Jack den störste

Han ville bli som sin idol Marlon Brando. Vissa menar att han blev Brandos arvtagare. Han har 3 Oscars-statyetter (Gökboet, Ömhetsbevis och Livet från den ljusa sidan), 12 Oscars-nomineringar och över 60 filmer bakom sig. Hans privatliv har präglats av kvinnor, basket och fester med andra kändisar. I Marc Eliots bok Nicholson (2013 Rebel road) går det att läsa mellan raderna om en av Hollywoods största någonsin.  Drogmissbruk, hans identitets trauma som uppdagas sent i livet och hans rädsla för att hamna i ensamhet. 

Men fortfarande efter nästan 300 sidor, återstår frågan vem är Jack Nicholson? Och som författaren själv reflekterar, vet Nicholson ens själv vem han är? (s.333)

I Eliots bok är det fokus kring Nicholsons ”Oscars-spöke”. I flera år (Easy rider, Five easy pieces, Chinatown) är han nominerad men förlorar. Han vinner först i slutet av 70-talet med Gökboet (1975) för Bästa manliga huvudroll (s.160-162). 

Kvinnotjusaren Nicholson framstår som en notorisk självupptagen skitstövel som i många år bedrar flickvännen/sambon Anjelica Huston. Hon å ena sidan får aldrig vara otrogen, men han hamnar i säng med kvinnor natt efter natt. Det är så befriande att läsa att Huston lessnar – och agerar.

Hon besöker inspelningen av uppföljaren till Chinatown (1974) , The Two jakes (1990) och slår Nicholson med båda händerna mot hans ansikte. Hon har tappat all respekt, all förståelse, tålamod. Han har nämligen fått barn med en betydligt yngre kvinna, Rebecca Broussard. Huston är förtvivlad. (s.239) Länge har hon drömt om barn med honom.

Biografier är sällan annat än ytliga och en längre genomgång över en karriär. Eliots bok är inget undantag. Det hintas ju lite om Nicholsons drogmissbruk, men vi kommer aldrig in på djupet. Han och regissören Hal Ashby lär varit inne på kokain under inspelningen av Det hårda straffet (1974) (s.120). Och det är nästan vedertagen sanning om hur mycket droger som konsumerades under Easy rider (1969). Nicholson skall ”bara” ha rökt 155 joints  under "lägerelds-scenen" (s.71). 

 Nicholsons förflutna är onekligen komplicerat. Hans syster June visar sig vara hans biologiska moder. Och den modern han trott varit hans i alla år, Ethel May, är i själva verket hans mormor. (s.126)

Den stora mörka hemligheten kryper sig allt närmare honom i mitten av 70-talet och i samband med inspelningen av Roman Polanskis och Robert Townes mästerverk Chinatown (1974). Det är en smula ironiskt hur Nicholsons privatliv har rejäla likheter med filmens ”gömda sten”.

Det känns som efter traumat avslöjats så eskalerar hans kvinnoaffärer och han skapar eller förfinar sin persona som filmstjärna med obligatoriska solglasögon och hans ”killer smile”. Ingen kommer åt honom.

Hans filmkarriär börjar med motgångar (misslyckas på en audition för MGM, men börjar jobba på kontoret) och han gör oändligt många b-filmer, mest i lojalitet till kompisen Roger Corman. Det är också via honom han träffar Peter Fonda som sedan leder till genombrottet med Easy Rider (1969) (s.27-67). 

 

En mytomspunnen filmproduktion. För-produktionen är kaotisk. Flera medarbetare hoppar av eller sparkas.  Nicholson ersätter en skådespelare som Dennis Hopper sägs ha hotat med kniv. Fonda och Hopper hade blivit ovänner, och Nicholson sågs som en person som kunde lugna ner dem. Hopper skall bland annat klippt bort Fonda till förmån för sig själv. Han ville ha filmen 4 timmar lång. Det tog månader att klippa ner den till 95 minuter. (s.68-75)

För att få styrsel på Texas-dialekten som karaktären George Hanson lyssnade Nicholson om och om igen på tal med Lyndon Johnson. ”Nik Nik Nik”, kycklig viftandet tog han från en i filmteamet, som gjorde detta under pauserna. (s.71) 

Nicholson får sedan flera lukrativa erbjudanden som han tackar nej till : rollen som Michael Corleone i Gudfadern (1972), Blåsningen (1973), roll som den yngre prästen i Exorcisten (1973), mördaren i Schakalen (1973) och huvudrollen i The Great Gatsby (1974). Den senare har han ångrat att han valde bort (s.106).

Idolen Marlon Brando får han spela emot i Arthur Penns western Missouri Breaks (1976). Men ”mötet” med idolen (och även grannen) blir en smärre besvikelse. Brando är inte bara fet och lat, han är även helt omotiverad och trött på filmskådespeleriet.  Det slutar också med att Brando lyckas få regissören Penn att korta ner hans medverkan i filmen. Desto mer får Nicholson och göra (s.154).

Innan Nicholson väljer att göra The Shining (1980) tackar han nej till flera erbjudanden (Närkontakt av tredje graden och Kinasyndromet). (s.174) Han är utmattad och behöver en paus från filmproduktioner. Han har gjort 7 filmer på tre år: Chinatown, Gökboet, Yrke reporter (The Passenger), Tommy, The Fortune, Missouri breaks och Last tycoon. (s.167)

Stanley Kubrick ville ha honom med i en film om Napoleon. (s.101) Men filmprojektet rann ut i sanden. De filmar The Shining mellan maj 1978 och februari 1979 (s.180). Inspelningen drar ut på tiden. Regissören Kubrick är känd för att vara perfektionist. Han kan ta över 40 tagningar för en enda scen. Nicholson börjar ruttna på filmen.(s.181). 

Efter Batman (1989) hamnar Nicholson i en svacka i karriären. Tackar nej till Batman 2, När lammen tystnar (1991), The last boyscout (1991) och Ett tufft jobb (1991) (s.238). Han väljer att regissera uppföljaren till Chinatown istället, The two jakes. Och historien upprepar sig, Nicholson misslyckas återigen som regissör (Drive, he said och Going south).

Intressant är arbetsklimatet under inspelningen av Rob Reiners På heder och samvete (1992). Det talas då om hur Nicholson och Tom Cruise inte alls kommer överens. En del menar att deras privata gräl höjer rollprestationerna och intensiteten i filmen. Det var för övrigt Vita huset-grundaren Aron Sorkin (Social network) som skrev filmens manus, efter hans systers erfarenheter vid en liknande militärrättegång. (s.247)

Under 90-talet längtar Nicholson efter att vara en seriös och relevant skådespelare igen. (s.261) Filmroller som Jokern och varg (Wolf 1994) har visserligen gett honom en ny och yngre publik, men rollerna i sig har knappast utmanat honom - konstnärligt. Sean Penn fångar  upp honom och Nicholson gör nu smalare filmer och det mest inspirerande på länge: Hämnden (1995) och Löftet (2001). Båda filmerna rymmer intressanta sidospår. I Hämnden spelar han mot sitt ex Anjelica Huston. Hon har som krav att ska hon medverka i produktionen, måste Nicholson sköta sig och enbart vara professionell (s.266). När Löftet spelas in har Penn en större budget, men ekonomin försvåras när Nicholson kräver monument-stort arvode. Penn får själv finansiera en del av filmen för att få det gå ihop (s.281).  

77-åriga Nicholson är som sagt en av de största i Drömfabriken. Det är minst sagt häpnadsväckande hur han lyckas klättra sig uppåt, överleva på toppen, tappa och dala, ta sig upp igen och återuppliva karriären under så många år. Det återstår och se om han kommer fortsätta in på 10-talet. TA