I Claude Lelouchs film En man och en kvinna (1966) möts en rallyförare (Trintignant) och en filmscripta (Aimée). Båda har barn på samma internat. Båda har mist sin partner. Det pendlar mellan svart vitt och färg film. Det är flera stunder av musik och bilder på paret. Bilder på hur lyckliga de är under en båtfärd, hur de leker med barnen på stranden och hur de åker bil tillsammans. Det är bilder på hur de tänker på varandra och deras önskningar.

Detta är en mycket fransk film i den meningen att den är sensuell och förförisk vacker.
I Den Stora Kärleken ser man komplikationer. Hon ser sin tidigare partner igen i sin nya kärlek.
Vad är det som gör deras kärlek?
Humor och förståelse.
Han påminner ju om hennes tidigare man. Hennes förre partner var en stuntman. Nuvarande kärleksintresset kör farliga lopp i Monte Carlo. Folk dör längs på vägarna. Han riskerar sitt liv. Hon själv skapar nya världar. De båda lever för en sorts eskapism.

60-talet var synnerligen en fascinerad tid: i klädmodet, livsstilen, och fransk film var radikal och utmanande, konstnärlig, frågevis, nyfiken och fylld av humanism. Idag är den möjligen mest bara humanistisk. På 60-talet hade man också sådana stjärnor, som i den här filmen Anouk Aimée, hon är trollbindande och får mig i hypnotisk tillstånd. Hon är fantastisk. Men Jean-Louis Trintignant är inte sämre han. Även han utrustad med ett fördelaktigt utseende, värme och en naturlighet. Deras kärleksmöte, deras pratstunder och vibrationer är rena konstverket. Dialogen är också tidstypisk och stundtals magnifik. Förtjusas över hur de kan titta på varandra blygsamt och samtidigt storögt  och prata om varför man bara går på bio när man är glad. Borde man inte gå på bio när man är ledsen också?

Hon skickar ett telegram till honom under rallytävlingen i Monte carlo. "Bravo, älskar dig, Anne" läser han och vi ser honom springa som ett liten pojke längs hotellets korridorer. Upprymd av energi och glädje. Hennes mod stärker honom. Hennes kärleksförklaring är allt han längtat efter. Hans bilar och tävlingar är knappast viktiga längre. Han sätter sig i bilen och tänker nu köra så fort det bara går till Paris. Regnet öser ner, och han kör hela dagen, hela natten, hela morgonen, en ny dag, en ny kväll, och en ny natt.  Händerna på ratten, och han tänker på när han kommer fram. Vad gör han då? Åker han hem till henne? Ringer han till henne?
TA