Kompisar från förr

En vänlig tandläkare Johnson (Don Cheadle) ser av en ren händelse sin gamle
rumskamrat Fineman (Adam Sandler) svischa förbi i vimlet längs New Yorks gator. Han hör honom inte. Nästa gång får de kontakt. Men Fineman är inte alls sig lik. Han minns knappt Johnson och
skolåren, då de pluggade ihop på tandläkarlinjen och delade rum i studentkorridoren.
Fineman har förlorat sin familj i 11e september attentaten. Den smärtfulla förlusten har satt sådana spår i honom, vilket gjort honom till enstöring... Han saknar jobb, undviker sina svärföräldrar, ägnar alldeles för mycket tid åt tv-spel, skivor och emellanåt spelar trummor i ett hårdrocksband. Han ser ut som Bob Dylan. Men han uppför sig som han vore 7 år. Men barnet i honom kan förvandlas till en aggressiv arg man när terapeuter, psykologer och minnen om hans tidigare liv med barn, familj, lycka och fru skall belysas...

Så har jag försökt. Försök att omvärderar Adam Sandler. Här spelar han ju mer nedtonat och det är en annan typ av film än vad han normalt förknippas och trivs med. Han är godkänd, hans karaktär passar honom, men jag har ändå svårt att gilla honom eller ens lägga kraft och bryr mig om honom. Hans Charlie Fineman är ju en förlorare i all mening. Och i all den sorgen och mörker och smärta, vill man ju att han får det bra någon gång. Men han är knepig, förbannat knepig. Tycker synd om hans förre rumskamrat Johnson som envist tar "fighten". Det blir stora klyftor mellan dem, och det är kanske det filmens manusförfattare/regissör Mike Binder vill åt; den som har mer än den andre , ger också mer.

Det smyger sig in lite politiska budskap , i slutet av filmen då Donald Sutherlands domare beslutar om att målet ska avgöras av familjen inte staten.

Saffran Burrows, Liv Tyler, Sandler och Cheadle. "Har ni hört The River?" 

Men visst, det är en fin och välgjord historia, om än lite för statisk för sitt eget bästa, och magin, kemin uteblir. Don Cheadle är som vanligt alldeles lysande, men historien tycks aldrig riktigt falla mig i smaken. Det hela blir absurt (och inte så lite unket) när en snygg kvinnlig patient vill utöva oralsex på honom. Känns inte värdigt för varken honom eller Miss Remar (Saffron Burrows). Och för ett ögonblick tycks Adam Sandlers "konventionella jag" vila starkare än vad man kan tro över filmen...

Och man ledsnar lite på historien och filmen, eftersom den inte lyfter till några högre nivåer. Den lunkar på och man väntar på jämvikt mellan huvudkaraktärerna. När skall den gode, generösa läkaren få något tillbaka av den besvärlige knäppgöken Fineman? Det händer aldrig. Och det gör att till skillnad mot Johnson, står jag inte ut mer och följa skivsamlaren Fineman med Dylans hårsvall och tar sig fram på en motordriven sparkcykel....Jag vet detta är en utopisk film (hur man önskade sig att livet kunde och borde vara), men hade väntat mig lite mer, efter alla lovord filmen fått.

Filmens soundtrack ger mersmak, med bland andra Bruce Springsteen (hans album The River hyllas minst sagt i filmen), Jackson Browne, The Pretenders, Marc Cohn, The Who och Pearl Jam. TA