I The Kids are alright (2010) är inte barnen alltid välmående. Storasyster Joni är förvirrad inför livet på college och hemligt kär i sin killkompis Jai. Brodern Laser funderar på sin biologiske pappa. Han och Joni har nämligen två mammor (Anette Bening och Julianne Moore) och kom till av en spermadonator (Mark Ruffalo). Laser umgås också med en typig kompis som hittar på diverse dumheter. 
 Laser och Joni söker upp sin biologiska pappa, Paul, som de aldrig har träffat förut. Paul hoppade av skolan, startade ett trädgårdsfik med ekologisk inriktning. Han närmare sig medelåldern, kör motorcykel, lever obekymrat ungkarlsliv med yngre kvinnor. Laser och Jonis föräldrar; Jules och Nic blir upprörda när de hör vad som har hänt....än värre blir det när allesammans möts...

Lisa Cholodenko har regisserat och skrivit filmens manus. Hon har tidigare regisserat avsnitt i serien Six feet under och filmen Laurel Canyon. Kids are alright bygger på delvis egna erfarenheter från ett förhållande där hennes partner hade barn från en spermadonator. Robin Wright skulle spela Nic men blev ersatt av Julianne Moore.(http://www.imdb.com) 

Filmen skildrar hur familjen splittras på grund av en ny person som rubbar vardagen. En kliché vi är bekanta med i Hollywood. Och i synnerhet i det heterosexuella Hollywood. I Kids are alright blir perspektivet annorlunda när vi ser en regnbågefamilj få hantera; otrohet, identitet, sökandet efter en fadersgestalt, sexualitet, samhörighet m.m.

Emellanåt skrattar jag åt en del jobbiga situationer, men framförallt vill man applåderar högt och länge för det högklassiga skådespeleriet; Mark Ruffalo har jag inte sett så här bra sedan genombrottet i You can count on me (1999). Hans Paul är osäker, saknar omedvetet ett större sammanhang (familj) att vistas i, på många sätt en "medelålders tonåring". Ruffalo är duktig på att fånga det osäkra, men det är nyanserat och på många sätt utstrålar han en paradoxalt nog en trivsamhet och förnöjsamhet. Kanske är det en man vi ser som på många sätt har givit upp....Friheten har blivit alltför bekväm...

Bening och Moore kan man heller inte klaga på. Deras par Jules och Nic utgör intressanta kontraster, den förre är den lyckade och stödjande parten, den andre söker bekräftelse och känner sig misslyckad. Ungdomarna Mia Wasikowska och Josh Hutchersom är också solida. Finaste scenen i filmen tar vid när Paul bjuder familjen på middag. I stereon spelas Joni Mitchells album Blue. Jules talar varmt om hennes relation till skivan. Hon brister ut i sång till All i want. Obetalbart ögonblick. TA