I Michael Hanekes Cannesvinnare Amour (2012) ser vi ett äldre pensionerat par boende i Paris. De är hemkomna från en klassisk konsert. Man förstår att de har levt med varandra länge.
I sängen den natten beter sig Anne märkligt.
På frukosten dagen efter händer det också.....
Det som händer många och som knappast är något man förbereds på.
Georges har precis fått sitt ägg kokt av henne. Han föreslår att dem borde åka in till skivaffären för och köpa en CD med ett visst musikstycke som hon tycker så mycket om.
Men han får inget svar.
Anne stirrar bara bort mot väggen. I ögonen lyser inget liv. Hon andas och sitter där men hennes medvetande har solkats ner.
Hon har drabbats av en stroke.
Hennes man får sedan vårda om henne och historien skildrar mestadels tiden före slutet. Hon frågar honom vad som är meningen med allt detta? Hon skapar ju bara krångel och jobb för dem båda. Vad är det då för mening och leva?
Georges smeker hennes hand och baddar hennes panna. Och säger tryggt att "så skall hon inte tänka". Hur hade hon resonerat om rollerna var ombytta? Hon vårdare och han den som krävde omsorg?
Som andra tidigare påpekat: det är en bedrift och göra en film på sådan begränsad yta med en sådan intensitet i berättelsen. Det kretsar ju bara i parets lägenhet , kring hennes sjukdom och dagliga rutiner som hon inte längre förmår och klara av. Amour visar svårigheten i ett långt äktenskap när den ena parten slutar fungera. "Hon är lika försvarslös som ett litet barn men kräver att hon ska behandlas som en vuxen", säger Georges till parets vuxna dotter spelad av Isabelle Huppert.
Förnedringen att bli matad. Förnedringen att man kissat på sig i sängen utan att man märkt det själv. Förnedringen att man inte längre klarar att gå upp från sängen eller ens kunna röra sig utan rullstol. Det som ser konstigt ut i ett försa ögonkast när Anne ber sin man hämta fotoalbumen under en middag, blir vid en andra tanke, genast nödvändigt.
Hon måste få se LIVET , se bilderna från förr, känna hur minnen kommer tillbaka fullt med liv, rörelse och färger och människor, platser och miljöer. LIVET var VACKERT säger hon och rättar glasögonen.
Amour är Michael Hanekes kanske mest utmärkande film hittills i karriären. Kanske inte själva dödstemat, men hur historien sätter äldre människor i centrum och hur deras skildring nog är rätt familjär för många. En av den före detta musikläraren Annes tidigare pianoelever besöker paret och märker att något har hänt när han ser henne i rullstol. Men paret vill helst undvika ämnet. Den före detta studenten som nu är erkänd tolkare av Schubert säger: "det är både vackert och sorgligt och besöka ert hem". En beskrivning som är talande för hela filmen, enligt mig.
 |
| Haneke, Riva och Trintignant under inspelningen av Amour |
Om jag inte har fel så har regissören beskrivit filmen som en "skräckfilm". Och det ligger något i det. Det är en skräckfilm och se nära och anhörigas stjärnor slockna. Se hur de slutar fungera, hur talet inte längre är självklart och hur deras beteendemönster alltmer liknar ett barns. De till och med pratar om barndomen och verka leva i den. Och som ett barn skriker dem och de skriker "ont" utan att ens känna smärta. Det är livets nedmontering. De är fullkomligt skrämmande och monumentalt vemodigt.
Allt som utmärkt en person bara dras bort och vad blir kvar?
En människa nedbäddad i en säng , väntan på sitt avsked....
Det är den mest skrämmande skräckfilm som finns och gjorts, eftersom det är på riktigt. Det är verklighetens skräckfilm. Om ens film, på film kan man ju låtsas, klippa bort, spola tillbaka, ta om tagning och så vidare. Om det ändå kunde göras något sådant i verkligheten....
I filmen ser vi Jean-Louis Trintignant (En man och en kvinna) spela Georges. Och jag vet att han spelar en musiklärare här och är en diametralt annorlunda karaktär jämfört med racerföraren i En man och en kvinna (1966). Men om man släpper logiken och låter fantasin rinna iväg...så visst...så skulle Amour kunna vara slutfasen för den lyckliga och levnadsglada unga mannen på 60-talet...leker man dylikt med liknande tankar blir Amour också mer än bara det man ser och upplever. Nu är det aldrig något man behöver när man ser en film av Michael Haneke. Självklart håller han stilen med att inte underskatta publiken.
Filmen börjar som den slutar och slutar som den....ja det är frågan....
TA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar