en framgångsrik guru, ett affischnamn för mansgrupper och kursledare i raggning, Seduce and destroy ("förför och förstör ").

Om man aldrig sett Tom Cruise så här slemmig, skitstövelliknande och olik sina tidigare roller så har man nog aldrig heller sett Philip Seymore Hoffman mer sympatisk än i filmens roll som sjuksköterskan Phil Parma. Denne vårdar Earl Patridge och kontaktar Frankie Mackey för en försoning mellan far och son, före Slutet.


Det finns en medvetenhet inte bara till filmhistorien utan även om klichéer , rollfiguren Phil Parma säger det också till och med i en scen. "Ni vet det är som är på film: då fadern försöker  hitta sonen som han en gång förlorade"....
Även berättarrösten i filmen jämför fiktion med verklighet, med film och realitet. Det händer märkliga saker på film, men det händer även märkvärdiga ting varje dag i livet också. Händer dem av en anledning? Är det slumpen? Eller är det bara saker som händer?


Filmen Magnolia handlar mycket om vad som driver historie-skrivningen och människors öden. Allt händer igen. Eller kanske inte på exakt samma vis som förr, men det finns uppenbara paralleller. Allt går igen. Men det handlar också om livets ironi och egendomliga nycker, det som skulle bli ett självmord blir "ett perfekt mord". Brandmannen som räddade människor kunde inte rädda sig själv. Han räddade bland annat en croupier som han slog ner härom natten på kasinot osv.

Du tror du är färdig med historien men det förflutna är inte klar med dig. Den devisen finns i samtliga berättelser i filmen Magnolia. Earl Patridges nuvarande fru, Linda (Julianna Moore) ångrar sitt falska spel och liv hon levt med honom, och hamnar i samvetskval nu när han ligger på dödsbädden. Mannen som hon inte älskade i början av deras förhållande. Mannen som hon låg med för pengar. Hon var notoriskt otrogen. Nu älskar hon honom , när tiden snart är förbi....

Earl själv lider av smärtan och själslig oro. Han behöver morfin. Hans ångerfullhet håller på och slår ut honom. Vad har jag gjort av mitt liv? säger han om och om igen. Hur kunde han lämna sin fru och sin son? Och varför var han ständigt otrogen?

Filmhistoriens mest sympatiske polis (innan hade jag föredragit David Morse i 1991 års Indian Runner aspirera på "titeln") får en ny gestalt i Jim (John C Reilly). Han är en starkt troende polis som gärna vill göra rätt för sig. Han underskattar inte yrkets komplexitet och ständiga utmaningar. Men han säger sig vilja hjälpa människor. Han frågar sig Vad kan man förlåta? Allt det svåra vi människor utsätts för i livet. Vad människor inte alltid inser är hur svårt det är att göra rätt. Han får en dag ett störningslarm...ett möte med kvinna kommer förändra hans liv för alltid....

Hans dejt med drogmissbrukaren Rose (Melora Walters) är fantastisk. Tänk om vi skulle sluta spela spel? Tänk om vi skulle sluta imponera på den andre och bara säga vilka vi egentligen är? Vilka svagheter vi besitter?

Kanske påbörjade Anderson redan när han gjorde dessa scener en bit av arbetet till filmen som kom efter Magnolia, Punch-drunk love (2002)? Den har ju liknande tema och problematik med omaka kärlekspar.

Det är parallella historier , sidoberättelser som vi tror har sett förut i filmer som Pulp fiction (1994), Jackie Brown (1997) och Short Cuts (1994). Men icke.
Paul Thomas Anderson gör film som ingen annan. "Slutfinalen" och överraskningen mot slutet känns signifikativt för hans filmskapande, traditionell, men ovissa och skruvade scener. Det regnar ju inte precis "cats and dogs" i en film som Magnolia....
Det är ett drama i sin rätta och bästa bemärkelse ; en film om liv och död. Obegripligt bra. 
TA

Från Metropolitans till Cosmopolitans

Whit Stillmans "Metropolitan" från 1990 är ett mästerverk. Jag älskar den och har sett den flera gånger. Vet inte riktigt varför egentligen. Det är en berättelse från överklassens New York, om ett gäng mycket privilegierade studenter vars värld skakas om när en yngling från "utsidan" kommer in i gruppen.
Stämningen, romantiken och inte minst den fantastiska dialogen är några element som gör att den funnit en plats i mitt hjärta.

Sedan dess har Stillman inte riktigt nått upp till den nivån, men Barcelona (1994), The Last days of disco (1998) och hans senaste biofilm Damsels in distress (2011) har alla varit sevärda och innehållit hög charmfaktor.

Nu har Stillman också provat på tv-formatet. Jättesajten Amazon har gett sig in i tv-serie-branschen och producerar helt egna produkter, ungefär som HBO och Netflix gjort ett tag.
The Cosmopolitans var en av dessa premiärer i höst, en pilot på 25 minuter som premiärvisades i slutet av augusti och nu är frågan om det blir något mer.
Personligen hoppas jag verkligen på det.

The cosmopolitans är en typisk Stillman. Vi får följa några unga rika amerikaner i Paris och 25 minuter är kort men en hel del hinner ändå hinna och karaktärerna har bakgrunder och komplicerade förhållanden och det festas och pratas en massa. Precis som man vill ha det när gäller Stillman.

I rollerna hittas mest ganska okända ansikten men Adam Brody sågs i Damsels in distress och har tidigare mest gjort sig ett namn i tv-serierna The O.C och Gilmore girls. Och han är mycket bra här.

Men den som tar hem avsnittet och strålar mest är favoriten Chloë Sevigny som bott länge i Paris och fnyser åt dom andra som kallar sig "parisians" efter att ha bott där i ett halvår. Sevigny och rollen som Vicky här känns som arketypen för Stillmans rika, bortskämda och vilsna amerikaner, oavsett om de lallar omkring hemma på Manhattan eller försöker skaffa sig ett liv i Paris.

Om serien får en fortsättning beror mycket på responsen från tittarna och än så länge har jag inte kunnat få fram hur det ser ut på den fronten.
Men jag hoppas att det blir fler avsnitt, en komedi-drama-serie som The cosmopolitans saknas bland alla kriminalare och politiska dramer som går tretton på dussinet nu i alla möjliga kanaler.

Göran.

I Claude Lelouchs film En man och en kvinna (1966) möts en rallyförare (Trintignant) och en filmscripta (Aimée). Båda har barn på samma internat. Båda har mist sin partner. Det pendlar mellan svart vitt och färg film. Det är flera stunder av musik och bilder på paret. Bilder på hur lyckliga de är under en båtfärd, hur de leker med barnen på stranden och hur de åker bil tillsammans. Det är bilder på hur de tänker på varandra och deras önskningar.

Detta är en mycket fransk film i den meningen att den är sensuell och förförisk vacker.
I Den Stora Kärleken ser man komplikationer. Hon ser sin tidigare partner igen i sin nya kärlek.
Vad är det som gör deras kärlek?
Humor och förståelse.
Han påminner ju om hennes tidigare man. Hennes förre partner var en stuntman. Nuvarande kärleksintresset kör farliga lopp i Monte Carlo. Folk dör längs på vägarna. Han riskerar sitt liv. Hon själv skapar nya världar. De båda lever för en sorts eskapism.

60-talet var synnerligen en fascinerad tid: i klädmodet, livsstilen, och fransk film var radikal och utmanande, konstnärlig, frågevis, nyfiken och fylld av humanism. Idag är den möjligen mest bara humanistisk. På 60-talet hade man också sådana stjärnor, som i den här filmen Anouk Aimée, hon är trollbindande och får mig i hypnotisk tillstånd. Hon är fantastisk. Men Jean-Louis Trintignant är inte sämre han. Även han utrustad med ett fördelaktigt utseende, värme och en naturlighet. Deras kärleksmöte, deras pratstunder och vibrationer är rena konstverket. Dialogen är också tidstypisk och stundtals magnifik. Förtjusas över hur de kan titta på varandra blygsamt och samtidigt storögt  och prata om varför man bara går på bio när man är glad. Borde man inte gå på bio när man är ledsen också?

Hon skickar ett telegram till honom under rallytävlingen i Monte carlo. "Bravo, älskar dig, Anne" läser han och vi ser honom springa som ett liten pojke längs hotellets korridorer. Upprymd av energi och glädje. Hennes mod stärker honom. Hennes kärleksförklaring är allt han längtat efter. Hans bilar och tävlingar är knappast viktiga längre. Han sätter sig i bilen och tänker nu köra så fort det bara går till Paris. Regnet öser ner, och han kör hela dagen, hela natten, hela morgonen, en ny dag, en ny kväll, och en ny natt.  Händerna på ratten, och han tänker på när han kommer fram. Vad gör han då? Åker han hem till henne? Ringer han till henne?
TA

Superåret 2015!

Vi är lite sena på
bollen här, men kan ändå inte låta bli att lägga upp trailern för den nya Star wars-filmen, The force awakens, som har premiär om ungefär ett år.
Man får ju rysningar!

2015 kommer även bjuda på en ny Bond-film, en ny Jurassic Park och en ny Terminator, vilken Arnold igen kommer säga: I´ll be back!

Bara några exempel på det cineastiska smörgåsbord som filmåret 2015 kommer bjuda på!

Göran.

Förhandsbestämt?

Ibland, nu oftare än förr, hittar man riktiga pärlor bland filmer som inte hittar fram till bioduken här i Sverige. 

Så är det med sci-fi-thrillern Predestination (2014) som släpps på dvd & blu-ray här i mitten av december.
Ethan Hawke och nykomligen, australiensiska Sarah Snook toppar denna originella, annorlunda, spännande och kluriga thriller som mixar noir-genren med tidsresor och baseras löst på en novell (All you zombies) av sci-fi- författaren Robert A Heinlein.

Hawke är en personlig favvis och är alltid skön att se, gör aldrig bort sig och klarar av både indie-dramer och actionrullar med bravur. 

Sarah Snook, från Australien där även filmen har producerats, är för mig ett nytt ansikte och gör en jätteinsats här. En otroligt bra och stark roll som går något djupare än normalt i den här typen av film, en högst sevärd liten pärla som alla som gillar genren borde upptäcka men också alla som uppskattar en bra och smart thriller. 

Synd bara att omslaget på den svenska utgåvan är lite missvisande. Man kan lätt tro att det är en random sci-fi-thriller med lite pang-pang och action som man förutbestämt tror ska vara på ett visst sätt.
Men Predestination är mer än så!

Göran.