Balanserat skådespeleri

THE PLACE BEYOUND THE PINES
amerikansk drama i regi av Derek Cianfrance
Medverkande: Ryan Gosling, Bradley Cooper, Eva Mendes och Ray Liotta m fl.
Speltid: 2 tim 20 min
Betyg: AT AT AT AT

Proffsmotorcyklisten Luke Glanton (Ryan Gosling) lever vagabondliv. Han reser riket runt och visar upp sina konster på tivoli. Aldrig bofast. Aldrig trofast. Men inget varar ju för evigt.

En gammal romans, Romina (Eva Mendes) söker upp honom vid nöjesfälten. Han får veta att han är biologisk far till hennes son. Luke försöker därefter försörja sonen Jason och Romina. Han utför bankrån på motorcykel. Han blir nekad kärlek av Romina. Hon gillar honom men väljer tryggheten  i sin nuvarande sambo,Kofi, framför honom.

I staden Schenectady i delstaten New York hamnar Luke i trubbel. Allt skiter sig under ett bankrån. Han ringer Romina från ett okänt hus, någonstans i Schenectady (mohawkindianerna kallade staden för "platserna bortom tallarna", enligt  http://www.imdb.com). Poliserna kommer honom allt närmare. Snart bara några trappsteg bort ifrån en kollision med den unge polisen Avery Cross (Bradley Cooper).... En kollison som kommer påverka generationer...

Regissören Derek Cianfrance återkomst efter mästerverket Blue Valentine (2011) kan inte bli annat än en liten besvikelse. Det går liksom inte att göra om samma film igen, men heller inte riktigt få till den typen av extremt genomarbetat manus. Det tog 12 år för honom att slutföra Blue valentine. Arbetet med The place beyond the pine tog sex år.  Det säger sig självt. Det är dumt av mig att ens ställa filmerna mot varandra. Det är nämligen två helt skilda filmer. Blue valentine var minimalistisk nästan Bergmanskt, en sorts uppdaterad Scener ur ett äktenskap (1973), om du vill. The places har större kostym, större budget, större namn i rollistan och mer gemensamt med The Wrestler (2008), tv-serien Cops och Gus Van Sants mörka ungdomsmålningar i t ex Paranoid Park (2007). 

Ryan Gosling och Cianfrance samarbetar igen. Jag älskar sådant. Regissörer och skådespelare som fortsätter arbeta med varandra. Lojalitet. Visioner. Det känns klassiskt. Lite som Scorssese och De Niro.

I en intervju  (http://goslingfan.com/2013/01/place-beyond-the-pines-derek-cianfrance-interview/) berättar Cianfrance att han är fascinerad av familjen. I hans första film (Brothers tied) var det bröder han skildrade och belyste, i den andra filmen var det äktenskapet (blue valentine) och i  The place beyond the pines är det far och son som står i centrum.

Idén till filmen föddes när Cianfrance fick en egen son 2007. Han liksom filmen undersöker frågorna: Vad för slags far är jag? Vilka val gör vi? Vad ärver våra barn av det vi gör?  Och i hur många generationer före mig har burit samma lidelse som jag gör?

Cianfrance berättar i en annan intervju med Total films Matt Risley att det var svårt att genomföra filmen.

Den här gången fick mycket tid avsättas till research. Vad innebär det att vara polis? Bankrånare? Suttit inne på kåken? Polishustru? osv. http://filmdrunk.uproxx.com/2013/04/interview-place-beyond-the-pines-director-derek-cianfrance

Det är dock en film som vill för mycket. Missförstå mig rätt. Det är aldrig fel med ambitioner. Men det gäller att kunna se sina begränsningar också. Vi får ett enormt tappert försök till att göra en roman på film. En roman uppdelad i tre större kapitel eller tre olika historier: ( 1) Bankrånaren på motorcykel som försöker försörja sin son, 2) Ung polis som bekämpar korruption och sina inre demoner  och 3) Två high school killar som utmanar varandra och försöker hantera sitt sociala arv.  Filmens har haft tre olika manusförfattare: Cianfrance, Darius Marder och Ben Coccio.

Det blir mastigt och lite väl mycket, känner mig ganska mätt när tredje berättelsen skall presenteras. Ändå vill jag inte avråda från att gå och se den här filmen. 

Inledningen är lysande, Luke Glantons ryggtavla , ännu en dag på jobbet. Det galna jobbet. Hysterisk och vild publik , upppumpade av hans omtalade stunttricks, muskler och tatueringar.  Han är vild ungdom. Han är odödlig. Han är rock-stjärna.

Man känner för karaktärerna i den här filmen. Ryan Gosling gör egentligen om sin roll i Drive, men ser mer miserabel ut här...Han bär  Kurt Cobain-färgat hår och in och utvända uttvättade t-shirts. Han är inte som man förväntas vara. Han är en ensam, tystlåten form av stuntman, en vilsen våldsverkare med värme och stort hjärta.

Nära är det till tårar när han bjuder Jason och Romina på glass och fotograferas med sin familj på nöjesfältet. Det är helheten: Sean Bobbitts (fotograferade Shame) förföriska och nostalgiska foto,
 Mike Pattons (ex-sångare i Faith no mores) gudomliga musik, Mendes gömda tårar, Goslings egenheter; "Försök fånga stämningen" säger han, till fotografen. Helt distanstlöst , ingen ironi eller skämt. Han menar det. Skådespeleriet är i det ögonblicket inte inövat. Det måste vara ren improvisation. Resultatet blir fantastiskt.

Bradley Cooper gör en utmärkt prestation som strebern Avery Cross. Han känns ganska vanlig. Men han kommer ifrån ett sällsynt välställt hem. Hans far är ex politiker och fd distriktåklagare. Avery vill gå sin egen väg och han är van att vinna , vad händer när han börjar göra fel?
Det är svårt att inte gilla samt ogilla Avery Cross. Cooper lyckas precis som Gosling förmedla en slags trovärdig mänsklighet med brister och förtjänster, extrema sidor och värme.

Många filmer kan ofta hamna snett i fel casting och få obalanserade förhållanden mellan karaktärer ( Michael Manns Heat från 1996 t ex). I vissa fall kan det röra sig om att man gillar en av två karaktärer betydligt mer än den andre (De Niro gillar man mer än Pacino i Heat). Eller att någon skådespelare spelar över (Pacino i Heat) medan hans motspelare gör allt rätt (De Niro i Heat). Men det gäller inte The places beyond the pines. Det är snarare däri dess storhet ligger. TA