Malicks konstnärliga guldålder

Vad är det som händer med Terrence Malick egentligen?
På ålderns höst gör han film igen (fyller 71 år i november). Men inte bara det. Hans filmer (se även New world från 2005) är som inga andra. Och det märks att filmskaparen bakom klassiska Badlands (1972) har förändrats och han har hittat sin inriktning. En nisch, en genre , ett filmberättande som står som livlig kontrast mot dagens mer enformiga och likriktade mainstream film landskap. I en filmvärld där blockbusters och "säkra kort" översköljer bio/film utbudet blir en man som egensinnige Terrence Malick exotisk.

Och hans filmer är inte för alla. Så är det. Härom året blev det liv i luckan bokstavligen på en biograf i centrala Stockholm (Saga på Kungsgatan). Malicks The Tree of Life (2011)  visades och några av åhörarna var omedelbart framme efter filmens slut vid kassan och krävde biljettpengarna tillbaka. "Det var den sämsta film det sett någonsin". "Flum". "Segt". "Värdelöst". "Skitfilm". Stackars tjejen i SF-dräkten i kassan kunde ju inte göra så mycket. Hon fick nu stå pall och ta emot publikens - ilska. En ilska som riktades mot en film. Trodde inte film betydde något längre.
Kunde aldrig ens föreställa mig att film kunde väcka sådana känslor...Hat...


Men kanske handlar vreden om något annat. I ett stressigt och ständigt uppkopplat samhälle med frenetiskt tempo och en tidseffektivitet som påminner om fabriksproduktionen i början av förra seklet, fast nu på individnivå, har Människan, Individen, inte ro men heller inte fantasi för att ta till sig annat än snabb mat och faktiskt superhjältar eller romantiska komedier på stor bioduk.


Du skall veta vad du får. Du skall bli mätt. Underhållen. Du skall inte behöva tänka. Du skall kunna glömma dels verkligheten ett tag, men också själva filmen. Du skall bara svälja och betala. Du vet vad du får. Det ska kunna planeras och det ska gå fort. Helst ska man kunna göra flera saker samtidigt när du ser filmen....Multi tasking....

I Terrence malicks värld handlar det dock inte om snabbmat eller att hålla sig till förväntningar eller ens stress. Han struntar fullkomligt att göra film på klassiskt vis: en början, anslag, karaktärer presenteras,  en konflikt som stegras, än mer upptrappning och konfliktlösning/slut. Han är helt klart en udda fågel, och ilskan mot hans  The Tree of Life säger något om samtiden, inte om honom eller själva filmen. Eller kanske gör de det? 


Nåväl, jag älskade TheTree of Life och gör det fortfarande. Det är antagligen filmhistoriens vackraste film. Nästintill varje bildruta är ju ett konstverk av änglar, ett fotografi från himlen sänt. Stämningen blir mer central än själva intrigen, och det filosofiska och det undersökande står i framkant och svaren får backa. Det är frågor om Det stora Alltet, Universum, Vilka är vi?, var kommer vi ifrån?, vad är det att leva?, hur förhåller vi oss till döden? osv. Förmår knappt skriva om The Tree of Life, för den betyder så mycket, och jag saknar ord.

Det skulle egentligen inte vara möjligt. Men så händer det. Malick följer upp The Tree of Life med ännu en monumental film, To the wonder (2012). Den går i linje med sin föregångare, vi känner igen stilen:  klassisk musik, voice-overs, minimal dialog, drömsk stämning och där Bilden maximalt utnyttjas. Om Tree of Life handlade om Allt, har Malick i To the wonder begränsat frågorna till religion och kärleken.

Vi möter en präst (Jarvier Bardem) som tappat tron och ber om och se Guds skepnad. Filmen börjar med en fransyska (Olga Kurylenko) som läser sina egna tankar och funderingar likt poetiska lösa fraser/dikter om Kärleken till sin amerikanska pojkvän (Ben Affleck). Vad kommer vår kärlek i från?

 Bilderna av deras kärlek har alla årstider. Det blir effektfullt när paret flyttar till hans hemstad i USA. Språket inte minst blir en tydlig markör, och det är ju ett gammalt dramaturgiskt filmgrepp som här återanvänds och ännu fungerar. Försöker se bortom den klassiska musiken och  tänker om närbilderna på händerna, munnar, beröringar, skyar, flaggor, hel bilder på landskapet, svepande åkningar runt människorna och briserande ljus som blänker i oss och på karaktärerna, om det går att förlöjliga eller ens betvivla. Men det går inte. Saknar förmågan till det. Förlorar mig helt i To the wonder. Det är det som film ska handla om. Det är då film blir viktigare än någonting annat. Det blir min och din Religion. TA.