Tio minnesvärda Bondskurkar

Christoph Waltz (Inglorious basterds, Django unchained) spelar ju Ernst Stavro Blofeld i Spectre. Han är i praktiken ganska nedtonad och får begränsat med utrymme i filmen. Han är nästan en smärre besvikelse i filmen. Jag tillhörde dem som blev genast entusiastiska när det var klart att Waltz skulle spela Bond-skurk. Han är bra i filmen, men jag hade gärna sett honom vara mer involverad i berättelsen och få spela ut mer, ta mer plats helt enkelt. Och när jag tänker efter så är det skurkarna som kanske inte varit klockrena i Daniel Craigs annars suveräna Bondsvit. Vad det beror på tåls ju och fundera över. Javier Bardem är ju precis som Chrstoph Waltz, en vansinnigt duktig skådis , men i Skyfall (2012)  försvann även han in i ett gråare lyster. Och detsamma måste sägas med Mads Mikkelsen i Casino royale (2006). I den starka Bondtraditionen brukar ju Bondskurkarna var minst lika karismatiska som säg hjälten själv eller Bondbrudarna. TA
Nedanför följer en lista över Tio minnesvärda Bondskurkar genom åren....

1)  Max Zorin (Christopher Walken) i Levande måltavla (1985)

2) Scaramanga (Christopher Lee) i Mannen med den gyllene pistolen (1972)

3) Oddjob (Harald Sakata) i Goldfinger (1964)

4) Blofeld (Donald Pleasence) i Man lever bara två gånger (1967)

5)  Largo (Klaus Maria Brandauer)  i Never say never again (1983)

6)  Hugo Drax (Michael Lonsdale) i Moonraker (1979)

7) Dario (Benecio Del toro) i Licence to kill (1989)

8) Locque (Michael Gothard) i Ur dödlig synvinkel (1981)

9) May day (Grace Jones) i Levande måltavla (1985)

10) Trevelyan (Sean Bean) i Goldeneye (1995)

Storstilat 007-äventyr som gör fansen gott

SPECTRE brittisk-amerikanskt actionäventyr i regi av Sam Mendes.
Medverkande: Daniel Craig, Christoph Waltz, Lèa Seydoux, Monica Belluci,
Ben Whishaw, Ralph Fiennes, Naomie Harris m fl.
Speltid: 2 tim 20 min
Betyg: AT AT AT AT

Efter en uppmärksammad aktion i Mexico City stängs agent 007 av från tjänst och  kommande uppdrag. Hans chef M (Ralph Fiennes) introducerar för honom en ny säkerhetschef, C (Andrew Scott) I  Cs vision lyssnas alla av, inklusive M15 agenterna. Han företräder ett bevakningssamhälle med stora bokstäver. "Orwells värsta mardröm", utbrister M när han får höra om vad som är i görningen.
Bond (Craig) har aldrig varit den lydige eller den som följer reglerna eller chefers order. Och filmen Spectre är inget undantag.

Han ber om hjälp från Moneypenny (Harris) och ständiga pryl-fixaren Q (Whishaw). Bond jagar information och dem män som förre M-chefen (Judi dench) före sin död gav honom och finna...
Spår leder honom till hans eget förflutna och successivt närmar han sig brottssyndikatet SPECTRE som styrs av Ernst Stavro Blofeld (Waltz) och vars flera medlemmar har passerat 007s revy i dem tidigare filmerna....

Daniel Craig har en fin svit och fin period i den långlivade agent-serien. Ändå sedan hans debut i 2006 års Casino royale har han ingjutit nytt blod i Bond. Nu i hans fjärde film uttrycker han fullt självförtroende och ger skäl att tro att han är den bäste aktören som gestaltat agent någonsin. Han fyrar av några one-liners, annars är han intakt med en tystlåten mördarmaskin som springer karaktäristiskt , präglad av hans "superkropp".

Inledningen är massiv och hör till seriens kanske allra spektakulära scener, vill inte avslöja för mycket men allt når sitt klimax mitt under en märkliga Dödens dag festival i Mexico city där innevånarna är alla utklädda i skelettmundering. Mitt i all trafik och folkmyller utspelar sig en duell , ett vildsint handgemäng i en okontrollerad och härjad fritt helikopter. Och så fortsätter det. SPECTRE har liksom dem tidigare filmerna , högt tempo och en del distans till seriens traditioner och små , små detaljer får en och le och njuta. Det pyntas med en hel del referenser eller passningar till dem äldre filmerna, bilen Aston Martin kommer fram igen, till exempel. Bond har aldrig varit annat än pojkfantasier , i Daniel Craigs kostym har det blivit en smula djupare, vi får ju lära kvinnotjusaren/ mördarmaskinen lite mer, och om det mörker och sår från hans barndom som han ständigt försöker dölja....

Bondbrudarna är fantastiska, franska nya stjärnan Lea Seydoux (Blå är den varmaste färgen) spelar dotter till Mr White som Bond svor att skydda för att i gengäld komma åt information om SPECTRE. Seydoux har den där svala attityden som  påminner om och gjorde Dianiela Bianchi lika vacker i Agent 007 ser rött (1963).

 Italienska Monica Belluci syns desto mindre , men hinner ändå förföra agenten liksom publiken....

Miljöerna är svårslagna och hisnande, vad sägs om ett snöigt Österrike, ett stekhett Tanger i Marocko , ett Rom med kyrkor och nätter av biljakter m.m?

Thomas Newmans musik är högklassig och ger filmen nödvändig nerv och känsla av spänning. Sam Smiths ledmotiv Writing in the wall är däremot en liten besvikelse. Flera har jämfört hans Bondlåt med Gladys Knights Licence to kill (1989), men jag ser inte likheterna, dessvärre...
Men man kan inte få allt.

Filmen är även lite för lång för sitt eget bästa. Slutfinalen skvallrar väl något om framtiden, men sista halvtimmen blir lite väl av en transportsträcka och framförallt lite tröttsamt tjatig. Varför måste skurken plötsligt återuppstå? Han är svår och döda. Det är klart.....

Sammanfattningsvis är SPECTRE ett storstilat Bond-äventyr som gör fansen gott och är ett måste för er som gillade SKYFALL (2012) . Låt oss nu hoppas att Daniel Craig fortsätter och spela agenten i flera kommande filmer....
TA

Urusel uppföljare

Det är upprörande, väldigt upprörande. Kaj Pollacks uppföljare till Såsom i himmelen (1999) heter Så  ock på jorden (2015) och jag grejar inte ens se färdigt hela filmen. Jag vill inte vara en sådan som sågar och angriper regissörer eller filmer. Men i det här fallet är jag alldeles för upp-triggad för att låta det vara. Film är för viktigt för mig för att jag bara ska nicka till och vara förlåtande och förstående. Jag behöver få ur mig vreden, tyvärr, för att kunna gå vidare. Jag behöver skriva ur mig vreden för och kunna lugna mig.

Jag var väl en av få som kanske trodde på denna uppföljare och jag var ju på väg och se den här filmen på bio tidigare i höstas. Med facit i hand var det tur att jag aldrig gav mig i väg mot biografen.  Jag brukar normalt tycka att folk som vill ha tillbaka sina pengar när dem sett en film som inte föll dem i smaken, är ute och cyklar.
Vad då? Det är ju bara en film.
Men nu när jag själv försöker se Så ock på jorden blir jag först irriterad och störd av allt överspel och enformiga scener med skrik och gapande och karaktärer som verkar drabbats av smärre ADHD. Och det känns som man blir lurad. Blåst på konfekten. Eller kanske allra värst, det känns som slöseri på ens värdefulla tid.
I filmen smälls det åtskilliga gånger i dörrar och inledningen är direkt plågsam när "hjältinnan", Lena (Frida Hallgren) skall föda barn och det körs i iskall vinter i norrländska skogar och barnmorskan kommer inte och den lokala bygdens präst ligger stupfull mitt i vägen...
Det är maxat, för maxat....
Och skådespelare som normalt är duktiga (Hallgren inte minst) framstår som högst mediokra i den här filmen. Det värsta är att filmen börjar aldrig, det finns ingen större intrig eller ens historia och berätta här. Michael Nyqvist saknas minst sagt , och jag börjar undrar om han inte bar upp originalfilmen - alldeles själv.

Kärlekshistorien är makalöst förutsägbar och det kan den ju få vara, men karaktärerna är ju så ofantligt blanka och förbannat ointressanta. En lastbilschaufför som fastnat i ett konstlat leende och fjäskar med sin uppvaktning så klockorna slår högre än brukligt. Det visar sig att han delar sorgearbetet med filmens hjältinna.
Filmen känns väldigt gammal och daterad, präster som skriker på varandra och säger att "allt är skit", och det blir nästan ironiskt. Det blir nästan som skådisarna vet om att filmen stinker och manuset är lövtunt. Dialogen blir riktat mot projektet dem försöker "tejpa" ihop, men för varje minut som filmen går , blir jag bara argare och besvikelsen hinner aldrig sjunka, man blir mest upprörd. Hur kan en sådan här film få produceras? Hur kunde den ens godkännas av ett filmbolag och producenter?
Jag vill inte vara sådan som jag nu framstår som. Men det här kan vara bland det sämsta som gjorts i det här landet.
Och jag känner mig genast mycket främmande med och läsa dem tidigare positiva omdömena som givits till Så ock på jorden. Har vi sett samma film? Vad är det som dem ser som jag inte ser? Och varför blir så jag otroligt upprörd av den här filmen?
TA

Bier ger oss ännu en gång ett laddat drama

Under en uttryckning finner polisen Andreas (Nikolaj Coster-Waldau) ett vansköt spädbarn hemma hos ett narkomanpar i centrala Köpenhamn. Polisen som nyligen själv blivit pappa blir illa berörd. Den där dagen glömmer han inte i första taget.
Kontrasten blir alltmer stor mellan Andreas  stillsamma och trygga hem med hustrun (Maria bonnevie) och det han upplevt i tjänsten.
Men så en morgon slår katastrofen in i hans liv och i hemmet.
Det som inte får hända, händer....
Och polisen Andreas förlorar allt han har på några sekunder, och när hans tillvaro plötsligt smulas sönder, transformeras han från en man som har haft allting till en man med - ingenting.... Vad händer då med en människa?

Susanne Bier är sedan en tid tillbaka en mycket aktad regissör i min filmvärld. Hon har bjudit mig på väldigt intensiva och känslofyllda filmupplevelser tidigare (Älska mig för evigt, Hämnden, Efter bröllopet), och hon ligger även bakom en av mina absoluta favoritfilmer Bröder (2004). I En andra chans fortsätter hon i liknande spår, hon förädlar sig i det hon behärskar bäst, tunga filosofiska och moraliska tyngd drama berättelser med influenser från Bibeln och liknande texter. Hon fortsätter samarbeta med skådespelare som tillhör Danmarks definitiva toppskikt.

Här ser vi just skådespelarna från Bröder i annorlunda roller: Ulrich Thomsen som alkoholiserad poliskollega till Andreas,  samt suveräne Nikolaj Lie Kaas som obehaglig narkoman och våldsman. Det är en mörk och på många sätt smärtsam berättelse om människans litenhet och människas välvilja som vänder sig emot henne....
Lika mycket en psykologisk studie av människor i olika världar och i svår sorg och extrema situationer är detta en utomordentlig funderare kring, Om alla förtjänar och ha barn och vilka sorts människor är lämpliga föräldrar? TA

Kärleksfull dokumentär om svensk superstjärna

I Stig Björkmans kärleksfulla dokumentär Jag är Ingrid lär vi oss en hel del om den forne svenska superstjärnan Ingrid Bergman. Det är en film som omedelbart tar sig in i hjärtat på åskådaren, mycket tack vare den skickligt berättade och fängslande historien om en sällsynt modern kvinna före sin tid. Det är Michael Nymans undersköna musik, Alicia Vikanders läsarröst av Ingrid Bergmans dagböcker och anteckningar och inte minst den fantastiska tillgång på material från Ingrid Bergmans arkiv med fotografier, super 8 filmer som trollbinder dig från första början till eftertexterna.
Ingrid Bergman sparade och samlade tydligen på allt. Hon hade kvar skolböcker, brev m.m. och det är intressant. Det är ju mumma för historikerna och erbjudas ett dylikt generöst källmaterial. Spontant frågar jag mig, varför sparade aktrisen på material från hela sitt liv? Hade hon tankar på att någon gång skulle hennes historia skrivas?
Hon ville bli erkänd, hon ville bli omtyckt , och hon ville bli stjärna.

Tidigt i livet blev hon mor till dottern Pia, men någon hemmafru eller ett liv som småbarnsmamma var inget hon lockades av. Hon skulle lätt bli uttråkad.

Fantasi-världar var något som väckte hennes intresse tidigt i livet. Hon var förfärligt blyg och blygsamheten gjorde att skådespeleriet fick henne och leva och bryta sig loss. Fick hon inte skådespela kunde hon inte andas.
Teatern och filmen kunde vara för henne skillnaden mellan liv och död....

I hemlandet Sverige blev hon aldrig särskilt populär. Hon uppskattades mer i utlandet medans i Sverige hängdes hon ut mer i skandalpressen.
Det skulle dröja till slutet av 70-talet då hon spelade i Ingmar Bergmans film Höstsonaten (1976) som vindarna skulle vända för henne.

Hon var mer som en vän för sina barn än en typisk mamma. Barnen saknade väl sin mamma, när hon reste till andra sidan jordklotet för och spela in en ny film. Dem vill så gärna se mer av sin mamma. Ingrid lär i sina dagböcker och i sina brev ägnat ganska lite tid åt tankar kring sitt jobb. Betydligt fler sidor ägnade hon sina barn.

Det är en smått fantastisk dokumentär av duktige Stig Björkman, han både utbildar oss filmhistoriskt och med lätt hand ger oss ett rörande människoöde. Ingrid Bergman var inte intresserad av rötter, hon ville vara fri. Hon gjorde vad hon kände för. Lättare sagt än gjort. Men hon gjorde det tämligen regelbundet.
TA

Det vankas premiär för nya Star Wars i veckan. Och jag vet inte riktigt om jag kan ta orden på allvar. Star Wars hysteri.
Det handlar egentligen om en slags krystad , liknande julfirande, ritual eller försök till och skapa en hysteri som vi inte längre minns.
Undertecknad var själv alldeles för ung för och minnas Star wars (1977), däremot under 80-talet har jag vaga minnen hur jag jagade figurer och min stackars far fick slita hund kring stadens alla leksaksbutiker för och hitta något som hette CP30.... eller Arti dito...

Oavsett vad man tycker om filmerna, och om det är hysteri eller inte, så kan man ändå fastslå en sak -George Lucas har byggt upp och förvaltar en fascinerande miljardindustri. Få eller vem kan motsvara hans ekonomiska framgångar med sin filmsaga?
Det är en ringa skara , om det ens finns några som kan motsvara hans bedrifter. Det är makalöst. Och däri ligger kanske en del avundsjuka och avsky mot filmerna, inte minst. Mainstream filmer som brer ut sig och drar hejdlöst in så mycket pengar som skulle kunna kanske rädda halva jorden...
Men Lucas har ju varit smart och ordentligt lyckosam.
Det vi kan fråga oss dock, Vad är det med Star wars som vi gillar så mycket?
TA

En julfilm att hänga i granen.

"It's the season to be jolly..."

Ju närmare julen vi kommer desto fler och mer julfilmer visas på alla möjliga kanaler och på bio går Helena Bergströms senaste film Ha en underbar jävla jul som tåget.

Men vill man se en lite annorlunda julfilm, så kan man med fördel spana in Edward Burns The Fitzgerald Family Christmas från 2012, en liten pärla speciellt för alla oss som i och med filmen Bröderna McMullen (1995) fick upp ögonen för Edward Burns som både regisserade och spelade med i denna underbart bitterljuva komedi som blev en smärre indie-hit. En del ville stämpla Burns som en ny Woody Allen med sina New York-stories där olika människoöden flätades samman och det fanns en lätthet och en självklarhet i regin och manuset och hos skådisarna som påminde lite om Allens bästa filmer.
Bröderna McMullen, som handlade om tre irländskt katolska syskon på Long Island, blev en av det årets mest framgångsrika independentfilmer.
Trots ännu en hit, Hon är min (She's the one, 1996), där Burns hade med kommande storstjärnorna Jennifer Aniston och Cameron Diaz, blev det inte riktigt den spikraka karriären för Burns som det såg ut att kunna bli.

Längst till höger Michael McGlone som även var med i Bröderna McMullen och Hon är Min.

Han har blandat med att stå bakom och framför kameran genom åren och är nog ändå mest känd som skådis i Rädda menige Ryan och 15 minutes (2001) där han spelade mot Robert DeNiro.

Så att jag av en slump upptäckte The Fitzgeralds familjejul var något av en glad överraskning och även om filmen inte var ett mästerverk så var den så där njutbart underhållande, välspelad och ganska träffsäker i hur komplicerat det kan vara när familj och släkt ska försöka träffas under julen.

The Fitzgerald family christmas finns på Netflix och visar på att den numera nästan 50 år gamla Burns fortfarande kan göra bra och solida filmer precis utanför mainstream-motorvägen.

GS.