Sidor

måndag 6 januari 2014

Hunt vs Lauda



Jag har aldrig varit intresserad av att kolla på Formel 1 på tv eller Nascar eller liknande bilsporter. Men jag är oerhört fascinerad av sporten och har respekt för dom som utför den. Och jag kan förstå dom. Kan förstå vilken kick det måste vara att komma upp i de farterna och att känna att man bemästrar bilen och sitt psyke. Och motståndarna. Och att man leker med döden. Det måste vara en rush.

En av mina starkaste minnen från min yngre tonårsperiod är dagen då Ronnie Peterson körde ihjäl sig på Monzas Formel 1- bana i Italien den 11:e september 1978. Kom ihåg att jag såg det på tv och på den tiden fanns det ju bara två kanaler och hände något, speciellt om det var live, så såg alla det. Och dagen efter när det var på tidningsrubrikerna så såg alla det. Det blev stort. Det blev ett nationellt trauma.

Kanske svårt för dagens yngre generation att förstå hur stor Ronnie Peterson var. Inte bara i Sverige, utan i hela världen. Vi hade en världsstjärna i en sport som är stor idag, men som nog var ännu större på 70-talet.

Föraren som drog Ronnie ur bilvraket dagen han dog var engelsmannen James Hunt. 2 år innan 1976 blev han världsmästare i F1 efter en tät och dramatisk kamp ända in på mållinjen med antagonisten, österrikaren Niki Lauda.

The real deal. Niki Lauda & James Hunt.

Om denna kamp och hat-kärlek mellan de klarast lysande och mest framstående Formel 1-förarna under 70-talet handlar Ron Howards senaste film Rush.

Förstår verkligen att detta har blivit film. Tacksamt då Hunt och Lauda var så otroligt olika personligheter och Howard bygger skickligt och med stor erfarenhet av sitt yrke i bagaget upp en högst trovärdig och oerhört snygg bild av hur det var i Formula 1 cirkusen i mitten av 70-talet. Men inte bara inom sportvärlden förstås utan det är ett in i minsta detalj klockrent och oerhört välspelat drama med nästan ödesmättade undertoner.

Lite likt Björn Borg och John McEnroe, iceman vs the brat, var Hunt och Lauda väldigt olika trots att de båda kom från välbärgade hem. Hunt var en playboy, som spred glamour omkring och på tävlingsbanan, han ville vara bäst och älskade att tävla, men när det var över så ville han bara festa och njuta av segerns sötma. Eller om han förlorade så ville han också festa.

Lauda trotsade sina föräldrar i Vien och fortsatte ensam i sin kamp för att bli racingförare. Hans inställning till livet och sporten var lite av den totala motsatsen till hur James Hunt såg på saker och ting. Lauda var väldigt seriös i allt han gjorde och tänkte. Att festa och umgås med vänner och kvinnor på fritiden var inget för honom, det var bara racing som gällde. Inte så att han aldrig träffade kvinnor, han blev ihop med modellen och en av dåtidens "it-girls", Marlene Kraus (vid den här tiden dejtade hon, enligt filmen i varje fall, tyske skådisen Curt Jurgens som gjorde hur många filmer som helst men är kanske mest känd för oss svenskar som bond-skurk i Älskade spion 1977) och dom fick två barn ihop innan dom skildes 1991.

Dom är väldigt porträtt-lika personerna de spelar.

Sport-filmer har det gjorts många, men filmer om Formel 1 eller racing är det inte lika frekvent med. På rak arm kommer jag på Days of thunder (1990) i vilken Tom Cruise tävlade i Nascar. Och så Steve McQueen-rullen Le Mans från 1971 som knappt innehåller någon dialog utan låter oss följa med på en tävling i detta klassiska 24-timmars-lopp med racing-bilar. Kuriosa om filmen; svenska Louise Edlind, känd från Vi på Saltkråkan, medverkar i filmen.

Men miljön och temat i en film är alltid av sekundär art om det är bra och underhållande. En bra film är ju en bra film, så att säga. Sen kan man ju hävda att Rush är en film om män, med män och för män, kvinnorna är mest bihang och har inte direkt jättemycket att göra. Visst.
Men nu handlar filmen om två män som verkade i en traditionellt sett extremt mans-dominerad sport och hur båda älskade det dom gjorde och hur dom för en kort period under några år bildade en hat-kärlek mellan varandra och drev varandra till att vilja vara bäst i en sport där döden är ständigt närvarande.

Ron Howard är ingen auteur direkt, han kan sitt hantverk och gör proffsiga filmer, det är polerat och klanderfritt och underhållande, men han gör aldrig några personliga avtryck, man säger ju aldrig - "det där var en typisk Ron Howard-film" eftersom man, i varje fall tycker inte jag det, aldrig hittar någon röd tråd eller något passionerat i hans film-skapande.
Men hans cv är ju inte desto mindre imponerande. Allt från tidiga, charmiga Splash (1984) till Oscarsvinnande Apollo 13 (1995) via fantasy-eposet Willow till western-filmen The Missing, dramat Frost/Nixon fram till Dan Brown-filmatiseringarna DaVinci-koden & Änglar & demoner.

Regissören Ron Howard tillsammans med Hemsworth och i bakgrunden är det en liknande bil som Ronnie Peterson körde, från team John Player. I filmen är det Mario Andretti som kör den. Han var i samma stall som Ronnie, men Ronnie kom fram några år senare. 


Men Rush gillade jag, utan att den sticker ut särskilt mycket, så är den oerhört underhållande och lika slickad och fascinerande som en formul 1-bana måste vara för att dra till sig alla möjliga aktörer både på och utanför själva cirkusen.
Och Howard har verkligen fångat tidskänslan och atmosfären som rådde under de här åren, det är som om man satts i en tidsmaskin och skickats tillbaka till 70-talets mitt. Och det är alltid lika häftigt att se. Precis som med bra litteratur som lyckas med är det en av filmens allra största och bästa sidor.

Men det som faktiskt, till syvendes och sist, gör Rush till en film utöver det vanliga är Chris Hemsworth, som spelar James Hunt, och Daniel Brühl som är Niki Lauda. Inte minst Hemsworth gör nog sitt livs roll här, tidigare har jag inte direkt imponerats av honom i filmer som Thor eller The Avengers. Men här gör han James Hunt till en person av kött och blod som man engageras av och bryr sig om .

Olivia Wilde som flickvännen Suzy Miller dras till Hunt.

Spansk-födde tyska skådisen Brühl är om möjligt ännu vassare här. Dom filmer jag sett honom i, Goodbye Berlin & Tarantinos Inglorious basterds har han varit lysande, och inte bara är han otroligt lik Lauda, han gör en riktigt stark prestation i en roll som skiljer sig från Hemsworths som ju är mer publikfriande och lättare att ta till sig.
Brühl har också nominerats som bästa skådis till både Golden Globe & Screen Actors Guild Awards vilket med största sannolikhet även kommer betyda en Oscars-nominering för bästa manliga huvudroll.

Rush var för mig en positiv överraskning, en riktig kioskvältare av klassiskt snitt, där två starka personligheter, två antagonister nästan blir beroende av varandra och skapar ett slags band mellan sig av ömsesidig respekt (utan att dom för den skull gillar varandra) som blir lite av filmens fyrpåk. För även om själva tävlingsscenerna är riktigt coola och svindlande så är filmens storhet tillslut ändå historien om Hunt & Laudas rivalitet och växande respekt för varandra.

Rush försätter åskådaren i ett rus. Ett rus av att ha sett en riktigt bra film.

GS.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar