INTERSTELLAR amerikansk film i regi av Christopher Nolan
Medverkande: Matthew McCoughney, Anne Hathaway,
John Lithgow, Matt Damon, Jessica Chastin,
Casey Affleck m fl.
Speltid: 2 tim 49 min
Betyg: AT AT AT AT

Förra året var det Alfonso Cuaróns Gravity som överraskade och förnyade rymdgenren. Batman-regissören Christopher Nolan går i liknande spår med Interstellar.

Jordbrukaren, ingenjören, vetenskapsmannen och ex-piloten Cooper (McCougney) tvingas lämna sina barn för att rädda dem och hela mänskligheten. Det är en sorts damm som förstör grödorna och riskerar att ödelägga hela världsbefolkningen...

Det är mycket kring gravitations, relativitetsteorier osv, mycket skall undertecknad erkänna gick  honom alldeles förbi. Och det är ju vanskligt när man ser film , men till skillnad mot Nolans tidigare komplicerade Inception (2010) så pockar Interstellar på min hela uppmärksamhet , tack vare rymdtemat men framförallt så slår den gråtmilda historien om far och dotter an på mina känslor. Och som den gör det!

Hans Zimmers musik har en del "sågat", själv faller jag pladask. Han har gjort tidigare underverk med filmer som t ex  Gladiator (2000), men frågan om han inte nu överträffar sig själv någonsin. Det är musik som är....gudabenådad.
Liksom filmen är den majestätisk och makalös storslagen. Nej, det är inte Michael Bay, det här är bisarrt nog mer sparsmakat inte minst i effekter och Hoyte van Hoytemas foto är spektakulärt i all sin sin enkla form.

Det är en väldigt fascinerande filmupplevelse som nog bara kommer till rättvisa på stor duk. Ensemblen är lysande och verkar trivas som fiskar i vattnet.
 I rymden är det kallt, och det smittar av sig på åskådaren. Det är en lång film men det känns aldrig direkt tråkigt. Man känner för karaktärerna och som alltid: Vad finns där ute i rymden? Frågor som visserligen besvarats sedan Ridley Scotts stilbildande Alien (1979). Nolans film har dock mer gemensamt med 2001 (1968) än någon skräckthriller. Bland okända galaxer börjar människan bli mer medveten om Livet, Döden och andra stora ting....

Mellan rymdfarkosterna , robotar, svåra logistiska utmaningar och tekniska nedbrytningar finns en personlig film från "superregissören" Nolan: En direkt kärleksförklaring till far och dotter, om föräldraskap, om tidens förgänglighet och hastighet och om olika parallella världar etc.

Det dröjer inte länge in i filmen , ja förtexten hinner väl i princip presenteras och boom!  Så känner jag så starkt i mitt hjärta och jag vill bar utbrista hur mycket "JAG ÄLSKAR FILM"!
Sorgen i berättelsen kan jag heller inte bortse ifrån. Kommer Cooper få se sina barn igen? Vad försökte han göra när åren gick och hans barn växte upp och fick egna barn? Vad väljer han och göra? Rädda sig själv för att få se sina barn igen eller Rädda Mänskligheten?

Jo, det är abstrakta ting som intresserar Christopher Nolan, och det är väl lite av hans adelsmärke , men hans filmer vore inte lika delikata och STORA, om de inte hela tiden riskerade att ligga på gränsen till det överdrivna och det pretentiösa; här finns det också en rad likheter med storfilmer från gårdagens Hollywood, t e x Spielbergs Närkontakt av tredje graden (1977). Ser redan kolossalt framemot nästa Nolan-produktion. TA