I The Trip to Spain (2017) får vi följa med en tredje gång , den omaka "duon" Rob Brydon och Steve Coogan på resa. Denna gång är resmålet, Spanien , och med start i Santander. Behöver vi en tredje resa med Brydon/Coogan? Både ja och nej.
Det är sedan länge ett bekant koncept och gillar man de tidigare filmerna så blir nog svaret "Ja". Bitvis är det riktigt roligt och småtrevligt och man blir betagen av de vackra miljöerna och förundras över komikerna Brydon och Coogan. Spelar de sig själva? Eller är det bara ren fiktion? Eller en blandning? Hur mycket är alltså utelämnande och hur mycket är påhittat? Skämten om David Bowie kan möjligen uppröra, men jag skrattade väldigt gott och hade även svårt och sluta....
Och jag blir faktiskt nyfiken på att läsa Laurie Lee...
Samtidigt är det en tröttare version av Brydon och Coogan. En del av skämten känns ganska långsökta, barnsliga, tröga och tjatiga. The joke isn´t funny anymore, som Smiths sjöng. Det ironiska har sin begränsning. Och när vi går mot resans sista dagar, börjar man blir lite som Steve Coogan känner sig. Matt och ganska less på ressällskapet. Men regissören Michael Winterbottom är en rasande skicklig berättare. När vi minst anar, kommer Slutfinalen med stort S. Det är minst sagt överraskande. En cliffhanger i rätta ordets betydelse.... TA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar