Ser  om Jalla Jalla (2000). Det är 14 år sedan den gick på biograferna. Det är 14 år sedan jag såg den sist. Nu hoppar jag rakt in i filmen, det är en slags actionscen. Torkel Pettersson och Fares Fares jagas av arga hundägare. Men det hela känns väldigt daterat. Som ett minne från en annan tid. Som ett annat liv. Det var en annan färg som gällde då, helt klart. Torkel Pettersson är heller inte alls lika kul som jag minns honom.

Jalla Jalla var en sensation när den kom på svenska biografer för 14 år sedan. Det var Daniel Lemmas musik, humorn och en feel good-movie som lockade stor publik.

Det var inte helt utan betydelse att filmen gjordes av en svensk ung kille med invandrarbakgrund, Josef Fares, som gjorde filmerna han ville se. Skruvade, ironiska och snabba komedier med kulturkrockar och konflikter.

Idag 14 år senare häpnas jag mest av det allra självklara, något som  jag då inte såg eller kunde ana.
 I rollen som Jasemin ser vi den då tämligen okända sångerskan Laleh. 14 år senare är hon smått helgonförklarad och en av landets största kvinnliga artister. TA