Vi tackar Jens von Ries för hans ambitiösa tv-serie Retro. Flera avsnitt var mycket sevärda (delen om Kaj Kindwall och Tracks var magiskt!). Men det finns ändå vissa kritiska synpunkter man inte kan blunda ifrån. När ett program handlar om något så viktigt som Populärkultur blir man ju nästan politisk aktiv.
Avsnittet om strand-tv blev för allmänt och som gammal Miami Vice beundrare kändes det som man blev rånad på kuppen. Allt för stort fokus lades på själlösa Baywatch (1989-2001) och svenska Solstollarna (1985). Och visst, det är public service. Hasselhoffs serie om badvakter var ju under tidigt 90-tal omåttligt populär. Men å andra sidan, Miami Vice (1984-1990) var det också under åren 1984-1986. I alla fall var serien inte långt ifrån mest antal tv-tittare.
Men det lilla om Michael Manns skapelse är dock intressant. Journalisten Susanne Ljung uttalar sig om seriens nyskapande del. Det var då först publiken fick höra dåtida nya hits i tv-serier, det hade aldrig hänt förut. Klädmodet går heller att inte bortse ifrån. Men framförallt stack serien ut i det dramaturgiska berättandet. Flera scener kunde berättas utan dialog och bara med hjälp av musik och bilder. Det var ganska ovanligt för tv-serier på den tiden.
Ljungs gamla intervju med Don Johnson är också både rolig och smärtsam. Han var ju en hjälte under min uppväxt. Nu i vuxen ålder ser jag Sanningen. En medioker skådis som levde mest på sitt fördelaktig utseende.
Retros avslutande del handlar om ungdomsfilm på 80-talet. I förgrunden står berättelsen om brat-pack gänget och deras filmer, Breakfast club (1985), St Elmos fire (1985), The Outsiders (1983), Pretty in pink (1986), Sixteen Candles (1984) m.fl, Filmerna var inte sällan skrivna och regisserade av en viss John Hughes. Han syns också lite kort i programmet. Han säger att hans filmer bygger på hans egen uppväxt och skolerfarenheter.
Det är enormt stort att se nygjorda intervjuer med ex-stjärnorna Ally Sheedy (Breakfast club, St Elmos fire) och Andrew McCartney (Pretty in pink och St Elmos fire). Det är nästan sjukt hur nära dem finns i mitt hjärta. Det är som om att träffa gamla kusiner och man fylls av välbehag och fina minnen. McCartney säger väl det mest intressanta, om hur tveksam han var om en film som Pretty in pink. Han var skeptisk till en film som handlar om helgen före skolbalen. Skulle det verkligen gå vägen?
Filmteamet hade länge stått och tvekat kring filmens slut. Skulle Molly Ringwald välja Jon Cryer eller Andrew McCartneys karaktär? Filmen handlar om vad som är viktigast, Kärleken eller Vänskapen. En fråga , ett ämne filmskaparen verkligen tog på allvar. Man visade filmen för en testpublik som sedan röstade på att filmen måste sluta med att Molly Ringwald väljer Andrew McCartney. McCartney blixtinkallades och fick spela in slutscenerna med peruk. Han hade nämligen sedan en tid tillbaka påbörjat en pjäs där hans karaktär hade snaggat hår.
Det är också pedagogiskt av Von Reis att berätta bakgrunden till epitetet , fenomenet, begreppet "brat pack". Det härstammar från en kritisk artikel i New York magazine (juni 1985 skriven av David Blum) om unga , bortskämda skådespelare som får sitt genombrott tidigt i karriären och bryr sig mest om fest, tjejer och ha kul. Ett kompisgäng, en slags motsvarighet till 60-talets Rat pack.
http://nymag.com/movies/features/49902/index1.html
Journalisten Karin Magnusson har flera poänger om Breakfast club. Filmen kritiserades när den kom, och hon tror att en del i det handlade om att filmen sågs mestadels av en kvinnliga ung publik. "Tjejfenomen" i populärkultur har alltid kritiserats hårdare och setts med tvivelaktiga ögon. Men liksom Beatles har även filmen Breakfast club omvärderats. Staffan Hildebrandt avslutar programmet om att ungdomsfilmer kommer alltid vara relevanta. Frågor om att bli vuxen, om första relationerna och frigöra sig från föräldrarna kommer aldrig dö. TA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar