Anna Odell förtjänar all världens respekt

ÅTERTRÄFFEN svensk film i regi av Anna Odell
Medverkande: Anna Odell, Anna Berg, David Norström, Lena Mossegård, Erik Ehn m fl.
Speltid: 89 minuter
Betyg: AT AT AT AT AT

Anna Odells film är som en ordentlig käftsmäll. Det gör ont. Rysligt ont. Man tappar andan. Blir lite halvchockad.

Hennes tänk-om-det-hände historia känns så nära, så autentisk som det bara går att göra i spelfilmsformatet. Fantastisk övertygande regi, vilket avspeglas i samtliga skådespelares insatser, allt känns så självklart och så trovärdigt och som om de inblandade inte spelar utan bara är personerna. Utan större ansträngning. Det förefaller helt naturligt.

För egen del tycker jag se flera av mina forna klasskamrater i filmens karaktärer tillika huvudpersonen Anna Odells tidigare klasskamrater.

Jag ser tydligt klasskamraternas plats i den "tysta och outtalade" hierarkin. Dramaturgiskt är filmen Återträffen en mindre revolution när vi talar svensk långfilm. Meta-berättandet bidrar till filmens styrka och skyhöga trovärdighet.
Handlingen får jag nog återge lite kort (för er som av någon anledning lyckats undgå Återträffen helt). Anna Odell spelar sig själv, hon blev inte bjuden till sin Klassåterträff. 20 år har gått sedan de gick ut 9:an. I skolan mobbades hon och skoltiden gav henne sår för livet. I filmen gör Odell en fiktiv spelfilm om hon hade gått på klassåterträffen. Vad hade hänt när hon träffade mobbarna igen?  Spelfilmen hon gör i filmen vill hon sedan visa för sina klasskamrater. Hon söker sedan upp sina klasskamrater för att visa filmen och se hur de reagerar och höra deras tankar....

Flera av hennes klasskamrater försöker försvara sig och skydda sig från ansvar och för flitigt "Vi var ju bara barn-vi-visste-inte-vad-vi-gjorde"-argumentet. Men det faller direkt som ett korthus. Det blir ju uppenbart att de vet vad de gjort och om inte så var fallet, varför blir hon inte bjuden på klassåterträffen? Varför vill de inte träffa henne och se filmen? Varför väljer de att inte svara när Anna ringer dem?  Det är mycket en film med språket i centrum.  Flera låter som fega politiker "jag kan bara tala för mig själv" eller "det är din upplevelse av skoltiden". Anna Odell ger med filmen  återigen svensk film tyngd och upprättelse. Hon återupplivar filmen som diskussionsforum och svensk film känns 2013 återigen viktig och ytterst meningsfull. Återträffen är en replik mot skolvärlden, samhällets syn på svaghet, förakt mot utsatthet och hur samhället har missbrukat begreppet mobbning.

Det belyser identitet: vilka var vi och vilka blir vi och vad har vi kvar med oss för alltid? Vilka skriver historien? Vilka eller vems historia anses mer trolig än andra? Kan en f d mobbare förenas och bli vän och rent förälskade i ett f d mobbingoffer? Hur mycket påverkar din skoltillhörighet med ditt livs senare sociala klass/status? Är det ens möjligt att en skoltönt senare i livet kan umgås med en poppis tjej/kille?

Men också fungerar filmen som Anna Odells svar på den offentliga bilden av henne själv: "hon är den konstiga med sina märkliga projekt som det skrivs så mycket om". Återträffen är bland de modigaste filmer som gjorts på senare år. Att biopubliken tycks välja bort filmen för ännu en popcornsdoftande blockbuster är beklagligt eller en tokhyllad HBO-serie , säger också något om samtiden: Eskapismens fullständiga dominans, Ironins starka ställning, tävlings och reality tv-fixeringen, individualiseringen, solidaritetens förfall och borttynande och synen på bio.  Bio förväntas av svenne som underhållning och kravlöst nöje. Allt ska vara "fredagsmys", gärna hjärnbefriat, "konsumtion", "lagom", Tomas Ledin, TV4 liksom. Om man som Anna Odell har något viktigt att säga och vet också hur hon ska berätta det, uppfattas det tydligen av Svenne Banan som "jobbigt", "tråkigt" och något man bara vill titta bort ifrån.

När vi talar Anna Odell blir det svårt att inte nämna könsroller år 2013. Hon är kvinna och gör film med budskap och som vägrar vara bekväm och tyst och behagande. Hon undersöker, vrider och vänder. Odell målas orättvist ut i medierna som "galen konstnär", och det anspelas helt ovidkommande på hennes utseende. Det skulle aldrig hända en manlig regissör/konstnär. Han skulle bara uppfattas som "originell, svår och genialisk".  Återträffen är inte bara årets i särklass bästa svenska film, det är årets allra viktigaste film. Anna Odell förtjänar all världens respekt. Stort tack för den här filmen! Och du, vad väntar du på? Kila iväg ikväll och se den här filmen. TA