Obegripligt bra!

14 år har gått. 14 år har passerat sedan jag såg Paul Thomas Andersons Magnolia (inspelad 1999, premiär i Sverige , mars 2000 enligt imdb.com) senast. Frågan jag ställer mig först; vad tycker jag om den idag? Men frågan visar sig vara felställd. Man bör snarare fråga sig: Varför ser jag inte om den här filmen oftare? Kan man älska en film mer än vad jag gör med Magnolia? Jag tror inte det.

Hur sammanfattar man då en sådan enorm filmupplevelse? Man gör det genom  -  Ge upp - ens tanken att ens försöka.

I DVD-utgåvan ser jag också extramaterialet i form av en dokumentär, That moment, en videodagbok under 80 dagar med regissören själv och arbetet med produktionen. Inledningsvis samlar Anderson filmteamet och ser Network (1974) ihop. Och kanske läser jag in för mycket. Men jag tror att han influeras av filmen och dess skildring av direktsändningen av nyhetshowen och det dramatiska som utspelar sig, då ett nyhetsankare förklara självmord.

I Magnolia ser vi en cancersjuk frågesportsvärd vid namn Jimmy Gator (Philip Baker Hall) leda ett teve-program. Men det är inte bara han som plågas i den arenan.

En av barndeltagarna Stanley är trött på att lyda vuxna och aldrig få göra det han vill. Han får inte ens gå på toaletten för producenterna. Hans far pressar honom och hoppas få smaka på prispengarna som tävlingen inbringar till vinnarna.

I en bar någonstans i Los Angeles sitter Donnie (William H Macy) och misströstar om livet. Han kastar en blick mot teve-skärmarna som sänder tävlingsprogrammet. Han säger:  "jag brukade vara smart, men nu är jag bara korkad". Donnie är f d barnstjärnan och var med i programmet under 60-talet. Han är förälskad i tandställningspryde bartendern Brad. Donnie drömmer om egen tandställning , men ingreppet kostar en del, och när han sparkas från jobbet , vet han inte riktigt vad han ska göra...
Han fortsätter: "jag har så mycket kärlek i mig, men har ingen jag kan ge den till". Han åker i sin bil, och ur den hörs tonerna av Gabrielles hit Dreams:
Dreams can come true
Look at me babe im with you
you know you gotta have hope
you know you gotta to be strong


Bara det är fullständigt briljant. En mästare jobbar bara så. Valet av musik, sättet han regisserar och väljer skådespelare och väljer ämne och tema för historien. Bara en mästare jobbar så.

Paul Thomas Anderson berättar i dokumentären That moment, om hur han ville göra en film så snabbt som möjligt efter genombrottet med Boggie nights (1997). Resultatet blev mästerverket  Magnolia. Det säger en del om regissören/manusförfattaren Andersons kapacitet. Det är en film som rymmer så mycket, som skakar om, berör och skapar sagolika stormar och eldlågor i mitt hjärta. I dokumentären om inspelningen får man följa från allra första början med tradiga och utdragna möten om finansiärer och till själva inspelningen där Anderson visar hur han jobbar.

Han vill t e x att Jason Robards i sjuksängen inte använder sin hand alltför mycket när han spelar den dödssjuke Earl patridge. Robards var för övrigt allvarligt sjuk ganska strax före filmprojektet påbörjades.

Samtliga av ensemblen deltar i videodagboken , förutom Tom Cruise. Han gör för övrigt en oerhört imponerade rolltolkning som Earl Patridges förlorade son , sonen som han lämnade. Vad hände då med den förlorade sonen? Han bytte namn till Frankie Mackey Jr och blev en framgångsrik guru, ett affischnamn för mansgrupper och kursledare i raggning, Seduce and destroy ("förför och förstör ").

Om man aldrig sett Tom Cruise så här slemmig, skitstövelliknande och olik sina tidigare roller så har man nog aldrig heller sett Philip Seymore Hoffman mer sympatisk än i filmens roll som sjuksköterskan Phil Parma. Denne vårdar Earl Patridge och kontaktar Frankie Mackey för en försoning mellan far och son, före Slutet.


Det finns en medvetenhet inte bara till filmhistorien utan även om klichéer , rollfiguren Phil Parma säger det också till och med i en scen. "Ni vet det är som är på film: då fadern försöker  hitta sonen som han en gång förlorade"....
Även berättarrösten i filmen jämför fiktion med verklighet, med film och realitet. Det händer märkliga saker på film, men det händer även märkvärdiga ting varje dag i livet också. Händer dem av en anledning? Är det slumpen? Eller är det bara saker som händer?


Filmen Magnolia handlar mycket om vad som driver historie-skrivningen och människors öden. Allt händer igen. Eller kanske inte på exakt samma vis som förr, men det finns uppenbara paralleller. Allt går igen. Men det handlar också om livets ironi och egendomliga nycker, det som skulle bli ett självmord blir "ett perfekt mord". Brandmannen som räddade människor kunde inte rädda sig själv. Han räddade bland annat en croupier som han slog ner härom natten på kasinot osv.

Du tror du är färdig med historien men det förflutna är inte klar med dig. Den devisen finns i samtliga berättelser i filmen Magnolia. Earl Patridges nuvarande fru, Linda (Julianna Moore) ångrar sitt falska spel och liv hon levt med honom, och hamnar i samvetskval nu när han ligger på dödsbädden. Mannen som hon inte älskade i början av deras förhållande. Mannen som hon låg med för pengar. Hon var notoriskt otrogen. Nu älskar hon honom , när tiden snart är förbi....

Earl själv lider av smärtan och själslig oro. Han behöver morfin. Hans ångerfullhet håller på och slår ut honom. Vad har jag gjort av mitt liv? säger han om och om igen. Hur kunde han lämna sin fru och sin son? Och varför var han ständigt otrogen?

Filmhistoriens mest sympatiske polis (innan hade jag föredragit David Morse i 1991 års Indian Runner aspirera på "titeln") får en ny gestalt i Jim (John C Reilly). Han är en starkt troende polis som gärna vill göra rätt för sig. Han underskattar inte yrkets komplexitet och ständiga utmaningar. Men han säger sig vilja hjälpa människor. Han frågar sig Vad kan man förlåta? Allt det svåra vi människor utsätts för i livet. Vad människor inte alltid inser är hur svårt det är att göra rätt. Han får en dag ett störningslarm...ett möte med kvinna kommer förändra hans liv för alltid....

Hans dejt med drogmissbrukaren Rose (Melora Walters) är fantastisk. Tänk om vi skulle sluta spela spel? Tänk om vi skulle sluta imponera på den andre och bara säga vilka vi egentligen är? Vilka svagheter vi besitter?

Kanske påbörjade Anderson redan när han gjorde dessa scener en bit av arbetet till filmen som kom efter Magnolia, Punch-drunk love (2002)? Den har ju liknande tema och problematik med omaka kärlekspar.

Det är parallella historier , sidoberättelser som vi tror har sett förut i filmer som Pulp fiction (1994), Jackie Brown (1997) och Short Cuts (1994). Men icke.
Paul Thomas Anderson gör film som ingen annan. "Slutfinalen" och överraskningen mot slutet känns signifikativt för hans filmskapande, traditionell, men ovissa och skruvade scener. Det regnar ju inte precis "cats and dogs" i en film som Magnolia....
Det är ett drama i sin rätta och bästa bemärkelse ; en film om liv och död. Obegripligt bra. 
TA