En enastående studie i filminspelningshaveri

Varför är misslyckanden så mycket mer intressantare än framgång och lycka?
Den ena behöver visserligen inte utesluta det andra. Och det är inte alltid så svart eller vitt eller antingen eller. Men tanken om misslyckandets fascination slår mig när jag ser dokumentären Lost in La Mancha (2002). Kanske för vi lever i ett samhälle där allt förväntas flyta på. Allt förväntas vara "perfekt". En orimlig Solsidan-yta.
Avvikare och förlorare ser man annorlunda på när det hela tiden främjas EN VINNARKULTUR och en slags ONLY THE STRONGEST SURVIVE mentalitet. Inte minst i filmens värld.

Filmen Lost in La Mancha berättar om regissören Terry Gilliams (The Fisher King, 12 apornas armé, Time bandits m fl) inspelningshaveri av en filmatisering på Don Quijote.

Allt som kan gå fel  under in en filmproduktion - händer. Skådespelare saknas, när man väl hittar rätt man på rätt plats, drabbas aktören Jean Rochefort i allvarlig sjukdom och fastnar på hospital.

Filmledningen försöker filma de scener som inte kräver hans närvaro, men det verka vila en förbannelse över filminspelningen. På plats i Spanien , utanför Madrid , nära ett naturreservat börja vädrets makter leva ut sina vilda fantasier. Scener som kräver solljus blir inte att tänka på.  Stormar och jätteregn skyler ner över hela området, åska och ett skyfall som bokstavligt dränker filmproduktionen ner till marken. Nu handlar det inte om att en omtagning till. Nej, det handlar om att rädda all tekniken från förstörelse.....
När ovädret lagt sig har landskapet förändrats och stämmer inte in på filmens "rätta miljö".
Man tvingas förflytta hela "filmmaskineriet" till ett annat område. Förflyttningen tar en hel dag, och ja, ni fattar, om filmmakarna redan låg efter i planeringen, gör inte detta saken bättre...
Och när vädret inte bråkar, störs filmprojektet av alltför många flygplan som flyger över dem....

Förproduktionen är inte heller exemplarisk. Tidsschemat är pressat och tål inga problem eller motgångar. Finansiärer drar sig ur och budgeten bantas ner betydligt. Flera av de olika produktionsdelarna är splittrade; kostym och smink sköts i England. Skådespelarna är svåra att förena (Vanessa Paradis är fast i ett annat filmprojekt och kommer inte loss på grund av kontraktsförpliktelser), eftersom de är upptagna med andra projekt och saknar möjlighet till repetition, det gäller även statisterna... De får ingen möjlighet till repetition. Inspelningen sker i Spanien.

Och den studio man länge letat efter visar vara en oduglig lagerlokal med hemsk akustik... detta är bara ett axplock av en rad problem som kantar inspelningen av filmen The man who killed Don Quijote...

Gilliam förföljs hela tiden av ett gammalt spöke. Hans film Baron Münchhausens äventyr (1989) är ökänd för dess produktionssvårigheter. Filmen blev inte bara dubbelt så dyr och göra, den hade ständiga problem, och kostade mycket möda, kraft och realisera. Till en början saknade man kostymer och hästar, men man hade skådisar. I Don Quijotes fall mals alla nödvändiga ingredienser ner och plötsligt står hela filmteamet alldeles överrumplade. Vad händer? Vad håller på och hända med filmen? Den glider ju ifrån oss....

Flera av Gilliams medarbetare säger att "kaos" är normal stämning under hans tidigare filmarbeten. Han själv drivs av att göra "nästan omöjliga filmer", de främjar hans kreativitet. I 10 år har han jobbat med filmen, letat länge efter finansiärer. Hans filmer är ofta för dyra för små bolag och för excentriska för Hollywood-jättarna, därav hans inte helt okomplicerade arbetssituation....

Det är mycket intressant och se Johnny Depp diskutera med regissören själv om filmen. Filmen ska handla om en reklamsnubbe spelad Depp som förflyttas till 1600-talet. Han förväxlas med någon annan och kommer på så sätt nära Don Quijote. Don Quijotes öde är också relevant: en idealist, en drömmare som omges av berättelser och romaner. Han är gammal, i 60 års åldern och bestämmer sig för skapa och uppleva de världar, han läser och drömmer om...en del i Gilliams "stab" säger att han liknar Don Quijote i flera avseenden...

 
Han är dock inte den förste som tar sig an "den omöjliga filmen". Redan på 50-talet påbörjade legenden Orson Welles en egen version på Don Quijote. Han blev besatt av produktionen, fick finansiera den bitvis ur egen ficka. Men 1985 när han avlider är inte filmen färdigställd.

När jag ser en film som Lost in La Mancha tänker jag på hur många gånger har jag "torskat" på extramaterial som finns på filmers dvd-utgåvor. Där får man ofta se bakom kulisserna och inspelningen av filmen. De är ofta långa och överflödiga. Intetsägande intervjuer och mycket uppvisning av teknik och hur ingenjörer skapar arketyper och modeller. De förringar ofta filmens magi och eftermäle. Man drabbas ofta av besvikelser och en känsla och en tanke av "vad det bara så, inte mer?". Det händer något när man visar upp hur man fejkar i filmens värld. Och ofta inte till det positiva.

Noah Baumbach. Foto: Anders Olsson

När regissören Noah Baumbach (The Squid and the whale, Francis Ha, Greenberg m fl) besökte Bergmanveckan, 2013, hyste han en varnings finger mot extra material och se bakom kulisser material. Han menade att man ska bara se filmen E T (1982), och inte se eller fördjupa sig i hur den gjordes och spelades in. När man får se ALLT försvinner ju mystiken och magin...

Det är dock annorlunda med en film som Lost in La Mancha, eftersom det handlar om en film som aldrig blev av. Och det visar lite av vad som kunde ha blivit filmkonst men aldrig fick filmiskt liv. Vi glömmer nog alltför ofta hur komplext och faktiskt svårt det är med och göra film.....det handlar ju om hårt arbete: ledarskap, ideal planering, ta rätt beslut, stort ansvar, ett maskineri som ska oljas och fungera och en hel del fingertoppskänsla och omprioriteringar, när saker inte blir som man vill.

Filmen Lost in La Mancha lämnar också adekvata frågor: hur repar man sig efter ett så smärtsamt kreativt fall?  Är det ens möjligt? TA