Mörkt, intensivt och en Majestätisk Taylor

Plötsligt i somras (Suddenly last summer, 1959) är en mörk film om trasiga människoöden, baserad på en pjäs av Tennesse Williams. En intensiv och tämligen ruskig historia om lögner, destruktivitet, efterkonstruktioner och förträngning. Vad gör människans psyke med oss för att överleva? Skulle inte förvåna mig om filmen likt Ken Loach Family life (1971) har studerats av blivande psykologer och terapeuter genom åren.

En läkare, Doktor Cukrowicz (Clift) får i uppdrag att hjälpa en förmögen änka Violet Venable (Katherine Hepburn) vars brorsdotter, Catherine(Taylor) tycks ha förlorat förståndet. Miss Venable vill se henne hjärnopererad. Men ju mer läkaren Cukrowicz luskar i fallet desto mindre övertygad blir han om Catherines så kallade dårskap.

I Uncut (Simon Goddard, s 30, nr 54, november 2001) läser jag att Tennesse Williams var missnöjd med Plötsligt i somras. Han skrattade av åtlöje när han såg resultatet. Det blev tredje och sista samarbetet för Elisabeth Taylor och Montgomery Clift. Filmen spelades in i London och präglades av bråk och Clifts stökiga privatliv. Kantat av alkoholmissbruk. Det sägs att han var så full under inspelningen och i så dålig form att redan efter två inspelningsdagar försökte producenten Sam Spiegel sparkar honom. ”Over my dead body” lär Clifts nära vän Elisabeth Taylor sagt, när hon hört filmledningens planer.

Ingen kan blunda från dem förstklassiga skådespelareinsatserna. Katherine Hepburn gör ett smått skrämmande porträtt av änkan Violet Venable. I sin sorg av sonen Sebastians bortgång har hon stängt igen dörren för gemenskap, socialt liv och verklighet. I hennes hus har hon en trädgård som liknar rena djungeln. En lysande metafor för vad läkaren Cukrowicz måste gå in, människors snåriga psyke.

 

Elisabeth Taylors rolltolkning av den förvirrade och dårstämplade Catherine Holly är rörande och majestätisk. Hon är ömsom självskriven sexsymbol, sårbar och skör och ömsom rasande och aggressiv i sina utbrott. Något liknande har jag inte sett tidigare. Clifts läkare, Dr Cukrowicz som försöker hjälpa henne minnas, liknar mer en åklagare i en klurig utredning. Rädslan han känner då änkan Violet Venable visar honom trädgården/ djungeln i filmens inledning är fascinerande. I samma ögonblick sammanflätas nämligen Clifts privatliv med sin rollkaraktärs fasor. Det är knappast en djärv gissning att djungeln nog påminde Montgomery Clift om sitt eget inre kaos. TA

Linney glänser i modig humorserie

SVT visar just nu komediserien The Big C med Laura Linney i huvudrollen. Vid första ögonblicket undrade jag vad Laura Linney (You can count on me) gjorde i en tv-serie.

Normalt brukar hon inte nappa på roller i tv-serier. Storyn i serierna brukar vara för ointressant, menar Linney i en intervju med Los Angeles times (2010 augusti). http://articles.latimes.com/2010/aug/01/entertainment/la-ca-the-big-c-20100801

Men The Big C är heller inte som andra komediserier. Här handlar det om cancersjuk kvinna.

 Laura Linney föll som en fura. Serien handlar om vad vi människor gör med tiden, och hur vi hela tiden försöker fly ifrån tanken, att tiden går ifrån oss, och snart är den slut. Det finns något komiskt i det, säger hon i intervjun med Los Angeles Times.

Givetvis briljerar årets Golden globe-vinnare Laura Linney i rollen som den ensamstående modern tillika cancersjuka lärarinnan Cathy Jamison. Hon känns mänsklig, temperamentsfull och kan nog apellera till många kvinnor i liknande ålder. Men The Big C vinner mest på dess skruvade vändningar och mod att försöka göra humor på något så tabubelagt.

TA

Scener ur MTV:s (min) barndom

VARNING! Känsliga läsare för nostalgi bör läsa något annat nu!

Det var en gång en tv-kanal. Innehållet kretsade mest kring musikvideos.

Kanalen spred sig till radhusens och barndomens Sollentuna, i slutet av 80-talet.

När 11-åringarna hade plåstrat om såren från skateboardrampernas onda kanter, tittade dem på den nya tv-kanalen MTV. Filmprogrammet The Big Picture (med excentrikern Ray Cookes) blev snabbt en favorit. Här fanns en vinjett där det vimlade med olika filmscener.

En scen gick aldrig att placera. Det var stressig kontorsmiljö. Någon drog ut en arkivlåda mitt framför en kvinna på språng. Hon lyckas med nöd och näppe ducka, och undkomma skador i ansiktet.

Nu, drygt 20 år ser jag scenen igen, i dess rätta kontext, i James L Brooks film Broadcast news (1987).

Den mycket bestämda TV-nyhetsproducenten Jane Craig (Holly Hunter) beslutar att redigera ett nyhetsinslag, med endast en minut kvar till skarpt läge. Videobandet fixas på några sekunder. Det blir nu kollegan Blair Littons (Joan Cusack) uppdrag att överlämna kassetten till inspelningsstudion, två avdelningar bort. Hon har bara 20 sekunder på sig. Hon springer för sitt liv. Arkivlådan är bara ett av flera hinder hon måste övervinna på vägen.

Idag sköts väl detta digitalt, och är bara en tangentknapp ifrån. Men det gör inte Broadcast news mindre aktuell. Många i mediebranschen känner nog igen sig i filmen: tempot, pressen inför deadline och arbete dygnet runt. Källskydd. Nyhetsvärderingar. Konflikten mellan etik, ideal och profit. Självgoda kollegor. Den ständiga jakten på bekräftelse. Den tuffa fasaden utåt, nedskärningar, personalhierarki och arbetet placerat högt upp på piedestal. Det sociala och privata livet är en fullkomlig oreda.

VI får följa tre journalister med helt skilda förutsättningar. Den företagsamme, klurige nyhetsproducenten och tävlingsmänniskan Jane Craig som tar sig fram i en traditionellt manlig värld. Smått bitter över journalistikens utveckling, från något viktigt till bara fördumning. Hennes kollega, Aaron Altman (Albert Brooks, fantastisk!) är en rapp och intelligent reporter på fältet. Hans journalistiska gärningar drivs av revanschlusta mot mobbarna på skolgården. Altman delar tomheten och ensamheten med Craig, när lamporna släcks på arbetsplatsen. Det är inte för inte som de ringer varandra under nätterna, för att ha någon att prata med. Men saker och ting ändras efter att ex sportreportern Tom Grunick (William Hurt) anländer till redaktionen. Han blir vikarierande nyhetsankare. Han står för Altman och Craigs motsats. Grunick är snygg och vrider och vänder gärna på Sanningen. Journalistik måste man kunna sälja, menar Grunick.

En omedelbar attraktion mellan honom och Craig finns från Dag 1. Brukar någon vinna sådant här? frågar sig en olycklig Aaron Altman. Som om inte konkurrensen räckte med Tom Grunick om jobb. Det ska även rivaliseras duktigt om kärleken.

Regissören, manusförfattaren och producenten James L Brooks (producent till serien The Simpsons)  följde upp succén Ömhetsbevis (1983) med Broadcast News. Den blev liksom föregångaren rosad och prisnominerad. Men fick se sig slagen av Mångalen på Oscars-galan. Broadcast News är en smart, varm, romantisk, sexig, rolig och intelligent film. I en intervju med The Atlantic (http://www.theatlantic.com/culture/archive/2011/02/james-l-brooks-on-journalism-the-oscars-and-broadcast-news/71744/2)

från februari i år, berättar regissören Brooks att han under 80-talet blev besatt kring problematiken med karriär och romantik. Hur ska människor som jobbar 18 timmar per dygn kunna bli förälskade? Idén till filmen fick han från en kvinnlig politisk reporter i Vita Huset. Under en period dejtade hon två män.

Slutligen, Broadcast News skulle kunna vara journalisters motsvarighet till Wall street, Top Gun eller säg Scarface. Men till skillnad mot dem filmerna, känns inte Broadcast News , daterad, och klarar sig ypperligt  utan onda karaktärer, biljakter och (lyckade) sexscener.TA

Återuppstånden

Det är lustigt hur skådespelares karriärer tar sig olika vägar. Ingens karriär är den andre lik. En del blir självklara barnstjärnor (Simon Temple, Macaulay Culkin etc.) över en natt. Sedan sladdar han eller hon under tonåren (Corey Feldman, Drew Barrymoore etc.) och förintar sig själva som unga vuxna (River Phoniex, Corey Haim etc). Andra slår igenom först vid 40 års ålder. Några lyckligt utvalda gör kometkarriär, odlar ett rykte och en mytbildning. Men tappar god smak och känsla med stigande ålder (Al Pacino, Robert De niro m.m). Och så finns det ett fåtal skådisar som lyckas komma tillbaka efter flera års tystnad.

42-årige Josh Brolins karriär omfattar lite av varje. 1985 är Brolin, ungdomsstjärna, blott 17 år, medverkar han i Richard Donners och Steven Spielbergs numera kultförklarade ungdomsäventyr The Gonnies. Dessförinnan gör han över 200 auditions utan större framgång (i en tv-intervju med New York times Style magazines Lynn Hirschberg). Hans bakgrund verkar ha mindre betydelse (son till skådespelaren James Brolin och Barbara Streisands styvson)

I rollen som den tjurige storebrodern Brand Walsh i The Gonnies får han ett visst genombrott. Men lika snabbt som han verkar vara på väg uppåt lika snabbt närmare han sig en återvändsgränd.

Han provspelar för huvudrollen i polisserien 21 Jump Street. Men han förlorar mot Johnny Depp (www.imdb.com) . Brolin harvar runt i en betydligt blygsammare tv-serie, Ponnyexpressen (1989). Serien fortsätter till och med 1992. I intervjuer framgår det att Josh Brolin sällan klagat över sin tillvaro. Viktigaste har varit att kunna försörja familjen. Det sägs att han under 90-talet håller på med aktieaffärer på nätet för att klara ekonomin (intervju med Pearl Jam sångaren Eddie Vedder för http://www.interviewmagazine.com/)

2003 gifter han sig med aktrisen Diane Lane (www.imdb.com). Ett år senare firar filmen The Gonnies 20 år, och skall släppas på Dvd. I samband med detta återförenar filmtidningen EMPIRE gänget från filmen. Det går att skönja en slags hatkärlek mellan skådespelarna. Josh Brolin är äldst i sällskapet och ger ett tryggt och avspänt intryck.

Ingen kan ana vad efterföljande år kommer göra med Josh Brolin. Han sträckläser Cormac McCarthys bok, No country for old men, och hör att bröderna Coen ska filma den. Brolin skickar en kassett, filmad av Tarantino och Robert Rodriguez (de spelar samtidigt in Grindhouse) med arbetsprover till bröderna Coen (http://www.charlierose.com/view/interview/8783).



Han får rollen som cowboyen Llewlyn Moss. Men strax före inspelningen råkar han ut för en motorcykelolycka. Mirakulöst klarar han sig. No Country for old men blir hyllad världen runt. Brolin har beskrivit vändningen i karriären som en ”Snöbollseffekt” (New York times Styles magazine). Efter framgångarna med Coen får han ett erbjudande från Oliver Stone. Han vill ha honom i rollen som USAs dåvarande president George W Bush. Brolin tvekar länge över rollen. Till en början känner han sig förolämpad att Oliver Stone erbjuder honom rollen. Brolins förakt mot dåvarande president går inte att ta miste på. Men efter att ha gjort research på sin kommande rollkaraktär, börjar demokraten Brolin känna mer förståelse för den republikanske presidenten (www.interviewmagazine.com). Resultatet blir fantastiskt. Brolin gör sin livsroll i den underskattade satiren W (2008). Efter det har Brolin fått samarbeta med Oliver Stone igen (Wall Street 2), Woody Allen (You will meet a tall dark stranger), Gus van sant (Milk), Paul Haggis (In the walley of Eliah) och bröderna Coen (True Grit). Det blir intressant att följa Brolin karriär härnäst. Jonah Hex (2010) kändes som ett fel steg, och kommande Men in black 3, kanske man kan leva utan.

TA

När kulörerna försvinner

Matt Dillons rastlösa värsting Rusty James i Francis Ford Coppolas Rumble fish (1983) jämförs ständigt med sin äldre bror, Motorcycle boy (Mickey Rourke). Storebrodern har något av en slags legendstatus över sig. Omgivningen reagerar nu när han återvänder efter en viss exil i Kalifornien.

Om nu Rusty James pulserar vild ungdom utan mål och ambitioner, ter sig hans storebror, Motorcycle boy än mer uppgiven. Han delar historia med de unga vilsna männen som Bruce Springsteen sjunger om i Racing in the streets (1978). I Rumble fish finns visserligen inga bilar, istället får motorcykelfärder symbolisera vikten av eskapism, och existensiell tomhet.

Motorcycle boy berättar för oss och lillebrodern att färgerna i livet har förbleknat. Metaforiskt, poetiskt, noterar han att endast dem simmande fiskarna i husdjursaffären lyser av färg i den svartvita tillvaron. Motorcycle boy vill släppa ut fiskarna i havet. Han vill rädda fiskarna från att ha ihjäl sin egen självbild.

Rumble fish visar en ruinerad familj, två vilsna män vars mor lämnade dem och flydde till Kalifornien. Fadern, en nedsupen advokat (Dennis Hopper), levandes på socialbidrag. Och medan han super ner sig varnar han yngste sonen att inte bli som Motorcycle boy. En dåre. En som kunde ha blivit allt men som aldrig visste vad han ville.

Och det måste bekännas. Det är enormt frestande att inte låta bli att leka med tanken på filmens sensmoral om Motorcycle boy och Mickey Rourkes öde. Geniförklarad under 80-talet. Idag på 00-talet, är han en till synes oigenkännlig efter oberäkneliga ansiktsingrepp. Och trots hans tillfälliga renässans i Darren Aronofskys The Wrestler (2008), verkar han nu vara återigen fast i B-filmer.

Till sist, en 10 poängs fråga: Sofia Coppola spelar Diane Lanes lillasyster Donna i filmen Rumble fish. Men varför går hon under artistnamnet Dominio och inte Sofia Coppola i eftertexterna? Vi kopplar bort dressinen….

TA

Amerikansk indie-film med kapris och oliver

4 portioner

• Skölj och rensa en udda fågel, gärna man, medelklass, i senare tonåren, identitetssökande. Socialt handikappad.

• Ha i 7 matskedar av Elliot Smiths melankoliska sånger.

• Ta i 2 dl bilder från en sömnig småstad. Gärna drömska bilder, så publiken inte känner någon skillnad på smaken av fantasi eller verklighet.

• Strö över redningen med 600 g intellektuell dialog och fyndig repliker

• Salta och peppra ordentligt med tonårsångest

• Stek 2-3 Luvtröjor tills dem blir fina i färgen. Går även bra att använda flanellskjortor!

• Ha med ”en vanlig och vänlig amerikansk tjej”, som så småningom känner någon slags samhörighet med Udda fågeln. Hör med Kirsten Dunst, är hon upptagen, lyssna med Natalie Portman, nej förresten, hon har blivit för svennig…Ta istället, vad heter hon, eh, nu igen? Zooey Deschanel eller Kelli Garner!

• Hacka och skala en eller två före detta B-filmsstjärnor (William Baldwin, Benjamin Bratt etc.) eller 1-2 före dettingar (Elisabeth Shue, Campbell Scott) och bryn i stekpannan några minuter. Respektera tiden! Ta varken mer eller mindre än några minuter! Går även bra att använda 1 komiker i allvarliga roller (Ben Stiller, Vince Vaughn, Bill Murray, Jack Black) Peppra och salta!

• Blanda samtliga ingredienser och lägg i lämplig förpackning. Häll över dressingen innan servering. Servera med bröd och ett lågmält happy end

TA

I mitten av 80-talet, då Thatcherismen och nyliberalismen härjar i Storbritannien gör de engelska filmregissörerna John Boorman (Amazonas – smaragdskogen) och Roland Joffé (The Mission) filmer om Sydamerikas urbefolkningsindianer. Är det bara en tillfällighet?

Roland Joffé och Robert De Niro

Roland Joffé berättar i intervjuer att han var på den tiden fascinerad av Latinamerika. Ett område som var föremål för mycket debatt: människan mot naturen, staten och kyrkan, rika och fattiga osv. Han säger också att tiden var rätt, eftersom det fanns så mycket historia än tidigare att förlita sig på. Filmmakaren Joffé är religiös, karaktärerna i The Mission (1986) får visa kyrkans splittring; våldets man (Rodrigo Mendoza), sanne och fredlige missionären (fader Gabriel) och ångerfulle avslutaren (biskopen Altmirano).

http://www.tagg.org/teaching/mmi/themission/joffe86.html

The Mission utspelar sig i mitten av 1700-talet, i Sydamerika. Jesuiter med fader Gabriel (Jeremy Irons) i spetsen försöker sprida kristen tro urbefolkningen. Men det blir knappast frid och fröjd. Portugisiska kolonisatörer vill att missionsarbetet upphör.

The Mission saknar inte biståndsdelar för att generera till en stark filmupplevelse: Ennio Morricones vitala musik, de hisnande miljöerna och Robert De Niro och Jeremy Irons. Filmen vann också flera åtråvärda priser, bland annat Guldpalmen i Cannes, 1986.

Roland Joffé är aktuell under våren med filmen There be dragons, en berättelse om Spanska inbördeskriget och Opus dei rörelsen.




TA