Jessup County, Missisippi, 1964. Förföljelser och mord på färgade människor sker i större utsträckning. Två unga vita aktivister och en färgad aktivist från medborgarrättsrörelsen är spårlöst försvunna. Dem omaka FBI agenterna Anderson (Gene Hackman) och Ward (Willem Dafeo) försöker lösa fallet. Det visar sig att den lokala polisen med kopplingar till Klu klux klan är involverade i männens försvinnanden…

 

Alan Parkers film behandlar ett fantastiskt viktigt ämne och ett fruktansvärt kapitel i USAs historia. Raskriget, rasismen från en tid då svarta och vita inte fick beblandas med varandra. Separata toaletter och restaurangplatser osv. Parkers verklighetsbaserade film är stark, laddad och stundtals mycket otäck. Och inte sällan realistiskt och trovärdig. Här finns inga förenklade lösningar eller hjältar. Men det finns karismatiska karaktärer.

 

Gene Hackmans Anderson måste nämnas. Han har förflutet i södern. Uppvuxen med rasism på nära håll. Ändå tänker han större och väljer tveklöst humanism. Hans kärleksintresse i Frances McDormands olyckliga frisörska lämnar större avtryck. Hon är gift med en av de misstänkta, sheriffen Pell. Mrs Pells berättelse om hur hon föddes med hatet, växte upp i hatet och sedan gifte sig med hatet känns i hela kroppen.

 

Regissören Alan Parker egna ord om filmen är tankeväckande: “Our film cannot be the definitive film of the black civil right struggle, our heroes were still white and, in truth, the film would probably have never been made if they weren´t. This is perhaps as much as a sad reflection on present day society as it on the film industry”. http://alanparker.com/film/mississippi-burning/making/

Filmen är skrämmande nog långtifrån inaktuell.Frågor om hat och rasism präglar berättelsen. Berättelsens främsta drivkraft blir att finna svar på frågan Varifrån kommer hatet? Agenten Andersons berättelse om sin far och mulan hintar om något som kan likna ett svar; ”Han var så förblindad av hatet så han såg inte att fattigdom var den egentliga fienden”.

Enligt Alan Parker har alltid den svarta underklassen varit en tröst för vita. ”Man kunde väl ändå inte vara lika dålig som en nigger”, tycks flera resonerat, inklusive agent Andersons pappa. http://alanparker.com/film/mississippi-burning/making/

Den nyligen avlidne filmkritikern Roger Ebert utsåg Missisippi brinner till 1988 års bästa amerikanska film. http://www.rogerebert.com/reviews/mississippi-burning-1988   Han hade antagligen rätt. Men det var filmen Rainman (med Dustin Hoffman och Tom Cruise) som tog hem Oscarstatyetterna. TA