Idag, tio år senare, är jag inte lika ivrig att återkomma till Hjalmar Söderberg. Jag är liksom klar med honom. Det tillhör mitt forna sätt, min väg , min början och försök mot ett slags vuxenblivande..... Allt har sin tid.
Det är därför med blandade känslor som jag ser Pernilla Augusts filmatisering av (det som ibland har kallats Sveriges bästa roman , genom tiderna), Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken. Till det yttre finns allt där: Skådespelarna, musiken, miljöer och interiören. Men det blir ganska snabbt en monoton historia , tanken av filmad teater blir svår att släppa och varför bry sig om en självisk skitstövel som Arvid Stjärnblom? (Sverrir Gudnason) Vi får aldrig riktigt lära känna honom och hans drivkrafter och inre känsloliv, likaså Lydia (Karin Franz Körlöf) är inte heller särskilt mångfacetterad gestaltad.
Och varför måste denna berättelse var så ALLVARLIG? Så seriös , bokstavligen? Snacka om att vara trogen titeln. Men generellt brukar film och berättelser må bra av olika dimensioner, nyanser, register och kunna växla mellan olika känslospröt och penselfärger. Det får vi inte här. Här är det bara konstant grå färg som gäller. Och humorn, vad hände med den? Michael Nyqvist har dock några fina ögonblick här, likaså Liv Mjönes, som är filmens stora behållning. Hon spelar Arvids hustru , Dagmar och ger filmen lite hjärta, för omväxlingens skull. Man gillar henne , redan från första stund....
Jag har inte sett de tidigare filmatiseringarna från 1945(Viveca Lindfors) respektive 1977 (med Stefan Ekman i huvudrollen), däremot såg jag en lyckad musikal/teaterversion från 2015 på Klara Soppteater. Albin Flinkas och Maja Rung sjöng och spelade huvudrollerna. Emma Sandanam och Mette Herlitz låg bakom text och musik. I deras uppsättning fanns allt som jag saknade i Pernilla Augusts film, nämligen berättarglädjen, humorn och det finess och färgrika i att tonsätta Arvid och Lydias tankar och hjärtesorg med hjälp av sång och musik. TA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar