I David O Russells flerfaldigt Oscarsnominerade 70-talsberättelse, American Hustle ser vi två framgångsrika skojare, Irv (Christian Bale) och Sydney (favoriten, Amy Adams) åka dit. FBI-agenten Di Maso (Bradley Cooper) erbjuder dem strafflindring om de samarbetar och hjälper dem sätta dit korrupta politiker. Det blir början på ett spindelnät uppbyggt på lögner och bedrägeri. Vem lurar egentligen vem?

""Man lurar till och med sig själv - för att överleva", säger Irv i filmen. Hans motto ekar i filmen och används också av medhjälperskan och kompanjonen Sydney.
Visst, filmen American Hustle är föga nyskapande eller ens originell, men synd och klaga. Allt är supersnyggt, skådespelarna är magnifika och musiken (Elton John, Santana, Paul McCartney, Donna Summer etc.) och hur berättelsen presenteras , fördjupas, flätas ut och pressas samman och slutförs på!

Det finns flera passningar och blinkningar till inte minst Martin Scorsese, filmen utspelar sig ju också till viss del i maffia och gangster kretsar. Allra tydligast blir det också när självaste Robert De Niro (oannonserad) kliver fram i en smärre biroll som betydelsefull aktör i hela affärskedjan.  

American Hustle har också det som är så grundläggande och så avgörande för den här typen av filmer skall fungera och faktiskt bli - odödliga. En tvist, en vändning och en överraskande slutfinal som lurar skjortan på även filmpubliken. TA

Den Amerikanska Drömmen

Det mest har redan skrivits om en film som Notting hill (1999). Tycker det är rimligt att SVT visar den på julafton. Filmen lever verkligen upp till "må bra epitetet". Här finns förtjusande karaktärer ändå in i små biroller.

Nu när jag ser om filmen för typ 22:e gången noterar jag också Emily Mortimer (Matchpoint) i en liten roll som Hugh Grants dejt. Bättre sent än aldrig, antar jag.
 

Notting hill är som en saga för oss som fortfarande drömmer och hoppas på Kärleken. Det är lite som en vuxen variant av barnens fascination för julen, paketen och Tomten.
Men till skillnad mot Benjamin Syrsa och hans vänner som barnen plötsligt växer upp ifrån , så är frågan kan man bli för gammal för Notting hill? Jag tror inte det, inte så länge du har ett ensamt hjärta...

Blir nyfiken på manusförfattaren Richard Curtis. Fick jag chansen skulle jag gärna fråga honom om varför han återkommer ofta till kärleken mellan amerikansk flickor och engelsmän?

 

Andie McDowell i Fyra bröllop och en begravning (1994), Julia Roberts i Notting hill och Rachel McAdams i About time (2013)....
Enklaste förklaringen vore ju att han själv är gift eller ihop med en amerikansk tjej. Men så verkar det inte vara (han är ju gift med brittiskan scriptan Emma Reed). Kan amerikanskan i hans filmer vara en symbol för kärleken till USA, Hollywood, amerikansk populärkultur? Att han på detta vis tackar för år av förälskelser i biomörkret? Nej, det troliga är väl att det är krav från filmbolagets sida. Med en Rachel, Julia eller Andies hjälp vinner man den amerikanska publiken (marknaden).  Men inte mig emot. Man kan ju vända på det. Hugh Grant är ju och har blivit via filmerna en av Storbritanniens nationalskatter. TA

God Jul!

En enastående studie i filminspelningshaveri

Varför är misslyckanden så mycket mer intressantare än framgång och lycka?
Den ena behöver visserligen inte utesluta det andra. Och det är inte alltid så svart eller vitt eller antingen eller. Men tanken om misslyckandets fascination slår mig när jag ser dokumentären Lost in La Mancha (2002). Kanske för vi lever i ett samhälle där allt förväntas flyta på. Allt förväntas vara "perfekt". En orimlig Solsidan-yta.
Avvikare och förlorare ser man annorlunda på när det hela tiden främjas EN VINNARKULTUR och en slags ONLY THE STRONGEST SURVIVE mentalitet. Inte minst i filmens värld.

Filmen Lost in La Mancha berättar om regissören Terry Gilliams (The Fisher King, 12 apornas armé, Time bandits m fl) inspelningshaveri av en filmatisering på Don Quijote.

Allt som kan gå fel  under in en filmproduktion - händer. Skådespelare saknas, när man väl hittar rätt man på rätt plats, drabbas aktören Jean Rochefort i allvarlig sjukdom och fastnar på hospital.

Filmledningen försöker filma de scener som inte kräver hans närvaro, men det verka vila en förbannelse över filminspelningen. På plats i Spanien , utanför Madrid , nära ett naturreservat börja vädrets makter leva ut sina vilda fantasier. Scener som kräver solljus blir inte att tänka på.  Stormar och jätteregn skyler ner över hela området, åska och ett skyfall som bokstavligt dränker filmproduktionen ner till marken. Nu handlar det inte om att en omtagning till. Nej, det handlar om att rädda all tekniken från förstörelse.....
När ovädret lagt sig har landskapet förändrats och stämmer inte in på filmens "rätta miljö".
Man tvingas förflytta hela "filmmaskineriet" till ett annat område. Förflyttningen tar en hel dag, och ja, ni fattar, om filmmakarna redan låg efter i planeringen, gör inte detta saken bättre...
Och när vädret inte bråkar, störs filmprojektet av alltför många flygplan som flyger över dem....

Förproduktionen är inte heller exemplarisk. Tidsschemat är pressat och tål inga problem eller motgångar. Finansiärer drar sig ur och budgeten bantas ner betydligt. Flera av de olika produktionsdelarna är splittrade; kostym och smink sköts i England. Skådespelarna är svåra att förena (Vanessa Paradis är fast i ett annat filmprojekt och kommer inte loss på grund av kontraktsförpliktelser), eftersom de är upptagna med andra projekt och saknar möjlighet till repetition, det gäller även statisterna... De får ingen möjlighet till repetition. Inspelningen sker i Spanien.

Och den studio man länge letat efter visar vara en oduglig lagerlokal med hemsk akustik... detta är bara ett axplock av en rad problem som kantar inspelningen av filmen The man who killed Don Quijote...

Gilliam förföljs hela tiden av ett gammalt spöke. Hans film Baron Münchhausens äventyr (1989) är ökänd för dess produktionssvårigheter. Filmen blev inte bara dubbelt så dyr och göra, den hade ständiga problem, och kostade mycket möda, kraft och realisera. Till en början saknade man kostymer och hästar, men man hade skådisar. I Don Quijotes fall mals alla nödvändiga ingredienser ner och plötsligt står hela filmteamet alldeles överrumplade. Vad händer? Vad håller på och hända med filmen? Den glider ju ifrån oss....

Flera av Gilliams medarbetare säger att "kaos" är normal stämning under hans tidigare filmarbeten. Han själv drivs av att göra "nästan omöjliga filmer", de främjar hans kreativitet. I 10 år har han jobbat med filmen, letat länge efter finansiärer. Hans filmer är ofta för dyra för små bolag och för excentriska för Hollywood-jättarna, därav hans inte helt okomplicerade arbetssituation....

Det är mycket intressant och se Johnny Depp diskutera med regissören själv om filmen. Filmen ska handla om en reklamsnubbe spelad Depp som förflyttas till 1600-talet. Han förväxlas med någon annan och kommer på så sätt nära Don Quijote. Don Quijotes öde är också relevant: en idealist, en drömmare som omges av berättelser och romaner. Han är gammal, i 60 års åldern och bestämmer sig för skapa och uppleva de världar, han läser och drömmer om...en del i Gilliams "stab" säger att han liknar Don Quijote i flera avseenden...

 
Han är dock inte den förste som tar sig an "den omöjliga filmen". Redan på 50-talet påbörjade legenden Orson Welles en egen version på Don Quijote. Han blev besatt av produktionen, fick finansiera den bitvis ur egen ficka. Men 1985 när han avlider är inte filmen färdigställd.

När jag ser en film som Lost in La Mancha tänker jag på hur många gånger har jag "torskat" på extramaterial som finns på filmers dvd-utgåvor. Där får man ofta se bakom kulisserna och inspelningen av filmen. De är ofta långa och överflödiga. Intetsägande intervjuer och mycket uppvisning av teknik och hur ingenjörer skapar arketyper och modeller. De förringar ofta filmens magi och eftermäle. Man drabbas ofta av besvikelser och en känsla och en tanke av "vad det bara så, inte mer?". Det händer något när man visar upp hur man fejkar i filmens värld. Och ofta inte till det positiva.

Noah Baumbach. Foto: Anders Olsson

När regissören Noah Baumbach (The Squid and the whale, Francis Ha, Greenberg m fl) besökte Bergmanveckan, 2013, hyste han en varnings finger mot extra material och se bakom kulisser material. Han menade att man ska bara se filmen E T (1982), och inte se eller fördjupa sig i hur den gjordes och spelades in. När man får se ALLT försvinner ju mystiken och magin...

Det är dock annorlunda med en film som Lost in La Mancha, eftersom det handlar om en film som aldrig blev av. Och det visar lite av vad som kunde ha blivit filmkonst men aldrig fick filmiskt liv. Vi glömmer nog alltför ofta hur komplext och faktiskt svårt det är med och göra film.....det handlar ju om hårt arbete: ledarskap, ideal planering, ta rätt beslut, stort ansvar, ett maskineri som ska oljas och fungera och en hel del fingertoppskänsla och omprioriteringar, när saker inte blir som man vill.

Filmen Lost in La Mancha lämnar också adekvata frågor: hur repar man sig efter ett så smärtsamt kreativt fall?  Är det ens möjligt? TA  

Vackert och sorgligt i Hanekes Amour

I Michael Hanekes Cannesvinnare Amour (2012) ser vi ett äldre pensionerat par boende i Paris. De är hemkomna från en klassisk konsert. Man förstår att de har levt med varandra länge.
I sängen den natten beter sig Anne märkligt.
På frukosten dagen efter händer det också.....
Det som händer många och som knappast är något man förbereds på.
Georges har precis fått sitt ägg kokt av henne. Han föreslår att dem borde åka in till skivaffären för och köpa en CD med ett visst musikstycke som hon tycker så mycket om.
Men han får inget svar.
Anne stirrar bara bort mot väggen. I ögonen lyser inget liv. Hon andas och sitter där men hennes medvetande har solkats ner.
Hon har drabbats av en stroke.

Hennes man får sedan vårda om henne och historien skildrar mestadels tiden före slutet. Hon frågar honom vad som är meningen med allt detta? Hon skapar ju bara krångel och jobb för dem båda. Vad är det då för mening och leva?
Georges smeker hennes hand och baddar hennes panna. Och säger tryggt att "så skall hon inte tänka". Hur hade hon resonerat om rollerna var ombytta? Hon vårdare och han den som krävde omsorg?

Som andra tidigare påpekat: det är en bedrift och göra en film på sådan begränsad yta med en sådan intensitet i berättelsen. Det kretsar ju bara i parets lägenhet , kring hennes sjukdom och dagliga rutiner som hon inte längre förmår och klara av. Amour visar svårigheten i ett långt äktenskap när den ena parten slutar fungera. "Hon är lika försvarslös som ett litet barn men kräver att hon ska behandlas som en vuxen", säger Georges till parets vuxna dotter spelad av Isabelle Huppert.

Förnedringen att bli matad. Förnedringen att man kissat på sig i sängen utan att man märkt det själv. Förnedringen att man inte längre klarar att gå upp från sängen eller ens kunna röra sig utan rullstol. Det som ser konstigt ut i ett försa ögonkast när Anne ber sin man hämta fotoalbumen under en middag, blir vid en andra tanke, genast nödvändigt.
Hon måste få se LIVET , se bilderna från förr, känna hur minnen kommer tillbaka fullt med liv, rörelse och färger och människor, platser och miljöer. LIVET var  VACKERT säger hon och rättar glasögonen.

Amour är Michael Hanekes kanske mest utmärkande film hittills i karriären. Kanske inte själva dödstemat, men hur historien sätter äldre människor i centrum och hur deras skildring nog är rätt familjär för många. En av den före detta musikläraren Annes tidigare pianoelever besöker paret och märker att något har hänt när han ser henne i rullstol. Men paret vill helst undvika ämnet. Den före detta studenten som nu är erkänd tolkare av Schubert säger: "det är både vackert och sorgligt och besöka ert hem". En beskrivning som är talande för hela filmen, enligt mig.

Haneke, Riva och Trintignant under inspelningen av Amour

Om jag inte har fel så har regissören beskrivit filmen som en "skräckfilm". Och det ligger något i det. Det är en skräckfilm och se nära och anhörigas stjärnor slockna. Se hur de slutar fungera, hur talet inte längre är självklart och hur deras beteendemönster alltmer liknar ett barns. De till och med pratar om barndomen och verka leva i den. Och som ett barn skriker dem och de skriker "ont" utan att ens känna smärta. Det är livets nedmontering. De är fullkomligt skrämmande och monumentalt vemodigt.
Allt som utmärkt en person bara dras bort och vad blir kvar?
En människa nedbäddad i en säng , väntan på sitt avsked....
Det är den mest skrämmande skräckfilm som finns och gjorts, eftersom det är på riktigt. Det är verklighetens skräckfilm. Om ens film, på film kan man ju låtsas, klippa bort, spola tillbaka, ta om tagning och så vidare. Om det ändå kunde göras något sådant i verkligheten....

I filmen ser vi Jean-Louis Trintignant (En man och en kvinna) spela Georges. Och jag vet att han spelar en musiklärare här och är en diametralt annorlunda karaktär jämfört med racerföraren i En man och en kvinna (1966). Men om man släpper logiken och låter fantasin rinna iväg...så visst...så skulle Amour kunna vara slutfasen för den lyckliga och levnadsglada unga mannen på 60-talet...leker man dylikt med liknande tankar blir Amour också mer än bara det man ser och upplever. Nu är det aldrig något man behöver när man ser en film av Michael Haneke. Självklart håller han stilen med att inte underskatta publiken.
Filmen börjar som den slutar och slutar som den....ja det är frågan....
TA

10 minnesvärda filmposters

1) NÄR LAMMEN TYSTNAR (1991)

2) TRAINSPOTTING (1996)

3) JURASSIC PARK (1993)

4) HAJEN (1975)

5) A CLOCKWORK ORANGE (1971)

6) GOLDFINGER (1964)

7) ÖRNNÄSTET (1968)

 8) THE GONNIES (1984)

9) THE LOST BOYS (1987)

10) BLADE RUNNER (1982)

INTERSTELLAR amerikansk film i regi av Christopher Nolan
Medverkande: Matthew McCoughney, Anne Hathaway,
John Lithgow, Matt Damon, Jessica Chastin,
Casey Affleck m fl.
Speltid: 2 tim 49 min
Betyg: AT AT AT AT

Förra året var det Alfonso Cuaróns Gravity som överraskade och förnyade rymdgenren. Batman-regissören Christopher Nolan går i liknande spår med Interstellar.

Jordbrukaren, ingenjören, vetenskapsmannen och ex-piloten Cooper (McCougney) tvingas lämna sina barn för att rädda dem och hela mänskligheten. Det är en sorts damm som förstör grödorna och riskerar att ödelägga hela världsbefolkningen...

Det är mycket kring gravitations, relativitetsteorier osv, mycket skall undertecknad erkänna gick  honom alldeles förbi. Och det är ju vanskligt när man ser film , men till skillnad mot Nolans tidigare komplicerade Inception (2010) så pockar Interstellar på min hela uppmärksamhet , tack vare rymdtemat men framförallt så slår den gråtmilda historien om far och dotter an på mina känslor. Och som den gör det!

Hans Zimmers musik har en del "sågat", själv faller jag pladask. Han har gjort tidigare underverk med filmer som t ex  Gladiator (2000), men frågan om han inte nu överträffar sig själv någonsin. Det är musik som är....gudabenådad.
Liksom filmen är den majestätisk och makalös storslagen. Nej, det är inte Michael Bay, det här är bisarrt nog mer sparsmakat inte minst i effekter och Hoyte van Hoytemas foto är spektakulärt i all sin sin enkla form.

Det är en väldigt fascinerande filmupplevelse som nog bara kommer till rättvisa på stor duk. Ensemblen är lysande och verkar trivas som fiskar i vattnet.
 I rymden är det kallt, och det smittar av sig på åskådaren. Det är en lång film men det känns aldrig direkt tråkigt. Man känner för karaktärerna och som alltid: Vad finns där ute i rymden? Frågor som visserligen besvarats sedan Ridley Scotts stilbildande Alien (1979). Nolans film har dock mer gemensamt med 2001 (1968) än någon skräckthriller. Bland okända galaxer börjar människan bli mer medveten om Livet, Döden och andra stora ting....

Mellan rymdfarkosterna , robotar, svåra logistiska utmaningar och tekniska nedbrytningar finns en personlig film från "superregissören" Nolan: En direkt kärleksförklaring till far och dotter, om föräldraskap, om tidens förgänglighet och hastighet och om olika parallella världar etc.

Det dröjer inte länge in i filmen , ja förtexten hinner väl i princip presenteras och boom!  Så känner jag så starkt i mitt hjärta och jag vill bar utbrista hur mycket "JAG ÄLSKAR FILM"!
Sorgen i berättelsen kan jag heller inte bortse ifrån. Kommer Cooper få se sina barn igen? Vad försökte han göra när åren gick och hans barn växte upp och fick egna barn? Vad väljer han och göra? Rädda sig själv för att få se sina barn igen eller Rädda Mänskligheten?

Jo, det är abstrakta ting som intresserar Christopher Nolan, och det är väl lite av hans adelsmärke , men hans filmer vore inte lika delikata och STORA, om de inte hela tiden riskerade att ligga på gränsen till det överdrivna och det pretentiösa; här finns det också en rad likheter med storfilmer från gårdagens Hollywood, t e x Spielbergs Närkontakt av tredje graden (1977). Ser redan kolossalt framemot nästa Nolan-produktion. TA