Kompisar från förr

En vänlig tandläkare Johnson (Don Cheadle) ser av en ren händelse sin gamle
rumskamrat Fineman (Adam Sandler) svischa förbi i vimlet längs New Yorks gator. Han hör honom inte. Nästa gång får de kontakt. Men Fineman är inte alls sig lik. Han minns knappt Johnson och
skolåren, då de pluggade ihop på tandläkarlinjen och delade rum i studentkorridoren.
Fineman har förlorat sin familj i 11e september attentaten. Den smärtfulla förlusten har satt sådana spår i honom, vilket gjort honom till enstöring... Han saknar jobb, undviker sina svärföräldrar, ägnar alldeles för mycket tid åt tv-spel, skivor och emellanåt spelar trummor i ett hårdrocksband. Han ser ut som Bob Dylan. Men han uppför sig som han vore 7 år. Men barnet i honom kan förvandlas till en aggressiv arg man när terapeuter, psykologer och minnen om hans tidigare liv med barn, familj, lycka och fru skall belysas...

Så har jag försökt. Försök att omvärderar Adam Sandler. Här spelar han ju mer nedtonat och det är en annan typ av film än vad han normalt förknippas och trivs med. Han är godkänd, hans karaktär passar honom, men jag har ändå svårt att gilla honom eller ens lägga kraft och bryr mig om honom. Hans Charlie Fineman är ju en förlorare i all mening. Och i all den sorgen och mörker och smärta, vill man ju att han får det bra någon gång. Men han är knepig, förbannat knepig. Tycker synd om hans förre rumskamrat Johnson som envist tar "fighten". Det blir stora klyftor mellan dem, och det är kanske det filmens manusförfattare/regissör Mike Binder vill åt; den som har mer än den andre , ger också mer.

Det smyger sig in lite politiska budskap , i slutet av filmen då Donald Sutherlands domare beslutar om att målet ska avgöras av familjen inte staten.

Saffran Burrows, Liv Tyler, Sandler och Cheadle. "Har ni hört The River?" 

Men visst, det är en fin och välgjord historia, om än lite för statisk för sitt eget bästa, och magin, kemin uteblir. Don Cheadle är som vanligt alldeles lysande, men historien tycks aldrig riktigt falla mig i smaken. Det hela blir absurt (och inte så lite unket) när en snygg kvinnlig patient vill utöva oralsex på honom. Känns inte värdigt för varken honom eller Miss Remar (Saffron Burrows). Och för ett ögonblick tycks Adam Sandlers "konventionella jag" vila starkare än vad man kan tro över filmen...

Och man ledsnar lite på historien och filmen, eftersom den inte lyfter till några högre nivåer. Den lunkar på och man väntar på jämvikt mellan huvudkaraktärerna. När skall den gode, generösa läkaren få något tillbaka av den besvärlige knäppgöken Fineman? Det händer aldrig. Och det gör att till skillnad mot Johnson, står jag inte ut mer och följa skivsamlaren Fineman med Dylans hårsvall och tar sig fram på en motordriven sparkcykel....Jag vet detta är en utopisk film (hur man önskade sig att livet kunde och borde vara), men hade väntat mig lite mer, efter alla lovord filmen fått.

Filmens soundtrack ger mersmak, med bland andra Bruce Springsteen (hans album The River hyllas minst sagt i filmen), Jackson Browne, The Pretenders, Marc Cohn, The Who och Pearl Jam. TA

Filmmusikern Peter (Jason Segel) blir dumpad av sin flickvän, kända skådespelerskan Sarah Marshall (Kristen Bell). Han hamnar i en rejäl svacka. Efter en vecka eller så, tar han förnuftet att lämna all misär och nedgånget hus och beger sig på semester till Hawaih...Tja, semestern, det blir visserligen miljöombyte, en rad andra  och nya egensinnig karaktärer. Men så fort han skall checka in på hotellet och möter charmiga receptionisten Rachel (Mila Kunis) ser han, vem då? Veronica Marshall med sin nya pojkvän (Russel Brand)....


När man reflekterar lite kring intrigen och faktiskt en replik som Peter har i filmen om sin egen musikal, då han säger, "När det slog mig att det var en komedi jag gjorde, då släppte det helt"....Dumpad (2008) är ju en komedi, men skulle faktiskt kunna ha varit ett triangeldrama, om det var utan  alla skruvade karaktärer, sexskämt och nästan varann replik.

Tragedin kan ibland ligga nära det komiska, det blir ju väldigt uppenbart här när det kommer till Peters öde. Han gråter högt som "gammal kvinna", han står naken inför sin flickvän när hon gör slut med honom. Han blir rasande inne i skivstudion, när han ser henne och Billy (William) Baldwin i tv-serien som han skall gör musik till. Han saboterar filmduken och skriker ur sig sin vrede. Han börjar dagarna på semestern med en paraplydrink. Han försöker ha sex med varje kvinna han kan finna. Det beslutet har han tagit efter hans vän som är barnläkare , uppmanat att använda "den" på allt som rör sig...

Ännu en gång är Judd Apatow (har producerat) inblandad i ett projekt med Mans-rollen i fokus och där Han förlöjligas, skämtas och hyllas. Han är pojkvännen som förvandlas till killen som "älskar soffan" och sitter i samma mjukisbyxor 7 dagar i veckan. Han som blir så självupptagen och inte alls klarar av de sociala koderna. På många sätt hopplös, men i rätt skjorta är han "en bra kille"...Jason Siegel är utmärkt i huvudrollen, han har också skrivit filmens manus. Småroligt mest hela tiden och lika underhållande som 40 year old year Virgin (2005). TA

Tack Jens!

Vi tackar Jens von Ries för hans ambitiösa tv-serie Retro. Flera avsnitt var mycket sevärda (delen om Kaj Kindwall och Tracks var magiskt!). Men det finns ändå vissa kritiska synpunkter man inte kan blunda ifrån. När ett program handlar om något så viktigt som Populärkultur blir man ju nästan politisk aktiv.

Avsnittet om strand-tv blev för allmänt och som gammal Miami Vice beundrare kändes det som man blev rånad på kuppen. Allt för stort fokus lades på själlösa Baywatch (1989-2001) och svenska Solstollarna (1985). Och visst, det är public service. Hasselhoffs serie om badvakter var ju  under tidigt 90-tal omåttligt populär.  Men å andra sidan, Miami Vice (1984-1990) var det också under åren 1984-1986. I alla fall var serien inte långt ifrån mest antal tv-tittare.

Men  det lilla om Michael Manns skapelse är dock intressant. Journalisten Susanne Ljung uttalar sig om seriens nyskapande del. Det var då först publiken fick höra dåtida nya hits i tv-serier, det hade aldrig hänt förut. Klädmodet går heller att inte bortse ifrån. Men framförallt stack serien ut i det dramaturgiska berättandet. Flera scener kunde berättas utan dialog och bara med hjälp av musik och bilder. Det var ganska ovanligt för tv-serier på den tiden.

Ljungs gamla intervju med Don Johnson är också både rolig och smärtsam. Han var ju en hjälte under min uppväxt. Nu i vuxen ålder ser jag Sanningen. En medioker skådis som levde mest på sitt fördelaktig utseende.

Retros avslutande del handlar om ungdomsfilm på 80-talet. I förgrunden står berättelsen om brat-pack gänget och deras filmer, Breakfast club (1985), St Elmos fire (1985), The Outsiders (1983), Pretty in pink (1986), Sixteen Candles (1984) m.fl, Filmerna var inte sällan skrivna och regisserade av en viss John Hughes. Han syns också lite kort i programmet. Han säger att hans filmer bygger på hans egen uppväxt och skolerfarenheter.

Det är enormt stort att se nygjorda intervjuer med ex-stjärnorna Ally Sheedy (Breakfast club, St Elmos fire) och Andrew McCartney (Pretty in pink och St Elmos fire). Det är nästan sjukt hur nära dem finns i mitt hjärta. Det är som om att träffa gamla kusiner och man fylls av välbehag och fina minnen. McCartney säger väl det mest intressanta,  om hur tveksam han var om en film som Pretty in pink. Han var skeptisk till en film som handlar om helgen före skolbalen. Skulle det verkligen gå vägen?

Filmteamet hade länge stått och tvekat kring filmens slut. Skulle Molly Ringwald välja Jon Cryer eller Andrew McCartneys karaktär? Filmen handlar om vad som är viktigast, Kärleken eller Vänskapen. En fråga , ett ämne filmskaparen verkligen tog på allvar. Man visade filmen för en testpublik som sedan röstade på att filmen måste sluta med att Molly Ringwald väljer Andrew McCartney. McCartney blixtinkallades och fick spela in slutscenerna med peruk. Han hade nämligen sedan en tid tillbaka påbörjat en pjäs där hans karaktär hade snaggat hår.

Det är också pedagogiskt av Von Reis att berätta bakgrunden till epitetet , fenomenet, begreppet "brat pack". Det härstammar från en kritisk artikel i New York magazine (juni 1985 skriven av David Blum) om unga , bortskämda skådespelare som får sitt genombrott tidigt i karriären och bryr sig mest om fest, tjejer och ha kul. Ett kompisgäng, en slags motsvarighet till 60-talets Rat pack.

http://nymag.com/movies/features/49902/index1.html

Journalisten Karin Magnusson har flera poänger om Breakfast club. Filmen kritiserades när den kom, och hon tror att en del i det handlade om att filmen sågs mestadels av en kvinnliga ung publik. "Tjejfenomen" i populärkultur har alltid kritiserats hårdare och setts med tvivelaktiga ögon. Men liksom Beatles har även filmen Breakfast club omvärderats. Staffan Hildebrandt avslutar programmet om att ungdomsfilmer kommer alltid vara relevanta. Frågor om att bli vuxen, om första relationerna och frigöra sig från föräldrarna kommer aldrig dö. TA

Malicks konstnärliga guldålder

Vad är det som händer med Terrence Malick egentligen?
På ålderns höst gör han film igen (fyller 71 år i november). Men inte bara det. Hans filmer (se även New world från 2005) är som inga andra. Och det märks att filmskaparen bakom klassiska Badlands (1972) har förändrats och han har hittat sin inriktning. En nisch, en genre , ett filmberättande som står som livlig kontrast mot dagens mer enformiga och likriktade mainstream film landskap. I en filmvärld där blockbusters och "säkra kort" översköljer bio/film utbudet blir en man som egensinnige Terrence Malick exotisk.

Och hans filmer är inte för alla. Så är det. Härom året blev det liv i luckan bokstavligen på en biograf i centrala Stockholm (Saga på Kungsgatan). Malicks The Tree of Life (2011)  visades och några av åhörarna var omedelbart framme efter filmens slut vid kassan och krävde biljettpengarna tillbaka. "Det var den sämsta film det sett någonsin". "Flum". "Segt". "Värdelöst". "Skitfilm". Stackars tjejen i SF-dräkten i kassan kunde ju inte göra så mycket. Hon fick nu stå pall och ta emot publikens - ilska. En ilska som riktades mot en film. Trodde inte film betydde något längre.
Kunde aldrig ens föreställa mig att film kunde väcka sådana känslor...Hat...


Men kanske handlar vreden om något annat. I ett stressigt och ständigt uppkopplat samhälle med frenetiskt tempo och en tidseffektivitet som påminner om fabriksproduktionen i början av förra seklet, fast nu på individnivå, har Människan, Individen, inte ro men heller inte fantasi för att ta till sig annat än snabb mat och faktiskt superhjältar eller romantiska komedier på stor bioduk.


Du skall veta vad du får. Du skall bli mätt. Underhållen. Du skall inte behöva tänka. Du skall kunna glömma dels verkligheten ett tag, men också själva filmen. Du skall bara svälja och betala. Du vet vad du får. Det ska kunna planeras och det ska gå fort. Helst ska man kunna göra flera saker samtidigt när du ser filmen....Multi tasking....

I Terrence malicks värld handlar det dock inte om snabbmat eller att hålla sig till förväntningar eller ens stress. Han struntar fullkomligt att göra film på klassiskt vis: en början, anslag, karaktärer presenteras,  en konflikt som stegras, än mer upptrappning och konfliktlösning/slut. Han är helt klart en udda fågel, och ilskan mot hans  The Tree of Life säger något om samtiden, inte om honom eller själva filmen. Eller kanske gör de det? 


Nåväl, jag älskade TheTree of Life och gör det fortfarande. Det är antagligen filmhistoriens vackraste film. Nästintill varje bildruta är ju ett konstverk av änglar, ett fotografi från himlen sänt. Stämningen blir mer central än själva intrigen, och det filosofiska och det undersökande står i framkant och svaren får backa. Det är frågor om Det stora Alltet, Universum, Vilka är vi?, var kommer vi ifrån?, vad är det att leva?, hur förhåller vi oss till döden? osv. Förmår knappt skriva om The Tree of Life, för den betyder så mycket, och jag saknar ord.

Det skulle egentligen inte vara möjligt. Men så händer det. Malick följer upp The Tree of Life med ännu en monumental film, To the wonder (2012). Den går i linje med sin föregångare, vi känner igen stilen:  klassisk musik, voice-overs, minimal dialog, drömsk stämning och där Bilden maximalt utnyttjas. Om Tree of Life handlade om Allt, har Malick i To the wonder begränsat frågorna till religion och kärleken.

Vi möter en präst (Jarvier Bardem) som tappat tron och ber om och se Guds skepnad. Filmen börjar med en fransyska (Olga Kurylenko) som läser sina egna tankar och funderingar likt poetiska lösa fraser/dikter om Kärleken till sin amerikanska pojkvän (Ben Affleck). Vad kommer vår kärlek i från?

 Bilderna av deras kärlek har alla årstider. Det blir effektfullt när paret flyttar till hans hemstad i USA. Språket inte minst blir en tydlig markör, och det är ju ett gammalt dramaturgiskt filmgrepp som här återanvänds och ännu fungerar. Försöker se bortom den klassiska musiken och  tänker om närbilderna på händerna, munnar, beröringar, skyar, flaggor, hel bilder på landskapet, svepande åkningar runt människorna och briserande ljus som blänker i oss och på karaktärerna, om det går att förlöjliga eller ens betvivla. Men det går inte. Saknar förmågan till det. Förlorar mig helt i To the wonder. Det är det som film ska handla om. Det är då film blir viktigare än någonting annat. Det blir min och din Religion. TA.

I en norsk småstad pekar ungdomarna finger mot stadsskylten när de passerar den hem efter skolan med skolbussen. En av tonårstjejerna vill därifrån och drömmer om Texas och vill avskaffa dödsstraffet. Hennes bästis Alma drömmer om sex med skolans populäre kille, Artur.

När så det blir fest, klär hon upp sig. Ros i håret och söt infinner hon sig i lokalen. Långa blickar. Sökande blickar. Svarande blickar. Hon ser på honom och han ler tillbaka. Alma går ut och röker och skall hämta ännu en öl. Då händer något.
Artur kommer ut och han gör en sak som kommer få enorma följder, särskilt slår det hårt mot Alma...

Ligg med mig (2011) är en norsk hyllad ungdomsfilm som har en del gemensamt med Fucking Åmål (1998). Men trots bra skådisar (Helene Bergsholm i huvudrollen, vilket fynd!), fina miljöer så saknas det som Lukas Moodyson lyckades med. Känslorna. Dem stora känslorna. I hans film brände det till och precis som Broder Daniels musik slog filmen i solar plexus. Den norska "kusinen" är snällare och har flera trovärdighetsproblem eller logiska luckor; jag frågar mig; Hur kan Alma var så förälskad i "idioten" Artur ( påminner lite om Joseph Gordon-Lewitt Hewitt)? Efter vad han gör mot henne. Hur kan hon inte reagera på det som äckligt?
Likaså Almas mor, varför är hon så frånvarande, så blind för sin dottern och så tafatt?
Ligg med mig är småtrevlig , men på stora hela en besvikelse och en film du glömt att du sett efter några dagar. TA

Ser  om Jalla Jalla (2000). Det är 14 år sedan den gick på biograferna. Det är 14 år sedan jag såg den sist. Nu hoppar jag rakt in i filmen, det är en slags actionscen. Torkel Pettersson och Fares Fares jagas av arga hundägare. Men det hela känns väldigt daterat. Som ett minne från en annan tid. Som ett annat liv. Det var en annan färg som gällde då, helt klart. Torkel Pettersson är heller inte alls lika kul som jag minns honom.

Jalla Jalla var en sensation när den kom på svenska biografer för 14 år sedan. Det var Daniel Lemmas musik, humorn och en feel good-movie som lockade stor publik.

Det var inte helt utan betydelse att filmen gjordes av en svensk ung kille med invandrarbakgrund, Josef Fares, som gjorde filmerna han ville se. Skruvade, ironiska och snabba komedier med kulturkrockar och konflikter.

Idag 14 år senare häpnas jag mest av det allra självklara, något som  jag då inte såg eller kunde ana.
 I rollen som Jasemin ser vi den då tämligen okända sångerskan Laleh. 14 år senare är hon smått helgonförklarad och en av landets största kvinnliga artister. TA

Peter Magnusson håller på att bli ett svenskt fenomen. Det blir liksom oavsett hur du vill eller tycker, svårt att undgå honom, om du inte är helt ointresserad av svensk film.


Bara i år har han gjort två filmer , och fått ordentlig uppbackning från SF i form av pengar. Varken  Tillbaka till Bromma och 10 000 timmar har direkt rönt någon större succé.


Magnussons debutfilm Sommaren med Göran (2009) var inte helt obegåvad i genren "lättsammare komedi". Man kunde se hans Lasse Hallström, Måns Herngren och inte minst Lasse Åberg ambitioner. Även Magnusson fångade och skildrade samtiden med komiska kulörer. Hans generation bor på Solsidan samtidigt som de skrattar åt serien med samma namn. Det drivs med media, medelklassen, Svenne-banan och svenska högtider/traditioner, singellivet, könsroller etc.

I hans andra film En gång i Phuket (2012) har han ambitioner att göra en uppdaterad Sällskapsresan (utan Stig Helmer, skall väl sägas) för en yngre och ironisk generation. Thailand ligger ju svensken varmt om hjärtat sedan decennier. Semesterresan till Spanien må fortfarande vara populärt men har inte en chans i popularitet till Thailand. Jag förstår därför att svenska filmare vill göra något omkring Thailandsresorna. Det är vår tids nya "grisfest", vår tids nya charter.

I filmen ser vi författaren Sven, spelad av själv av Magnusson, befinna sig i Thailand. Han lider av skrivkramp och får inte många rader skrivna. Han hänger med en flängig norska (Jenny Skavlan), besatt av yoga och "Den Inre Rörelsen". Sven har dock stora ögon för någon annan, Anja (Susanne Thorson). Allt kompliceras när det visar sig att hon har en pojkvän i Stockholm - som dyker upp i Thailand , som "gubben i lådan" för att fira jul med henne....

Susanne Thorson

 Det skulle vara enkelt att direkt avfärda En gång i Phuket. Affischen skvallrar om något glittrigt, TV4-light produktion och saker jag knappast behöver. Flera av skämten känns interna, tramsiga och krystade. Men det finns en charm och någonting som får mig att se hela filmen och faktiskt trivas. Tror att jag faktiskt fastnar lite för Anja och Svens "fling". Det blir ju fel när de ses, och visst har vi sett detta så många gånger förr. Sven till och med säger till henne vid kvällssken och tända lyktor; "det vore väl klyschigt om jag kysser dig nu". Scenen med Fortune Cookies är fyndig och kul också!
  

Peter Magnusson har komisk tajming, och en personlighet som är lätt att ta till sig. På sikt kommer han nog få till en fullträff, om man väljer att tona ner dem överdrivna och mest givna skämten, och väljer att kapa flera av de blanka karaktärerna ( tex David Hellenius figur i filmen) som vimlar förbi i filmerna. Tror han har en stor film i sig, en film som vågar balansera drama med komedi. Tiden visar om man får rätt. TA